Denna dag för flera hundra år sedan, föddes en av historiens mest framstående kompositörer.

Med Johann Sebastian Bach växte jag upp. Ur Karlsson-högtalarna hemma i vardagsrummet strömmade ofta någon Bachmusik – gärna någon Brandeburgkonsert eller annan stråkmusik – och det var verkligen som om den strömmade genom min kropp. Mitt barndomshem präglades väldigt mycket av den klassiska musiken, men jag tror inte någon musik präglade mig så som Bachs. De pianostycken jag helst spelade var Bachs – kanske för att det inte var så mycket krångliga ackord. Min notläsningsförmåga var inte lika god som min tekniska förmåga. Den var inte så god heller, men allt är ju relativt… 😉
Jag lärde mig helt enkelt utantill det jag ville spela. Bach kändes alltid logisk och därför lätt att komma ihåg.

Och viss musik var så galant dansant, och rolig, att det inte gick att sitta still.

Bach var också bruksmusiker, dvs han skrev ny musik till högmässan och om han inte hann, återanvände han sin egen, men med ny text.

Ändå hann han med det mesta. Dessutom hade han en mycket stor familj med många barn att försörja. Hur hans stackars fru hade det törs jag knappt tänka på. Ständigt gravid och ständigt ammande med en man som satt pch plitade noter, om han inte var i kyrkan och övade med körer och orkestrar, eller spelade själv på diverse förrättningar i kyrkan. Undrar om han visste namnen på sina barn. Jo, det är ju klart att om han har koll på tusen toner och hur de ska förhålla sig till varann, så nog kan han komma ihåg namnen på ett tjogtal barn….

Oavsett Bachs familjeförhållanden är han för mig sinnebilden för musik.

Absolut Musik, helt enkelt.
Den kan förmedla alla känslor……

I alla fall alla mina. 😉

Så Grattis till alla oss som har haft förmånen att ta del av absolut bästa möjliga musiken, som har fått leva mycket längre än i ”hundrade” år!