Just nu är världen full av förenklingar: raka puckar, peka med hela handen, nationalist eller vänsterextremist, you name it ….
Det känns som om livet har blivit så futtigt.
De där motsatserna som ofelbart leder till motsättningar har väl alltid funnits, men innan sociala medier fanns slapp man åtminstone se och höra den anstormande ”mobben”, som alltid anser att anfall är bästa försvar och som älskar att bunta ihop allt motstånd i en enda gegga som resulterar i enfaldiga utrop som ”vänsterextremist”, ”kulturelit”, ”etablissemanget”, ”PK-eliten”. Men, hallå! Den som angrips kan vara en moderat, centerpartist, eller t.o.m. Kristdemokrat, som råkar ha fel åsikter, och därmed blir dömd och fördömd för evigt.
När George W Bush på sin tid uttalade att ”om du inte är med oss, är du emot oss”, kunde de flesta av oss förfasa oss över detta onyanserade uttalande och vi kunde läsa många initierade artiklar och intressanta insändare i tidningen om saken. I Aktuellt fick höra och se reportage från olika håll och från olika synvinklar, men aldrig var det väl någon som ifrågasatte om någon medvetet ljög ihop en historia eller inte.
Nuförtiden ifrågasätts inte ens om det ljugs eller inte, utan många förutsätter att det är ljug om inte deras ”sanningar” bekräftas.
Vart tog det goda samhället vägen? Vart tog respekten för kunskap vägen? Vart tog nyanserna vägen?
Ni vet, det där lite bleka landskapet med olika skiftningar av gult, beige, grönt, vitt och brunt…. Som en svensk vårdag i början av mars. Om man vill kan man lyssna till de första fåglarna. Inte en hel kör, än så länge. Man kan sitta på.en sten och njuta av tystnaden i pauserna och tänka att vi går mot ljusare tider. Snart tinar marken upp och vårsolen kan börja värma våra frusna hjärtan och ge oss hopp om framtiden.
Den tiden då vi kan känna oss mer mottagliga för varandra och lyssna på hela körens och orkestern nyansrika framträdande… 😉
Time in Stockholm 
Tid 