När man säger att man ska ta en promenad, tänker sig en del att de ska, inte ta en rask promenad runt kvarteret, utan halvspringa runt halva Djurgården (i Stockholm), eller ut i skogen, över stock och sten, med hela familjen flämtande på efterkälken.

image

Andra tänker sig nog ett stillsamt flanerade ner till byn för att köpa sig ett par strumpor, och kanske ta en fika med en kompis,  för att sen strosa hem igen.

I min familj var det det första tankesättet som gällde. Det var ingen som ifrågasatte det heller. Jag var ju minst, med kortast ben, så jag drabbades ju mest. När de andra hade väntat in mig drog de iväg igen innan jag hade hämtat andan. Jag var alltid törstig och svettig, minns jag, och om solen sken fick jag alltid kisa mot solen.
Alla de stora sa att det var så fint väder, vilket jag hade svårt att ta in, där jag hela tiden blev frånsprungen, ständigt  trött och törstig, i skog och mark.

Nu tror ni nog att jag är botad från allt vad promenader heter?
Tvärtom!
Men när jag nu får bestämma takten själv, hinner dricka ett glas vatten innan jag går hemifrån, och kan stanna och ta en bild utan att mitt sällskap har försvunnit runt knuten för gott, så kan jag även njuta av solen och värmen utan att bli alldeles svettig….

image

Tänker på det där när jag är ute och går med stora barngrupper på stan, och vi håller på och småskäller på barnen att de måste hålla ihop och inte lämna för stora luckor i ledet. Särskilt viktigt när vi går över gatan. Det är naturligtvis allas ansvar, men tempot kan ju inte vara så högt att alla måste småspringa för att hinna med. Ibland kan det funka bra, om man har sagt att, nu är det bråttom och nu är det bäst att hänga med, annars hinner vi inte. Då skärps alla sinnen, men inte om man säger så hela tiden…. 😉

Att anpassa sig till de yngsta, de långsammaste, de sämst ställda, är inte alltid lätt. Jag tror inte det är av elakhet som pappa, med flera långbenta, drog iväg på promenaderna. Han ville kanske bara hitta ett gyllene medelsnitt – inte för långsamt och tråkigt för några och inte för jobbigt för några.

Men ett glas vatten kunde jag väl ha fått?  😉

Jag tänker ibland på det där med min anpassningsförmåga. Den har ibland varit alltför stor. Jag kan stå ut med nästan vad som helst, har jag trott. Jag har härdats. Jag kan umgås med nästan alla och jag lärt mig att anpassa mig. Och jo, det har gått bra, ända tills jag anpassade mig över min förmåga. Jag gjorde det jag egentligen inte borde försöka klara av, som jag hade klarat dittills, för att jag alltid har varit på gränsen till min förmåga.

image

Min egentliga förmåga har jag inte riktigt förstått mig på, eftersom jag alltid har strävat mot de ”stora elefanterna”. Mina referenser var 6-13 år äldre än jag. Mina storasyskon…
De kunde redan allt jag behövde kunna men jag fick ju aldrig se när se kämpade och strävade. Jag trodde de var födda sådana, kanske?

Men nu – ett varv senare – när jag ser att det inte lönar sig att springa efter något ouppnåeligt, kan jag njuta av fåglasång på vägen hem från skogen. Jag vet att jag kan säga nej till något som jag inte vill eller klarar. Trots att vi igår fick se en härlig film från Tanzania – resan med vår kör, som jag hade kunnat åka med på, kände jag inte sorg över vad jag missat, utan snarare en lättnad.

Ibland blir det där med att ”följa med” på resor och promenader mer en resa i anpassning. Vi har gjort så många resor med kören, och alla har varit fantastiska på sitt sätt, men genomgående har det varit ”frihet under ansvar”. Alla har kunnat umgås med alla eller har gjort egna avstickare. Bara konserter och repetitioner har varit heliga. Men av naturliga skäl var programmet i Tanzania mycket mer styrt än vanligt, och skulle jag vara på egen hand, krävdes det mer av mig själv i ett för mig okänt land, med okänt språk.
Trots att jag inte längre lider av migrän, är jag rädd att jag skulle få det under sådana förhållanden.

Men först när jag fick höra att kören skulle på en tvådagars safari,  vilket först inte var meningen, och att de sedan fick en kurs i trumspel, kunde jag känna ett litet sting av ånger. Jag skulle ha följt med….Och den känslan var nästan glädjande.

Annars har jag mest haft en känsla av ånger över att jag inte har velat följa med.

Jag ville vilja, men kunde inte, typ….

”Så jag sitter hellre här på landet och luktar på påskriset och tittar på de stora elefanterna på nära och på långt håll…och jag är så lycklig”. 😉

(bilden är från min brors film)

image

Lämna en kommentar

27 mars, 2016 · 14:54

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s