Varje dag, nya ord…. #15

Och jag undrar… Vem har hittat på det här åt mig? Att blogga varje dag i hundra dagar och nu har jag kommit till #15 bara. 85 dagar kvar. Inte för att det är tråkigt eller jättetrögt men ibland undrar jag ju vad det ska tjäna till.

Jo, årets tema känns ju meningsfullt – att försvara yttrandefriheten och det fria ordet. Det känns viktigt bara det att så många bloggare antar Fredrik Wass’ Blogg100-utmaning.

Jag hade nog inte orkat en gång till, om det inte hade varit för temat, och för att jag har klarat av det två gånger tidigare, så jag vet att inget är omöjligt.

Men det måste ändå finnas en vilja och lust och inte bara plikt. När jag började blogga för 12 år sedan kändes det som om jag hade hittat hem. Att blogga var min grej liksom. Det var före facebook, instagram, twitter och flickr och allt vad det heter. Då kändes bloggen som jungfruelig mark. Ingen jag kände bloggade eller uttryckte sig på nätet, utom i mail förstås.

Jag utmanade då mig själv att skriva liksom något som var lite mer än en dagbok. Något med tema och innehåll som var lite mer angeläget än att handla om vad jag skulle äta till middag. Fast det kunde jag väl föralldel också skriva om, men jag försökte se det stora i det lilla och göra det till mitt.

Ibland blev det lyckat och ibland mindre bra, men det var väldigt roligt och kändes opretentiöst. Nästan inga läsare och framförallt inga jag kände. Jag kunde skriva rätt fritt ur hjärtat eftersom jag var ganska anonym, med ett kodnamn, och de som följde mig, och de jag följde var också ganska frispråkiga.

Då hade vi mer tid att läsa varandras bloggar eftersom andra störningsmoment som Facebook och instagram inte fanns.

Men så många ord det blev! Många av oss skrev gärna och ofta och mycket och på den tiden talades det ibland lite föraktfullt om alla dessa bloggande kvinnor som inte kunde göra något bättre av sitt liv än att blogga ganska mediokra texter. Inte sällan var det journalister i ”gammelmedia” som var mest överlägset föraktfulla om bloggare. De skulle bara veta vilka mediokra, för att inte säga urusla twittertexter en viss president i USA skulle häva ur sig 12 år senare. Jämförelsevis var väl våra bloggtexter rena mästerverk, med nobelprisvarning… 😉

Nå, så här i efterhand kan det tyckas vara lite ironiskt att det är vi – de tidigare smädade bloggarna – som ska försvara dessa, de förut så överlägsna journalisternas rätt att uttrycka sig fritt i press och media utan att bli censurerade eller hotade till livet.