Landet Lagom ….

Har Landet Lagom gått upp i rök?

”Mellanmjölkens land”, som Jonas Gardell så träffande beskrev det.

Vårt land – glesbygdens land, Nordens Venedigs huvudstad, De svala somrarnas och de iskalla vintrarnas land. Helylle-människors land. Landet vi har befolkat med lagom stor portion stolthet och självironi, med hjälp av Tage Danielssons och Astrid Lindgrens lagom humoristiska texter. Landet där vi har blivit födda och omhändertagna av diverse mer eller mindre välmående välfärd, som vi ändå alltid har tagit för given och har sett som vår mänskliga rättighet att ha tillgång till. Vi efterkloka, vänligt sinnade människor med sinne för proportioner och väl avvägda känsloutttryck.

Vart tog godmodigheten vägen? Var är vår måttliga passion för fosterlandet belägen?

När blev mänskliga rättigheter mindre värda än rätten att hissa vår svenska flagga?

Hur har en så pass stor mängd i grunden lagoma människor plötsligt kunnat utbrista i de mest hatiska kommentarer om andra människor utan att blinka eller utan att ens skämmas det minsta?

Var finns det folk som med vänlig hjälpsamhet kunde både argumentera för sin sak men ändå lyssna på motståndarens synpunkter utan att flyga i taket och avbryta minst tre gånger?

Var är mitt land, med alldeles lagom kloka och intellektuella människor som kan konsten att både uttrycka en åsikt och att ha sinnesnärvaro nog att hejda sina mest vulgära impulser?

Kanske har det upphettade debattklimatet rent av påverkats av den ifrågasatta klimateffekten?

Vi känner inte igen oss i det hetlevrade yttre ombytliga klimatet. Våra kyliga sinnelag stämmer inte längre in i plötslig hetta eller dessa stormiga regnväder och oregerliga översvämningar och oväder. Detta polariserade klimat….

Våra kynnen, på gott och ont, lever kvar i vårt lands en gång så måttliga väderomslag. Vi hade en gång 4 årstider på rätt tid och rätt plats. Nu sjunger vi kanske….”var är dom nu? vi bara undrar….. var är dom nu?”

Våra fasta hållpunkter. ”Ordning och reda, löning på fredag.” Våra iskalla sommarbad med blå läppar och ljusa frusna sommarkvällar utan tropikvärme eller giftiga alger i havet. När vi åkte skidor på vintern och och firade midsommar i täckjacka och mössa, men värmde våra kalla kroppar med snapssånger och små grodorna.

Möjligen skymtade då ett lite hetsigare temperament fram efter några glada sånger och en hutt för mycket, men redan dagen efter var känslorna på sparlåga och alla heta känslor hade blivit alldeles vanligt lagoma igen.

Då kände vi igen oss i orden, ” du tysta, du glädjerika sköna”, bara allt för väl. För vi skämdes alltid om vi hade sagt några mindre väl valda ord för mycket, i det glada eller upphettade ruset. Vi ångrade oss för det mesta om vi hade gått över gränsen och hade sårat någon. Och antingen levde vi den ångern ett tag eller så fick vi chansen att reda ut missförstånd och hårda ord ganska direkt. För i vårt ”Landet Lagom” var det ju närapå en dödssynd att ta till överord och att såra andra människor utan mycket starka skäl.

Jag kan sakna det så innerligt ibland ….

Dessa känslomässigt hämmade människor som är så rädda att såra och skada andra och så rädda att själva hamna i dålig dager att de hellre är tysta och fridsamma än att hamna utanför den alldeles lagom tempererade gemenskapen.

Jag vet att det kan vara tecken på feghet att inte alltid våga stå för vad man känner och tycker…. Men kanske är det tecken på det alldeles lagom kloka svenska eftertänksamma sinnelaget, att vänta några dagar med sina synpunkter så att de hinner mogna i takt med människan bakom orden? I takt med dig själv och dina känslor och dina klokaste tankar.

”Jag vet att du är och du blir vad du var. Ja, jag vill leva, jag vill dö i Norden…..”

När du kan stå för ditt ord även dagen efter, vet jag att du är en människa att lita på och tycka om. Ett land att vara stolt över.