Ibland kommer sådana där små lyckliga melodisnuttar upp i min skalle. När text och musik liksom har gift sig med varann. Det finns några få som har lyckats snickra ihop några såna där klassiska låtar och en av dem är Robban -Robert Karl Oskar Broberg. En annan är förstås Povel Ramel. Men det finns ett helt gäng till. Just när det lekfulla låter så. enkelt och självklart finns det liksom inga hinder för lyckokänslorna. Mozarts musik är också lyckobringande.
För mig är musiken alltid det viktigaste och hör jag en för mig ny musik stängs min textknapp av så att jag lyssnar fokuserat på bara musiken.
När jag lyssnar på Robban finns både musik och text med från början.
Musik och text ”sjunger ihop” som små sångfåglar.
Eftersom jag har ägnat större delen av mitt liv åt musik och jag har sjungit den västerländska konstmusiken i kör, och jag har spelat piano och trummor och lite andra instrument och lyssnat till musik från all världens hörn, är det lustigt att upptäcka vad som kommer ut ur min egen inre bandspelare helt oförhappandes. Hjärnan liksom silar och rensar och slipar diamanterna bland hjärnvindlingarna och rätt vad det är släpper den ut det mest självklara utan att be mig om lov. Inga stora verk av Brahms eller Bach. Utan något trallvänligt glatt.
Läste förresten en artikel om att lärarhögskolan inte baserar pedagogik på kunskap om hjärnan och hur den fungerar. Ingen riktig forskning ligger till grund för hur lärare ska lära ut, menade artikelförfattaren. Det är ju ganska intressant att just pedagoger ska använda sig av metoder att lära ut med en pedagogik vars beståndsdelar är byggda på lösan sand.
Jag har själv gått två lärarutbildningar där den ena har tagit sitt namn efter den metodik som används, nämligen Rytmikmetoden, som en musiprofressor vid en musikhögskola i Schweiz uppfann – Emil Jaques-dalcroze hette han. Att med rörelse visa att man har hört och förstått vad musiken uttrycker i form av rytm, melodik och klang. Han tyckte att de blivande musikerna på hans skola spelade så stelt så han ville ”musikalisera människan”,som han sa, med hjälp av rörelse. Metoden som sedan främst har använts med barn var alltså ursprungligen uttänkt för vuxna högskolestudenter som hjälp till att fördjupa deras förståelse och känsla för musiken.
Det har för mig varit en ledstjärna även i andra ämnen, att använda hela kroppen och även andra hjälpmedel för att fördjupa kunskaper. Att konkretisera men också uppleva.
Min första lärarutbildning var aldrig lika konkret metodisk, men vi hade ett rättesnöre och det var MAKIS, som stod för Motivation, Aktivitet, Konkretion, Individualisering, och Samarbete. Varje lektion skulle innehålla dessa olika delar var det tänkt. Men ibland kunde man fokusera på t.ex. Samarbete.
Det var också ganska bra, men grejen var att vi fick alltför lite kött på benen. Det förblev mest ett skelett, till skillnad från Rytmiken där vi från start fick tänka ut egna lektioner och pröva dem på varann. Vi fick tips och råd och också ibland kritik eller frågor. Dessutom gav läraren själv lektioner med en förskolegrupp som kom en gång i veckan. Vi hade också praktik på förskolor redan första terminen på utbildningen, en gång i veckan. Då förstod vi att det var lärare vi skulle bli.
När jag gick på Lärarhögskolan förstod jag knappt att jag skulle bli lärare förrän sista terminen och det var för sent. Så om man tror att Rytmiklärarutbildningen var flummig tror man fel. Det var den som var strukturerad och målinriktad. Möjligen plockade man in lite för många ämnen och olika kurser på de fyra åren, men jag ser det som att lära för livet och inte bara att lära för att lära ut.
Och så sitter jag här, 30 år senare, som om ingenting hade hänt, men ”tiden är ingenting och vägen är all-la-la-la-la-la -allt….” 😉
Det har jag lärt mig….
Time in Stockholm 
Tid 