Vidsynt med vida vyer…

Nu känns tillvaron tillåtande och positiv. Sitter i en miljö där allt är nära och långt borta.

Min blogg ”Tid” som jag startade 2005 på MSNs Spaces, var ett rent lustprojekt från början och har fortsatt att vara så.

Under tidens gång har jag också lärt mig så mycket genom bloggandet – rent tekniskt och praktiskt hur man lägger upp bilder och länkar till filmer och musik men också hur man skriver en text någorlunda läsvänlig och intressant. Jag har dels tagit intryck av medbloggare och andra läsare som har lärt mig och visat vägen, men har också följt statistiken.

Vad har folk fastnat för och vad har passerat förbi utan visningar eller kommentarer? Inte har jag direkt rättat mig men jag har ändå begrundat och funderat över vad det beror på att vissa inlägg har blivit lästa väldigt många gånger och andra inte alls. Fortfarande är dock skrivandet i bloggen ett lustprojekt. Att få bestämma själv över en liten plattform i livet där min text styrs av bara mina tankar och erfarenheter tycks vara drivkraften i mitt skrivande. Men också det lustfyllda i att låta slumpen avgöra. Att bara börja skriva och se var man hamnar. Att inte ha en uppgjord plan för vad man vill med texten men att ändå lyckas sy ihop den på slutet så att det tycks höra ihop med början. Som att lägga pussel, kanske. Att hitta ett mönster i ett synbart virrvarr och göra mönstret till en del av ens eget liv och berättelsen om ”mig”.

Några gånger när jag har skrivit något personligt om mig och mina föräldrar har jag fått ett enormt gensvar. Det syns inte här för kommentarerna har kommit på Facebook, dit jag har länkat inlägget, men det är förstås roligt när människor vill att man ska skriva en bok istället. Jag ville ju bli författare när jag var barn och jag har ju alltid skrivit dagbok eller berättelser eller som nu – bloggat. Min dröm är dock inte längre att bli författare. För mig känns det så pretentiöst så att jag tror att jag skulle tappa alla ord och meningsfulla meningar redan från start. Första sidan skulle värkas fram tvångsmässigt och jag skulle tvinga mig till en stil som jag inte har för att den skulle passa in i bokformatet. Handlingen skulle jag inte kunna lekfullt improvisera mig fram till som jag gör när jag bloggar och därmed kommer all skrivlust att flyga och fara. När sen boken är skriven, kommer jag känna det som om mina vänner skulle känna sig tvingade att köpa den och dessutom tycka om den.

Ingen kommer att vilja göra mig ledsen och säga sanningen…. 😉

Faktum är att det är av omtanke om mina vänner som jag inte väljer att skriva en bok istället för att blogga. Det är så mycket lättare och mer opretentiöst att bara skicka ut ett blogginlägg i etern och se hur det landar. Blir det läst och omtyckt blir jag glad. Annars är ingen skada skedd. Det var gratis och ingen behöver ställas till svars. Solen skiner även nästa dag och jag kan få ett nytt infall som måhända faller någon på läppen.

Precis så sorglöst känns det för mig i mitt riktiga liv, när jag nu har mitt sista sommarlov som sedan i augusti ”ljudlöst” övergår i pension. Har jag en dålig dag eller en trött dag, eller känner jag att jag borde göra det ena eller andra, kan jag vila i vissheten om att det kommer en ny dag imorgon. Jag behöver inte räkna ner veckor och dagar till nästa terminsstart då min frihet återigen inskränks. Jag kan bara sitta här vid fönstret en molnig dag och låta mina sinnen inta hela världen runt omkring. Blanda dofter från naturen runt omkring med smaken av en cappuccino och ljudet av reporterrösten från en fotbollsmatch, klappa en spinnande katt, samtidigt som jag läser om den omvärld runtomkring oss som minner mest om en unken människosyn från fornstora dagar.

Att vara vidsynt i dessa tider kostar energi och lust. Det kostar på att vilja vidga sina vyer för att se längre än ett enögt enfrågeparti vill se. Då vill det till att man förmår tanka det vackra, goda, sköna livet som innebär att man kan vara fri i tanke ord och gärning, utan rädsla för att bli bestraffad och fängslad för just dessa tankar, ord och gärningar.

Jag rustar mig för det nu, i mitt egna alldeles fria luftrum, dit alla som vill är välkomna att delta utan förutfattade meningar eller fördomsfulla tankar om mig eller andra eller varandra! 😊 💕 😊 🎶 😊