Vart går vi nu?

I detta nu är vi medvetet eller omedvetet på väg mot en ny tid. I ständig rörelse mot något mål vi vill, kan, eller borde nå förr eller senare. Men för att nå dit måste  vi komma över vissa hinder. Vår egen lättja kanske. Våra begränsade förmågor eller ringa ekonomi. När hindren sammanfaller kan det vara svårt att med ett glatt utrop utbrista i någon käck sång eller klyscha av något slag.

Du vet…. ”Du kan om du vill” och ”Ingenting kan stoppa mig nu”.

Jag känner inte så många i min bekantskapskrets som är sådär målmedvetna eller kamplystna. Det finns många som uträttar mycket bra saker på sina jobb och kan snickra och måla  och sy och görs fint i sin omgivning.  Många goda musiker och skådespelare känner jag och flera i släkten som naturligtvis övar och sliter för sitt uppehälle. Men de har kanske en inre motor som driver dem framåt. En slags konstnärssjäl som för dem framåt därför att inget annat alternativ är möjligt.

När jag rannsakar mig själv tycker jag att mitt största hinder är lättja. Men tänker jag bakåt i tiden är det nog inte lättjan som har hindrat mig i första hand. När jag jobbar känner jag mig aldrig lat eller bekväm. Snarare känner jag ett diffust behov att hela tiden inte riktigt hinna med. Inte otillräcklig utan ”otidräcklig”.

Se där – ett nytt ord hann jag uppfinna under årets sista flämtande timmar.

När jag jobbar under press, går det oftast bäst, brukade jag hävda förr i tiden, innan jag blev utbränd. Det stämmer till viss del fortfarande, såvida pressen är tidsbegränsad. Men när det inte finns luft i luckan,  inga mellanrum att andas i, tycks hela jag förvandlas till en kugge i ett oändligt maskineri utan start och stopp där ingen hinner fråga någon annan om hur den mår eller hur det går. Naturligtvis kan tiden bli pressad ibland men målet för vår strävan får väl aldrig bli effektivitet för dess egen skull och på varandras bekostnad?

För dryga 25 år sedan började jag jobba på den skolan som jag nu jobbar på. Jag hade större ansvar i min tjänst än jag har nu, men jag visste vilket uppdrag jag hade. Samtidigt var jag körledare för en kvinnokör, som krävde lite mer än andra körer på det sättet att jag behövde arrangera låtar och välja texter som passade kören. Det var ju på sätt och vis mer tidskrävande än själva dirigeringen, men det var också utmanande och utvecklande för mig. Dessutom var jag själv med i Filharmoniska Kören i Konserthuset vilket också var krävande rent tidsmässigt, inte minst. Konsertveckorna var det repetitioner måndag, tisdag och konserter onsdag och torsdag samt ibland även lördagskonsert. Efter en sån vecka kunde min migrän slå till….

Men trots allt…. Med så många varierande uppdrag kände jag mig aldrig som en kugge som bara skulle göra min grej. Jag kände mig behövd och viktig på alla plan. Om det ibland var jobbigt och svårt var en annan sak. Det var ju aldrig omöjligt och på jobbet hade vi ett väldigt bra klimat där vi hjälptes åt. I körerna var det också samarbete och gemenskap som präglade körsjungandet.

När jag nu tänker vad jag hinner med på jobbet och utanför, känner jag mig naturligtvis mycket mer bekväm. I princip samma jobb men utan samma ansvar och utanför jobbet finns inte längre någon fast aktivitet. Min plan de senaste åren har varit att slutföra mitt pedagogiska dansprojekt innan jag går i pension, och det är ju inte för sent än…. 😉

Det märkliga är ju att ju mer fri tid jag har, desto mindre tycks jag hinna med.

Men….Det ena föder det andra….

När barnen hade haft sin dansuppvisning för föräldrarna på avslutningen, kom en förälder fram till mig och frågade om inte jag kunde komma ut till universitetet där hen är lärare i bild och pedagogik, för att visa studenterna på ett annat sätt att tänka och lära ut. Det känns perfekt för mig att få ett uppdrag. Nu har jag varit min egen uppdragsgivare i snart 10 år, vilket har varit roligt…Men som sagt….Att alltid tala om för sig själv att det är dags att resa sig upp ur lättjan pch göra något vettigt, är inte så lätt.

Men med ett nytt, annorlunda uppdrag kan nya tankar och vägar öppnas och då kan det bli både liv och luft i luckan!  😊

Det här året minns och saknar vi särskilt vår Miserere – vårt första nyår utan henne på 15 år.

Å andra sida kom Hanna till oss på nyår 2003.
Gott Nytt År till er alla!