Efter en kort men ganska påfrestande förkylningsperiod var det dags för en naturupplevelse. Det bar av ut till Tyresta Nationalpark och Naturreservat. Vi har aldrig varit där förut och det var roligt att upptäcka en del av det mer befolkade området av nationalparken med lantgård och djur och hantverksbodar. Som på Skansen fast ute på vischan. Härligt!
Ibland är en liten snuvig nästäppa till fördel när man passerar ladugården men egentligen hör ju sådana dofter till ett lantbruk. Vi stadsbor är allt lite känsliga för naturligheter, men det finns också en äkta förtjusning över att kunskapen om djuren och naturen finns så nära inpå vår storstadsbekvämlighet.
För bara hundra år sedan var vi i min släkt bönder från Värmland, på min mormors sida.
Mormor var visserligen äldsta dottern och skulle ärva gården så småningom, men hon ville annat och for till Stockholm, där hon fick jobb och klarade sig bra. Så småningom träffade hon morfar och mamma föddes 1919.
Men om mormor stannat på gården… Då hade inte något varit som det är. I alla fall hade inte jag suttit här och bloggat.
Men för mig har det där lantliga alltid känts lite romantiskt, fast jag vet att det har varit och är slitsamt många gånger.
På somrarna brukade mormor bo på Staf, som värmlandsgården hette, och vi kom och semestrade en vecka varje år. Jag älskade att vara där, fastän det fanns inga djur i ladugården längre, men i hagarna gick kor och en gammal häst som hette Svarta. Det var arrendatorns djur. De bidrog till min fantasi om att det var min gård och Svarta var egentligen Svarta Hingsten, och alls inget gammalt svankryggigt sto. Faktum var att hon kom alltid fram till mig när jag kom ner till hagen och ibland kunde jag sätta mig upp på henne om hon stod nära något jag kunde kliva upp på. Triumf att finnas till!
Kanske finns i mina gener en förståelse för, och kärlek till hästar för mammas morfar lär ha varit en riktig hästkarl.
Men jag hyser en stor respekt för dessa djur och går inte för nära utan att vara säker. Avstånd i tid och rum till mina förmödrar och förfäder bestämmer hur jag i verkliga livet förhåller mig till de stora djuren.
Men i fantasin finns inga gränser för hur jag spränger fram över stock och sten på min stolta springare….
Tillbaka till verkligheten känns ändå storstaden tryggast. Jag är sällan rädd för att gå hem ensam på en överbefolkad gata i stan, men på en mörk skogsväg på landet….
Hursomhelst ska vi tacka kvinnan som gjorde Tyresta Nationalpark möjlig…
…och som därmed möjliggjorde mina fria fantasier bloggdag 33.
Det svenskaste vi har tror jag är kärleken till naturen. Något som förenar väldigt många av oss och som visar sig i ett naturreservat en söndag i början av april, där många barn och gamla, härfödda och därfödda, samsas kring en skyddad skog och natur och djur .. 😉
Time in Stockholm 
Tid 