The final countdown….

Efter en dryg månads cykling till jobbet sätter vi punkt, jag och min tappra stålhäst. Ett sådant fint cykelväder i ett sträck har jag nog inte varit med om under alla dessa cirka 26-28 år jag har cyklat till samma jobb under cykelsäsongen. Dag ut och dag in över den mäktiga västerbron. Så olika vindar och väder det har varit – regn och rusk och högtryckshetta, motvind och medvind, mörker och halka – en gång cyklade jag omkull och sen dess undviker jag halt väder – sommarljusa kvällar och gnistrande frostiga klara morgnar med världens mest andlösa utsikt över världens vackraste huvudstad. Och i alla dessa väder kan jag varje dag känna samma eufori väl uppe på krönet, för där har jag återigen besegrat såväl min egen lättja som vädrets makter och med vissheten att jag snart ska liksom flyga in över staden – norrut mot Kungsholmen eller söderut hemåt mot Södermalm.

Det är bara att växla upp och öka den redan höga farten ner mot fastlandet. Bara en gång blåste det så mycket motvind att jag fick stå upp på tramporna i nerförsbacken för att överhuvudtaget kunna röra mig framåt. Det var en sensation i sig.

Men när jag igår cyklade till och från jobbet var vädret optimalt. Inte för varmt eller kallt och den lilla vind som var, svalkade min uppvärmda kropp. Och lite historiskt kändes det att veta att detta var sista gången jag cyklade över bron med en viss stress för att hinna till jobbet. Av den anledningen stannade jag ändå för att fånga den perfekta sista utsikten in mot stan – med Riddarholmen och stadshuset i fokus.

Men ingenting är fläckfritt vid närmare eftertanke. Min mobils lins tycks ha fått några oborttagbara fläckar som stör vyn. Hur jag än putsar….

Men när jag tar en selfie går det bra. Så bra att jag fick en ursäkt till det… 😉

…Och kanske ska jag tolka det hela symboliskt?

Att jag efter ett långt, roligt, härligt utvecklande, men under perioder också mycket påfrestande arbetsliv, till sist kan vända blicken inåt mot mig själv med gott samvete… Ingen människa är klanderfri och hennes minnen är heller inte fläckfria men så länge fläckarna heller inte skymmer sikten för den sköna helhet som ändå ligger i bakgrunden känns heller inte en oviss framtid utsiktslös.

Det är bara att ta nya tag och lära av sina egna och andras misstag för att sen syresätta sina sinnen med nya tankar och cykelturer.

Att sen komma hem och bli mottagen av sina älsklingar med lyxig AW-middag och att inse att hela resten av ens liv består av hopp och lek och fritt valt arbete, ger upphov till en rent sensationell upplevelse.

Något att se fram emot för er som inte har uppnått denna höjdpunkt i livet än. Och högst uppe på krönet vet jag att jag kan välja själv. Antingen växlar jag upp och ökar farten eller så vilar jag på tramporna och njuter av den milda fläkten mot ansiktet och i nacken, och utan ansträngning låter jag tankarna flyga ut i världen utan yttre och inre hinder och besvär.

Aldrig har jag njutit så av att inte veta någonting om framtiden utom att det är jag som styr. Var jag än befinner mig och vart jag än ska – det är min kompass som visar vägen….

Men naturligtvis finns det andra som påverkar mig, men det är jag som väljer vilka som har betydelse för mig.

Att vara sig själv nog? Ja, efter många års lönearbete kan jag unna mig själv just det. Men vänta bara…Rätt vad det är vill jag vända blicken utåt igen för att om möjligt förbättra och klargöra det som skymmer sikten och som stör bilden av en fläckfri omvärld….

Snart…. Men vänta lite….Jag ska bara…. 😉

Lämna en kommentar

Filed under Tid

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s