Smekmånaden är över….

Nu rullar det på i en faslig fart fastän jag inte har cyklat på flera veckor. Förkylningar har hindrat mig i första hand. Medan tiden rasslar på i rekordfart märker vi att smekmånaden med barnen är över. Nu är de varma i kläderna och inte lika artiga mot vuxna och tycker kanske att de vet bäst själva, på sexåringars vis. Det är väl Ok bara det inte går ut över andra.

Så nu är det bara att strama åt och bita ihop för att komma på rätt kurs igen.

Och mitt i alltihopa tränger en ljusglimt fram igenom alla måsten och alla saker som ska göras.

En barn som frågar – Camilla, varför går du egentligen i vår klass när du egentligen är musiklärare?

Bra fråga! Jag berättar att jag har jobbat länge med förskoleklasser och att mina sånger passar för sexåringar.

”Jag älskar dina sånger och dina danser också…. Jag längtar efter sångsamlingen…..När är den?”

Den är på torsdag.

”Åååå, vad länge det dröjer…..”

Så trots en i övrigt ganska tung måndag med en del småtråkiga incidenter, kunde jag ändå tralla hem efter dagens slut och njuta av den klara, soliga höstdagen. Det är det fenomenala med barn att de har en förmåga som inga andra att förvandla ens humör på ett litet kick – åt båda håll, får jag väl erkänna, men det positiva är att de sällan är långsinta, och då är det svårt att själv vara det. Fast ibland går det ovanligt lätt att sura som vuxen. Och att grunna och fundera hur saker ska rättas till.
Ibland tänker jag att jag borde gå i pension i förtid. Jag har ju gjort det här jobbet några gånger…..men så kommer de där små ljusglimtarna…och jag är på banan igen….