På ”svenska flaggans dag” fyller mamma 98 år. Ja, det har hon ju gjort varje år så länge jag kan minnas, konstigt nog…. 😉
Och i år fyller hon ju 98 på samma dag som #Blogg100-bloggandet fyller 98 dagar, som av en händelse.
Det hette ju inte Nationaldagen på den tiden. Och inte var det en röd dag. Vi hade ett ganska avspänt förhållande till den här dagen i vårt land. Nu är det inte så avspänt längre…. åtminstone inte bland vissa, som nog kan tycka att en del är landsförrädare om de inte hela tiden hyllar svenska köttbullar och midnattssolen och viftar med blågula vimplar.
Jag vill på en gång säga att jag har alltid älskat att bo i Sverige. Vår natur och tillgång till naturen är ju oslagbart. Vi lever i ett land med många tillgångar, inte minst dess befolkning. Vi lever i ett ordnat samhälle där det mesta fungerar. Till och med bussarna kommer i tid, för det mesta.
Det var en gång några män på besök från ett afrikanskt land som ställde sig vid en busshållplats och kollade tidtabellen. När sen bussen kom på utsatt tid, slog de sig på knäna och skrattade så de nästan grät. När någon medpassagerare frågade vad de skrattade åt, sa de att det stod i tabellen att bussen skulle komma 12.17…. och så gjorde gjorde den det…. På minuten rätt! Något liknande hade aldrig hänt i den byn de kom ifrån. Där var man glad om bussen kom rätt dag….. 😉
Men för oss kan en minuts försening nästan kännas straffbar. Åtminstone om man sen ska passa ett tåg som ska passa en annan buss. Det är kanske det värsta med det här ordnade samhället att vi låter oss lätt styras av det. Om inte bussen kommer i tid kan det nästan kännas som en personlig kränkning.
Men annars är det bra, nästan jämt…. 😉
När vi skulle handla blommorna till mamma, stod en kvinna framför i kassan som hade en massa småpengar att betala med, men hon skämdes hela tiden för hon upptog vår tid, fast vi upprepade att det är helgdag och vi är lediga och har all tid i världen, och även kvinnan bakom oss intygade samma sak, så vi passade också på att betala med småpengar….
Det är trevligt när ens fördomar om stressade storstadssvenskar kommer på skam.
Hos mamma var det trivsamt även om mamma blev lika glatt överraskad varje gång när hon fick höra av oss att hon fyllde år, men efter att vi hade sjungit några vårsånger och några Taubelåtar tillsammans med några andra av de boende piggnade hon till lite. Men att hon fyllde 98 idag var fortfarande obegripligt för henne. Och det var ju lika bra det…. Det är kanske inte så uppiggande precis…. 😉
For därifrån i strålande solsken. Mammas födelsedag lever upp till sitt goda rykte, i alla fall som jag minns den. Solig och grönskande och till middag brukade vi få kronärtskocka och det fanns bigarråer hemma. Så fräscht!
Numer är inget riktigt som förr, förstås. Men mamma och pappa har ju levt länge ändå, och har haft många festliga födelsedagsmiddagar med alla barn, barnbarn och barnbarnsbarn och övrig släkt och vänner. Inte många har levt så länge som de. De representerar ett helt sekel. De har upplevt ett världskrig tillsammans och pappa växte upp under det första. De visste vad de nationalistiska tongångarna på 30-talet ledde till.
Jag är glad att de har sluppit uppleva dem igen. Jag hoppas att vi som lever nu har kraft och mod att stoppa nationalisterna nu, när vi ändå borde veta vad som annars kan hända!
Det är nog bra att minnas det roliga som har varit, och att glömma det värsta men ändå vara vaksam – men sen är det bara att skapa nya goda traditioner. Så går livet vidare. Ikväll blir det konsert i Sofia. Så ska nya röster sjunga….
Time in Stockholm 
Tid 