Udda

I mitt liv har jag nog alltid känt mig lite udda. Inte på något negativt sätt men ofta har jag fått förklara varför jag är, eller gör, på ett lite annorlunda vis. Inte så att jag sticker ut som en Pippi Långstrump men ändå lite olik mot min jämnåriga kamrater. När jag i gick i grundskolor och på gymnasium på Östermalm, hörde jag aldrig till de där välklädda och snygga, smarta tjejerna, och därför kanske inte de mest populära. Det var nog inte en ekonomisk fråga utan handlade mest om totalt ointresse från min sida. Min mamma ville alltid att jag skulle klä mig modernt för att inte få nån töntstämpel, medan jag helst inte ville klä mig alls. Lyckligtvis har jag aldrig omgett mig  med mobbare utan mina kompisar var välklädda även invärtes. Inga var snobbiga men heller inte slarviga slashasar. På 70- talet passade min alternativa stil väl in. Praktiskt taget alla medvetna människor gick in för att se så alldagliga ut de kunde, fast med viss finess, de som hade talangen. På något sätt har jag alltid lyckats sätta på mig kläder under årens lopp. Men det har varit mer tur än skicklighet om jag har hittat något som har passat min stil och personlighet. Min lycka är väl att jag alltid har jobbat med barn och ofta på förskola, fritids eller förskoleklass. Inte många förväntar sig att personal klär upp sig när barnen springer omkring i galonisar. 

På så sätt har jag nog passat in i de där sammanhangen när det förväntas av läraren att hen ska delta i barnens lek. Men någonstans där kan jag också ibland känna mig udda. Att inte passa riktigt in i något läger. Inte i välkostymerades kapprum och inte ett evigt galonisväder med torkskåp och blöta vantar och leriga stövlar som kliver på min skor. För även om jag trivs i den gyttjiga samvaron med barnen och personalen, kan jag undra om det verkligen är det här som var meningen med mitt liv. Nu har jag ju fått en egen förskoleklass till slut, men under den perioden jag jobbade på fritids enbart, såg jag inget ljus i tunneln. Var skulle jag få min inspiration ifrån när nästan all tid gick ut på att forsla barn från ena aktiviteten till den andra – med eller utan överdragsbyxor och med eller utan tillhörande tjat. I de sammanhangen och tillsammans med de kollegorna kunde jag känna mig avslappnad och skrattade mycket åt gemensamma upplevelser. Vi jobbade som arbetslag och delade på sysslor. Ändå var jag lite udda i min förväntan på att mitt arbete skulle ge mig något mer. Alla mina utbildningar kändes förgäves annars.

När jag däremot har jobbat som lärare, både förr och nu, har jag känt mig lite som en främmande fågel bland de kollegorna. Jag har svårt sätta fingret på skillnaden. Vi har samma uppdrag, delvis, och har intresse för pedagogik och barn, naturligtvis, men dels är det nog det här med kläderna….. Jag blir aldrig en riktig ”fröken”  på gott och ont, vilket jag ju aldrig har strävat efter. Sedan tror jag att det här med lärarens absoluta auktoritet – att vilja vara den som bestämmer – har betydelse. Jag vill också bestämma,  men mest när det gäller mina pedagogiska hjärtefrågor. I övrigt är arbetslaget min ”fördel” som jag drar nytta av. Att ta hjälp av andra och att hjälpa andra att lösa problem, är viktiga byggstenar när man jobbar med barn. Om jag blir sjuk vet jag att andra kan rycka in. Jag behöver inte skicka sju sidors planering till en vikarie….

Men det där med att vara ensam lärare kan vara skönt så länge det fungerar. När jag var musiklärare senast njöt jag av att göra som jag ville. Jag hade min agenda och barnen var för det mesta nöjda. Allt var bra ända tills det uppstod problem i en klass och jag bad en klasslärare om hjälp. Då kände jag mig ganska ensam och hjälplös. Så länge allt fungerar är allt frid och fröjd, men om inte, känner man sig ganska ynklig och usel som lärare…. ”Va? Klarar du inte min lilla gulliga etta?”

Jo, det hade jag ju gjort halva terminen, men vad hjälpte det? 

Och som musiklärare skulle jag planera alla avslutningar, Luciatåg , sätta upp och klä granen, planera storsamlingar, kompa musikaler……

Sedan dess har jag känt att jag aldrig mer vill spela solo i arbetslivet . Precis som i musiken. Jag samspelar gärna och gör min del för det gemensamma och där min insats krävs, men att inte ha någon att diskutera barn eller pedagogik eller andra praktiska frågor med, passar inte mig. 

När jag kom tillbaka till min nuvarande skola efter utflykten som musiklärare fick jag ett helt annat bemötande av en klasslärare vars klass jag hade i musik, så även om jag även där jobbade ensam med klassen, så hade jag stöd av läraren. Mycket bättre.

Men att ingå i arbetslag och känna sig behövd eller delaktig behöver inte innebära att du inte är udda. 

Du kanske inte ens är så udda som du känner dig ibland. För egen del har jag ofta känt att jag har behövt förklara något hos mig som jag upplever som annorlunda jämfört med hur andra säger och tänker, men i själva verket är det bara jag som tycker att jag är udda. Då undrar jag – är det bara jag, eller går alla omkring och känner sig annorledes på något vis? Det vore ju roligt, för i så fall är vi alla lika i vår olikhet…. 😉 

En udda gemenskap….