I den långsamma stillheten, ”mitt i rutan” – narurrutan – kan man tro att ingenting händer. Men man behöver bara kasta en hastig blick ut över fjärden för konstatera motsatsen. 😉

Den här svanen ser lika stressad ut som vilken stockholmare som helst som inte vill missa planet från Bromma.

Eller änderna som har tagit plats på parkett för dagens föreställning.  Vem vet vilken föreställning de väntar på?
Snart kommer hela baletten med Viggen Viggo i huvudrollen?

Den som väntar får se….

När jag sitter här på landet och undrar vart tiden tog vägen sedan sist jag var i fas med vardagstempot, förstår jag att mitt liv och min stress inte är i fokus i den här rutan. Jag är bara en del av helheten. Kanske bara gäst hos verkligheten?  

De verkliga huvudrollsinnehavarna är de som är här hela tiden och ser till att kretsloppshjulet är smort och alla kuggar är intakta. Så länge ingen sätter käppar i hjulet ska de nog se till att allt rullar på. Vi människor i periferin förstår nog inte alltid vilket jobb som krävs av alla dem som medverkar i narurrutans dramaturgi,  för i så fall skulle vi inte behandla den så vårdslöst.
Vi rycker på axlarna och far in till stan och ägnar oss åt våra ”viktiga papper” på ”våra viktiga jobb”

Den jord vi lever på är det som pågår medan vi slösar bort tid på annat…

Just här och nu slösar jag bort tid på att njuta av det naturen ger.
Inte för att jag vet om det är så mycket bättre, men det känns i alla fall lite roligare för mig.

Ett litet steg för mänskligheten och ett stort för mig…. 😉

Ikväll blir det fredagsmys och sista kvällen med gänget.
Ett sista ”isdopp” och en middag vid ett fönster med utsikt.