Vuxen….

Jag hör nog till den kategorin människor som mognar långsamt. Inte att jag beter mig speciellt barnsligt, men jag har alltid gått omkring och känt mig liten i förhållande till andra. Mycket beror nog på att jag har sett ungdomlig ut och jag har också som ung haft lite ansträngande fobier, såsom telefonfobi, t.ex. Det gör att jag har fegat ur i vissa sammanhang när andra har fått ta över.

Först när jag började jobba på ”dagis” i 25-årsåldern kunde jag känna en viss mognad. Jag ringde telefonsamtal till barnens föräldrar vid sjukdom, utan att darra på manschetten. Jag tog ansvar för en syskonavdelning på förskolan och verkade på ytan rätt vuxen. Min omgivning gick nog på det här mognadstestet även om jag många gånger fick höra att jag verkade mycket yngre än jag var….. Och jag kände mig aldrig riktigt vuxen.

Jag har nästan hela mitt liv längtat efter att bli lite äldre, så att människor skulle ta mig mer på allvar. När jag nu har blivit så pass mycket äldre så att barnen i skolan undrar om jag har egna barnbarn, istället som förr, om jag hade egna barn, kan jag fortfarande inte säga att jag verkar mer vuxen och pålitlig än förr. Det är nog snarare så att min mognad har varit ganska konstant hela tiden bara det att jag dolde den bättre förr, och de som lyssnade på mig förr gör det fortfarande.

Fortfarande undrar jag vad jag ska göra när jag blir stor, som om det jobb jag har nu inte är vuxet nog.

Mitt jobb innebär ju att jag ska vara och agera vuxet inför en stor klunga barn. Att inte säga dumma saker eller göra dumma saker mot barn och andra vuxna. Att hjälpa någon som är i nöd även om det inte är min elev. Att reda ut konflikter och att sist, men inte minst vara en god och inspirerande förebild som pedagog inför mina elever. Att vara inkluderande mot alla och inte uteslutande. Att bemöta alla, vuxna som barn, med respekt.

Det är väl så det är att vara vuxen?

Det  är i alla fall det som krävs av en när man jobbar som utbildande och förebildande pedagog.

Nu har det ju kommit fram i diverse yrkesgrupper att människor absolut inte klarar av alla dessa krav på arbetet. Jobbar man på teatern hävdar en del till och med att det hör till yrket att känslor ska svalla på kollegors bekostnad. Att bete sig vuxet står inte högt i kurs.

Kanske kan man på vissa jobb kosta på sig att vara lite grinig mot andra. Att leva som man lär, dvs efter en viss moral, kan verka för mycket ”politiskt korrekt”, men på dessa jobb har man inte tusen små stjärnögon riktade mot sig som när som helst kan släckas, vid fel signaler från de vuxna i sammanhanget.

När en av våra politiker börjar mynta begreppet ”vuxen”, undrar jag vad han lägger för betydelse i begreppet. Han pratar om att vara vuxen i diskussioner och det är vackert så. Det vore bra om särskilt politiker kunde vara föredömen i det fallet.

Jag undrar om hans vuxenhet inbegriper det där med att ta ansvar för egna och andras barn. Att hjälpa dem som är i nöd? Att reda ut konflikter och att visa alla lika mycket respekt. Att vara en god förebild för alla?

Att visa att alla har ett lika värde oavsett varifrån de kommer. Att alla är  lika inför lagen och att alla ska samma förutsättningar att klara sig.

Kanske är läraryrket och politikeryrket ganska lika ändå. Det krävs lite extra att vara vuxen, inte bara inför sig själv utan också inför dem som man ska leda och lära.

Lever du inte som du lär, slår det omedelbart tillbaka. Dina elever eller väljare litar inte på att du är vuxen ditt uppdrag….

Så, ju mer jag tänker på det – nog är jag vuxen alltid…. 😉  ……..  Inte utan att jag längtar efter att bli liten igen…..