”Opp och ner, ner och opp….#29….

Om Astrid hade vetat hur upp-och-ner-vänt allt skulle bli – hur hade hon då reagerat?

Kanske kunde hon ana att en Bullerby-idyll alltid måste försvaras, men inte med patriotism och vapenskrammel, utan med just sagor och berättelser för att gjuta mod och hopp i sin läsarkrets. Att alla sagor skulle sluta lyckligt. Att man inte kunde vara en liten lort om man ville rädda sina vänner och det man trodde på. Att ont var ont och gott var värt att kämpa för.
Tänk om någon hade talat om för henne att Riddar Kato var den riktiga hjälten, som berättade hur ”den riktiga verkligheten” verkligen såg ut, medan Mio min Mio bara var ”en fjollig liten godhetsapostel som bara ville plocka poäng med sin godhet..” 

Vad skulle hon säga? Kanske något dräpande, som bara hon kunde, eller så skulle hon kanske skriva fler sagor om ensamkommande barn som utan familj och förnödenheter har flytt från land i krig, över land och hav, till vårt kalla men rika land, där de får tillfällig hjälp och kärlek från envist kämpande människor som aldrig ger upp hoppet om mänsklig godhet. Kanske berättar hon om hur de till sist blir utvisade igen trots alla vackra tal från statsministern och inrikesministern om hur många öppna hjärtan  det finns i vårt land…

Nej, med Astrids penna kan inte denna saga sluta olyckligt. Med hennes skimrande ord kan hon blidka till och med ett migrationsverk från att utvisa barn och ungdomar med tvivelaktigt uppskrivna åldrar, till ett land med ett mycket osäkert säkerhetsläge…. 

Astrid har kunnat skriva om den riktiga historien förr, och hon hade kunnat göra det nu igen. Hon såg alltid barnen i första hand. Deras behov av att bara vara barn i Bullerbyn, och barns mod och styrka att förändra mitt i deras allra mest svåra stunder, som i Bröderna Lejonhjärta.

Men sagor är inte på riktigt, kanske någon vill invända?

Nej, men sagor är sanna för att de kan visa på vad som är sant och falskt så att vi kan uppleva det på riktigt. 

Fanns inte berättelser, musik, filmer,och konst, skulle vi kanske inte begripa den riktiga verkligheten, för den riktiga verkligheten blir oriktig så snart den uttalas av någon med annan uppfattning. 

Verkligheten är inte så verklig som du tror, för rätt vad det är kommer någon och säger att din verklighet är mycket overkligare än min. 

Pilutta dig, skulle kanske Astrid säga….

I all korthet är det nog det mest dräpande man kan säga. För vem kan säga emot?

Nu får vi alla gå hem på vår kammare och skriva en modern saga om det ensamkommande barnet som kom, såg och segrade över migrationsverket, statsministern, inrikesministern, och alla andra upptänkliga ministrar, domare och jurister, professorer, spelmän, byggare, läkare, journalister, sociala medier, dansare, murare, elektriker, samt kungen, drottningen, prinsar och prinsessor och hela kungariket, så att alla blir berörda.

Om vi lyckas kan vi vara stolta över vårt rika och frikostiga land som lyhört lyssnar till medborgarnas vilja och önskningar… 

Om inte….? 

Då blir det till att fortsätta sjunga ”Opp och ner, ner och opp, grisen gal i granens topp”, tills någon reagerar och vi kan vända allt tillrätta igen. För någon gång om hundra år måste allt bli bra igen. 

”Killevippen!” 😊 

(Illustrationer av Ikon Wiklund, Ingrid Wang Nyman och Eva Bülov)

Lämna en kommentar

Filed under Okategoriserade

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s