God och snäll – på ont och gott!

Godheten har många ansikten.

När jag var barn var ordet snäll ett fint ord som stod för godhet utan fula baktankar. Så är det fortfarande om jag frågar barnen i skolan hur en kompis ska vara. Om jag ställer en följdfråga, som – ”men, hur är man när man är snäll… kan du beskriva en snäll person?” Då tittar de förvånat på mig..

De flesta förstår inte frågan ens och undrar om jag är lite dum på nåt sätt.

Vet inte fröken vad ”snäll” betyder?

Att vara snäll är ju inte riktigt samma sak som att vara god, men är man god är man nästan alltid snäll.

Ett litet nyfött barn möter nästan alltid godheten personifierad, i form av en förälder som omedelbart gör allt för att visa det lilla nya livet sin kärlek. Direkt knyts banden och ju äldre barnet blir desto mer kontakt etableras. Ordlös kommunikation i form av blickar, rörelse, kroppskontakt, närhet, joller och härmningar som leder till skratt och mer kontakt. Att se en annan varelse och så småningom inse att man är lika men ändå inte samma. Att lyssna och söka förstå och såsmåningom även uttrycka sig i tal. Och hela tiden konfirmeras kärleken och omsorgen om den andra. Utan fula baktankar. Ett barn som inte får den totala kärleken och kontakten med en närstående kommer alltid lida av ett socialt handikapp – att aldrig ha blivit sedd av någon som älskar det. Barn och vuxna – med eller utan kärleksfull bekräftelse – kommer alltid att söka den förbehållslösa, goda kärleken på andra håll. Det är fullt naturligt och de som inte fick kärlek från början kan tyckas mer desperata i sin jakt än de som har blivit mer ”kärleksmättade”

Jag tänker på dem som i dessa tider hånfullt benämner godhjärtade människor ”godhetsapostlar” eller ännu värre… ”godhetsknarkare”…

Men om man vänder på det? De som hela tiden söker bekräftelse och närhet men inte har fått mycket av den varan i sin barndom kan kanske utveckla sin jakt på kärlek och brist på varan till en slags knarkande av en mer artificiell godhet och kärlek. Att äntligen känna bekräftelse i en religion, i en sekt eller en organisation där man får bekräftelse genom att bara få ingå i något större än man själv. En helhet. Det kanske inte är kärlek, men den berusande känslan av att få höra till, kan kanske ge hen en liten bättre självkänsla. Man kan till och med gå över lik för att få ”knarka” den här känslan igen….

Denna bristvara är verkar vara utbredd i samhället just nu. Jag tror att dessa ”godhetsknarkare” kan dyka upp lite varstans där människor känner att de får uppmärksamhet och bemöts på ett vänligt sätt av likasinnade. Men att, som en del gör, vrida om ordens betydelse och göra gott till ont och vice versa, är en betydligt sämre handling än att försöka göra gott för andra och på det sättet själv tillmätas ett lite större värde. För vem tar skada av att Olle hjälper Kalle samtidigt som Olle mår lite bättre själv? Är det omoraliskt att vara egoistisk om man gör andra gott? Om man skor sig på andras bekostnad är det en sak, men om man bara godhetsknarkar lite för sig själv samtidigt som man helt osjälviskt hjälper andra och därmed framstår som den ”godhetsapostel” man är – är man falsk då?

Nej! Självklart inte! En win-win-situation – som det så fint heter – uppstår och alla kan känna sig både glada och goda på en och samma gång. Vad är det för fel på det?

I mitt tyckande är däremot misstänkliggörandet av godheten och hjälpsamheten, det ondaste man kan göra – för man misstänkliggör inte bara människor som har gott uppsåt – man förvrider också det goda svenska språket och den goda svenska kultur som så många säger sig värna.

Och i förlängningen kränks betydelsen av den ursprungliga förbehållslösa och goda kärleken till det lilla nya värnlösa människoliv som ska växa sig starkt och klokt för att utföra goda handlingar till nästa generation av älskade och värnlösa liv. Och även visa kärlek och respekt till dem som redan gjort sin ”kärleksplikt” i tidigare generationer.

Om det hållbara mänskliga kretsloppet bryts av ett ordvrängeri som gör barn och vuxna vilsna bland betydelserna, har vi tappat tron på både vår egen förmåga och andras, att göra rätt i rättan tid. Då förvandlar vi alla hjärtan till sten, likt Riddar Kato, och tror att Mio och Jum-Jum bara är godhetsapoatlar som vill vinna poäng för egen del, och därför hindrar vi befriandet av alla hjärtliga människors hjärtan. Jonathan och Skorpan förblir ”lortar” och vi förblir medlöpare, och kommer alltid vara de som anger en ”Anne Frank”, en flykting, en homosexuell, en oliktänkande, och dennes familj.

Och världen blir bara ännu lite gråare och mer nyansfri än någonsin.

Därför ska vi bekämpa det onda ordvrängeri som en del ägnar sig åt och befria människan och godheten och orden som beskriver dem, från den lort som ondska består av.

Därför ska vi vara snälla mot oss själva, mot andra och varandra, för som man ropar i skogen får man svar…