Nu har jag snart dansat alla mina 9 entalsdanser med klassen. Bara den sista kvar. Barnen är så duktiga och koncentrerade och intresserade.. Huruvida de har förstått att det hela hänger ihop med matematiskt tänkande och matematiska begrepp eller inte, har jag inte riktigt förstått, men det är ju mest meningen som en förförståelse för matematiken.
Häromdagen gick min kollega igenom de olika formerna triangel, kvadrat, cirkel och rektangel med klassen. När de hade lyssnat och lärt betydelsen, frågade jag om de kom ihåg vilken form som var med i Fyrans dans. Det var några av dem som visste att det var kvadraten. Då böjde sig en pojke fram och viskade till mig: – Då kan man ju säga, att dina danser är också matematik.
Yes!
Där satt den. Det är väldigt roligt när barn får utrymme för eget tänkande. När man liksom ser hur de lägger ihop det ena med det andra och därpå drar slutsatser. Det var lite så jag tänkte med hela dansprojektet, att tankar och slutledningsförmåga skulle mogna i takt med dansandet i olika puls och taktart, och att i takt med den egna förmågan, ta till sig danserna och deras innehåll.
Allt vore som bäddat för succé om jag inte hade stigit upp med ett illskrikande knä inatt, på väg till badrummet. Nej, det var inte knät som skrek, det var jag. Men det kändes som om mitt skrik förstärkte smärtan i knät. Det är inte första gången knät spökar, men aldrig har det gjort så ont så att jag knappt kan gå. Det brukar gå över efter ett tag. Men inte nu….
Jag har bara nians dans kvar att visa för barnen och jag bör ju kunna vara ”fit for fight” om en knapp vecka igen.
Det finns alltid hinder i vägen. Men om jag alltid låter mig hindras?
Det finns ingen väg som är svår för mig..? Eller..?
Vissa dagar kan man vara full av självtvivel och visst kan det vara befogat när man inte känner att man har gjort sitt bästa, men om jag vet att det jag har gjort är bra och meningsfullt, är det ju tokigt att tvivla. Allting brukar lösa sig om det bara är förberett. Om grunden är lagd på bästa sätt kan man bygga ett mycket högt torn.
Att dansa i kvadrat kan visa sig vara knepigt om ingen känner kvadratens karaktär, men förstår man att den är lika lång både här och där blir dansen i kvadrat en enkel affär. Då har du också framtiden framför dig när du dansar och lär…..
Se där!
Ett rim eller två….. Då är vi på tå! 😉
Och till sist ett lyckligt slut på en annan historia. Mitt lilla silversmycke försvann och gick upp i rök när jag var på konsert i Sofia Kyrka för ett par veckor sedan. Halsbandets lås hade gått upp och smycket gled av och ut på egna äventyr. Alla letade, men ingen fann det. Jag lämnade namn och nummer med en liten skiss på smycket hos kyrkvaktmästaren och tänkte att, tjomors…vi ses aldrig mer. En vecka senare fick jag ett sms om att ett silversmycke var upphittat. Inte för att jag är religiös, men nog är det magiskt alltid.
För att knyta ihop säcken….
Ge inte upp. Med ett smycke som liknar en triangel och en dans i kvadrat, kan väl inget gå fel…. ?
Time in Stockholm 
Tid 