Jag har en dröm, sa Martin Luther King på sin tid. Han blev mördad för att han hade en dröm om människors lika värde. Han var inte tyst om de orättvisor han såg under sin livstid. Han var nog inte främst nedtyngd av det onda han och hans samtid upplevde utan i första hand buren av den dröm han hade om en bättre värld. För 49 år sedan blev han skjuten.
Snart 50 år sedan var det, men tiden står still känns det som. Eller så är det bara delar av dåtiden som är sig lik. Ibland skymmer nutiden sikten så att de gamla unkna tidsavlagringarna från förr inte kommer i dagern, men rätt vad det är får de luft av nutida strömningar och mullret från urtiden får en renaissance och växer till ett vrål.
Det borde vara alla människors plikt att berätta om orättvisor och ojämlikhet i vår tid. Att inte stå bredvid och titta på. Om någon blir illa behandlad på arbetsplatsen kan visserligen det stora flertalet känna sympati och förstå vad som händer, fast långt ifrån alla, men av rädsla, eller av annan outgrundlig anledning, håller man tyst. Först flera år senare kan det komma fram. Det är visserligen bättre än inte alls men i nödens stund fanns där ingen.
Att tiga är guld…?
Det finns en del hjältar som ingriper direkt. När människor blir angripna och trakasserade på tunnelbanan på grund av hudfärg eller sjal eller annat attribut som de stör sig på, har några modiga hjältar konfronterat förrövarna och ingripit så att det har blivit jobbigt för dem.
Men i de fall när ingen har sagt ifrån eller visat stöd, har den angripna känt sig sviken och rädd. Det var pojke,som jag läst om, som blev påhoppad av en äldre man, som hånade honom på olika sätt och satt nära honom så att situationen verkade hotfull. När mannen slutligen gick kom det fram andra till pojken som sa att de hade sett och hört allt, och frågade om han ville ha hjälp, men för pojken kom hjälpen försent. Han vågade knappt åka tunnelbana efter detta. Hur skulle han våga drömma om att hjälpen skulle komma när nöden var som störst nästa gång? Det var en liten mörkhyad pojke och mannens trakasserier gick ut på att håna honom för detta.
Det är just en sån orättvisa som vi inte får låta passera med tystnad. En sån orättvisa som innebär att om pojken hade varit blond och blåögd hade inte detta hänt. En just sådan orättvisa som Martin Luther King hade påtalat.
Vi måste låta alla pojkar och flickor drömma om en bättre värld och ett bättre liv för alla. En dröm har alla chanser att uppfyllas. Utan drömmar, ingen uppfyllelse.
Att tiga är inte guld, men drömmar av guld har vi ju hört talas om….
Dagen till ära ska vi aldrig glömma att drömma! 😊
Time in Stockholm 
Tid 