Min tid är knapp…. en afton på operan. 

Under ett antal veckor har vi pinat oss fram genom regn och rusk….
Grådask och surmulenhet verkar följas åt. Det märks såväl på barn som på vuxna. Min uthållighet har varit på ovanligt låg nivå den senaste tiden, och det har naturligtvis inte bara berott på väder och vind, men väderförhållanden bidrar.

Människor som sätts på mycket hårdare prov än jag i sin vardag – var hämtar de sin kraft ifrån? Kanske finns inget val för en familj på flykt. Antingen håller du huvudet högt och ser det ljusa i tillvaron eller så går du under – drunknar i din egen självömkan. En livsuppehållande inställning till livet är vad som krävs för att överleva. Flyr man för sitt liv, finns inget annat val än att vilja överleva… 
För mig som inte har några större problem i livet, känns det som om jag är lite bortskämd när jag beklagar mig över vädret. Fast egentligen sörjer jag kanske min tillfälliga brist på förmåga att sätta mig över vädrets makter. Att vara i en svacka och sakna sitt vanligtvis goda humör. Psyket styr oss mer än vi tror, men jag tror grejen är att vi måste överlista vårt eget psyke, eller vårt humör. Att ta kommandot, helt enkelt… 

Hur?

När slutligen solen kommer – löser sig alla problem? 

Jag kan ana en väg att gå som kanske löser sig för stunden men inte i långa loppet. Eller så är det just så jag ska tänka? Skiner solen blir jag gladare och när jag blir gladare tänker jag positivt. Tänker jag positivt tar jag initiativ och väljer rätta vägar att gå. 

Ibland tänker jag att min tid är knapp. Jag blir stressad av den tid jag har. Vad ska jag prioritera och hur och när ska jag….? 

Jag hejdar mig. 

Tids nog får jag ge mig tid till det jag tänker att jag vill/måste/brinner för. Det jag gör på min fritid är det bara jag som kan ha synpunkter på. Bara jag som bestämmer när jag har tid och ork att göra slag i saken…. att göra det där jag har tänkt. Inte förrän tiden är mogen är det dags för mig att ställa krav på mig.

Så länge jag har ett jobb att sköta kan jag inte göra annat än att sköta det efter bästa förmåga. Allt annat eget arbete är bonus. Så varför så sträng mot mig?
Nej, ta en siesta och lite ”fri lek”, med katten så länge. 

Ta hand om dig och njut av stunden i stället. Det var vad jag fick tänka på igår på operaföreställningen ”Nixon i China”. Bredvid mig satt en man med en väldigt stor jacka med kapuschong. Det var inte kallt i salongen. Under första delen av första akten hade han ett gravallvarligt stenansikte. Han såg helt alldaglig ut. Ingen utländsk härkomst eller dylikt. Då och då tittade han på klockan och plötsligt fick jag en vision av att han var självmordsbombare, eller någon annan form av terrorist. För vad hade han under jackan? Och rätt vad det var nickade han till, och då tänkte jag att han hade tagit sömnpiller för att själv slippa vara med om smällen. Alla tecken pekade åt samma håll. Jag såg mig om. Vi satt mitt i bänkaden på parkett…. Ingen flyktväg. Då bestämde jag mig för att passa på att njuta av den stund som kunde vara min sista i livet. Men det var lite svårt att fokusera på den suggestiva stämningen i musiken och dramat, fast jag bestämde mig för att ta kommandot över mina inre fantasier. När mannen plötsligt vaknade upp och stack in högra handen innanför sin jacka, tänkte jag att jag skulle ta upp min ryggsäck och ha den i knät…. som skydd. Men jag gjorde inte det. Det var ett avgörande ögonblick. I vilket ögonblick som helst smäller det, tänkte jag. Njut nu….

Men ingenting hände. Om ingenting händer före pausen, kommer vi att överleva, tänkte jag. Han kanske är lite förkyld och går hem? Nej. Han kom tillbaka i både andra och tredje akten. Med jackan på! 

Till slut hoppades jag att han skulle vara en del av föreställningen. Att han plötsligt skulle resa sig upp och brista ut i sång. Kanske skulle han föreställa Putin eller någon annan envåldshärskare. Han var för lång och smal för att föreställa Jeltsin eller Gorbatjov. Mer lik Stalin, men han är ju död sen länge. Inte tror jag att han var i China heller. 

Nu blev inte operabesöket mer dramatiskt än nödvändigt,  men jag kan bara konstatera att begreppet ”lev i nuet” har fått en lite annorlunda innebörd. 😉