En skola utan själ? #31

Idag hade DN en temadel om skolan. Eftersom jag har varit hemma med en förkylning sen några dagar, hade jag tid att läsa igenom det mesta. En hel del intressant, som att Hans Roslings son önskar att hans pappas pedagogik ska föras vidare i skolorna, via lärare. Ett läsvärt reportage handlade också om två lärare som i huvudsak jobbade med nyanlända och hur de jobbade.

Temanummer bestod också av en mängd kommuners väg till framgång med skolorna i deras del av Sverige. Det var många lovvärda satsningar, som jag inte vill klaga på, men till slut känns det lite andefattigt, när även den sjuttonde kommunen vill satsa på de digitala verktygen, iPads, teknik, och programmering, kanske…?

Jag får en vision av att var än skolan befinner sig – i en byskola i Småland, vid en gruva i Kiruna eller vid ett hav i Smögen, i ett höghus i Malmö – nog ska barnens få sinförsta och största upplevelse av Kiruna i sin i-pad. Jag är inte arg på tekniken men jag tror att den tar död på så mycket annan nyfikenhet om livet och om världen. Det är ett redskap för att lära sig om saker man har upplevt eller sett….. Men det är ingen kunskap i sig att veta hur du googlar på Kiruna. Det är ett hantverk, snarare. Det är bra att kunna, men utan din i-pad kan du ingenting!

Har du varit ute och gått i Kiruna har du känt på väder och vind och du har hört dialekten. Har du köpt räkor i Smögen kommer du ihåg att i Smögen finns det räkor. En upplevelse, liten eller stor, att hänga upp minnet på.

Om mänskligheten utgick från verkliga och direkta känslor och upplevelser, skulle de kanske inte tro på allt som serverades i andra eller tredje hand på något socialt media.

Om vi går ännu längre i kunskapsinhämtandet skulle barnens kunskaper befästas ytterligare om de själva fick göra ett arbeta omkring det hela. Om de fick läsa litteratur av någon från bygden, eller måla en tavla, eller lära sig en dans eller sjunga en sång. Att sjunga, dansa och spela tillsammans är ju klart gruppbefrämjande, och dessutom fyller det ut det där ganska avskalade i meningen ”I Smögen kan man köpa räkor”….

Att lära känna helheten i all kunskap – det är väl det jag är ute efter. Men att helt utelämna de estetiska ämnena i beskrivningen av hur man satsar på skolan….? Det är där skon klämmer!

Det var inte så länge sen kommuner satsade på kultur för de visste att människor inte ville flytta till en håla utan åtminstone en teater och/eller konsertsal, eller åtminstone en biograf.

Nej, nu går ingen på teater, konserter eller bio. Kanske man nu frågar efter internetcaféer, hunddagis, nån ”fine dining-restaurang”….?

Kanske finns det en och annan avfälling som frågar efter en kör eller orkesterförening, som under sin egen skoltid fick uppleva det fina i kråksången i både skolkör, musik och med bildskapande och till och med hade förmånen att lära sig Konst- och Musikhistoria på gymnasiet. Det känns ju rätt udda att kunna rätt mycket om konstnärer och kompositörer från flera sekler tillbaka, men faktum är att det ger också mer själ åt historien, och i vissa fall påverkar politik och konst varandra, om inte direkt, så indirekt.

Men trots allt är inte de estetiska ämnena till för att förgylla de andra ämnena i första hand. De är till för sin egen skull och kan ge vuxna och barn en chans att uppleva och förstå sig själva och andra. De är nyckeln till din själ och till ditt hjärta.

Om skolan nu låser porten och sväljer nycklarna – vad har vi kvar? Och vilken värld får vi?

Olof Palme sa en gång att skolan är en spjutspets in i framtiden.

När vi bestämmer hur spjutspetsen ser ut har vi till viss del bestämt hur framtiden ska bli. Kommer vi att bli nöjda med resultatet?