Huka er!

Nu blev det rejält lågt i tak. Nu får Socialdemokraterna säga vad de vill och gör det också….

Sverigedemokrater ska förstås gå ännu längre och normalisera angiveri, så att det nästan inte är konstigt alls när sen S om några månader kommer och påstår samma sak.

Men då får ni huka er, gubbar!

Snart kommer alla vi igen som kräks på maktfullkomliga gubbar, och en del tanter, som hellre ger upp sin själ och sin ideologi än att ge upp makten att bestämma över oskyldiga, utsatta människors liv.

Jag har alltid hävdat att det är Alliansen som banade väg för missnöjespartiet SD. Men nu ser jag lika klart att det är den betongimpregnerade socialdemokratin under den mest maktfullkomliga av dem alla – Göran Persson – som banade väg för Alliansens storljugande om närande och tärande, utanförskap och om ”ett arbetarparti” som såg till att folk skulle få mer i plånboken. De sa aldrig vilka som skulle få mer och vilka som skulle bli utan. Grundlurade människor insåg till slut att de måste ha tillbaka välfärden och medmänsklighet och hoppades åter på S. Några var så grundlurade så de gick till SD direkt, utan att passera S. Några hade tappat tron på all politik och röstade inte över huvudtaget.

Några – även den rika medelklassen – hoppades på skattehöjningar och mer rättvis fördelning, men vad hände?

S fortsatte att föra en ”nästan-solidarisk” politik. Bara lite mer åt de mest behövande. Inga stora uppoffringar för den ”stackars medelklassen” som var så skuldsatta när de hade tagit så höga bolån, och så lite besparingar på fusk inom assistensvård och sjuka som kanske inte var sjuka. Visserligen togs den bortre gränsen bort, men försäkringskassan fick nya direktiv. Överallt sparades det på utsatta. De budgetar som skulle ge pensionärer bättre förutsättningar röstades ner av de ständigt främlingsfientliga, trots att de påstod sig vara de äldres vänner.

För att blidka alla lite grann fick ingen något. Och S försökte låta som om de var ett riktigt socialdemokratiskt parti, och ville hjälpa alla flyktingar och pensionärer och sjuka och friska och rika och fattiga på en gång, men fick inget gjort för att ”de elaka Sverigedemokraterna” hela tiden satte käppar i hjulet.

”If you can’t beat them – join them”, har nu blivit temat för dagen.

Igår kom det senaste dråpslaget mot det solidariska samhället som har kittat ihop vårt samhälle i decennier, även under borgerliga regeringar. Asylrätten ifrågasätts liksom barnkonventionen, om att barn till papperslösa ska få gå i skolan.

Som en punkt eller pyspunka på vårt rättssamhälle, föreslår Åkesson att vi ska kunna ange människor som hjälper papperslösa.

”Anne Frank”, nästa….

Detta vill naturligtvis inte vår statsminister veta av….. än…..

Men sen, kanske, om vindarna blåser åt det hållet, kanske han kan tänka sig en lite ”måttligare form av angiveri” – inte alls så rasistisk som Ms och SDs, men ändå en viss ”ordning och reda”, eller….?

Jag ryser vid tanken.

När ”Hoola Bandoola band” sjöng låttexten ”Vem kan man lita på?”, på 70-talet, trodde man att gränsen var nådd för hur politiker och andra kunde bära sig åt, men nu känns det som småpotatis, även om frågan fortfarande är relevant.

Vem kan man lita på?

Ja, inte Socialdemokraterna i alla fall.

Huka er gubbar, nu laddar vi om!

Inte med vapen, men med medmänsklighet, jämlikhet och solidaritet!

När 1 mans röst inte väger tyngre än 18 kvinnliga vittnens – den dagen är vår!