Du kan, Du kan, Du kan!

”Allt är rätt”!

Så sade kursledarna på Sveriges Körförbunds workshop i helgen.

Vi skulle framföra ”Förklädd Gud” sceniskt tillsammans – 75 sångare som aldrig har sjungit tillsammans förut och som hade olika sångerfarenheter och körsångskunskaper. Men redan första kvällen, efter genomsjungning av det musikaliska materialet, blev vi översköljda av dessa positiva utsagor från våra ledare.

”Vad du än gör på konserten på söndag, är det rätt! Detta har aldrig framförts på liknande sätt förut, och ingen annan kan göra det bättre än du!”

Under hela mitt liv har jag levt i ett tvivel på min egen förmåga. Nej, inte alls i vissa fall, där jag vet vad jag kan och går för. Där jag har sett resultat av mina strävanden. Men i det obestämbara bedömandet av det omätbara, där det inte finns några rätt eller fel, men där ändå några tar på sig rätten att döma….. Om jag har rätt klädsel, om jag sjunger vackert, eller om jag har rätt att vara på mitt sätt eller bör följa strömmen. Om jag ska vara mig själv eller låtsas vara någon jag inte är. Privat, såväl som professionellt. Vissa människor tycks äga rätten att ha synpunkter på andra. Att döma är många gånger lättare än att förstå och förlåta.

Problemet är väl att den som blir bedömd sällan eller aldrig utvecklas av ett ständigt flöde av kritiska synpunkter på hur ”hen” egentligen borde ha gjort, eller inte. Istället installeras en kronisk osäkerhet i nervsystemet och du reagerar alltid med en lätt hukande livsattityd.

När jag berättade för min mamma att jag tänkte söka lärarlinjen, sa hon inte: – Men O, så roligt! Istället blev hon orolig och sa: Nej, men O! Hur ska det gå?

Hon menade bara väl, naturligtvis. Jag var inte så utåtriktad då som jag har blivit. Inte särskilt tuff och sträng, som det kan krävas av en lärare. Men redan då hade jag, trots all min mors tvivel, en tro på min egen förmåga att vara mig själv, för jag sa till henne:

-”Jag ska inte bli en vanlig lärare. Jag ska vara på mitt sätt. Det vanliga sättet är inget för mig. Det finns tusen andra lärare som gör det bättre. Försöker jag vara som en vanlig lärare kommer jag att misslyckas och då kan det lika gärna vara…”

Jag minns inte riktigt vad jag hade för visioner då, men jag minns att jag hade min egen mellanstadielärare som god förebild. Hon behandlade nämligen oss elever som jämbördiga på det sättet att hon respekterade våra åsikter och bemötte dem, utan att bedöma oss som mer eller mindre värda för det. Alla kände sig sedda och lyssnade på. Dessutom lärde hon oss vad värdegrunden var från grunden, genom sitt eget sätt att vara och lära ut. Det var inte bara tomma ord, utan handling.

Min lärarbana har varit krokig och bökig och ifrågasatt från start, men jag har aldrig tvivlat på mig själv vad gäller själva mitt uppsåt med att vara lärare. Att ge barn en tro på sig själva, samt att ge dom lust att lära och att vara snälla mot varandra och sig själva. Och att känna sig omtyckt för den man är. Att vara olika men ändå lika i sin olikhet.

När jag i helgen blev så peppad av människor jag aldrig mött förut och fick känna en sån tilltro till mig själv och min förmåga att sjunga och att vara närvarande i stunden utan att känna mig bedömd eller rättad för mina misstag eller felsjungningar, kände jag också i hela min kropp och med min röst att det är nyckeln till skönsång. När mitt jag och min röst blir bejakad och uppmuntrad fylls rummet av befriade och vackra toner jag inte visste att jag hade.

Och när det väl var förankrat i mig förstod jag att jag aldrig mer ska lyda under dem som säger till mig:

-”Du kan inte, Du kan inte, Du får inte, Du får inte, Du bör inte, Du bör inte!”