”Livets mjuka skola”….

Nu har jag återgått till den tillvaro jag hade som barn. Utan några särskilda plikter eller åtaganden utom de vanligaste vardagliga bestyren. Jag kan hämningslöst ägna mig åt att läsa.

Hela min barndom präglades av läsning. Som sladdbarn hade jag just inte mycket annat för mig. Allrahelst på somrarna som jag mestadels tillbringade tillsammans med mig och mina föräldrar här på landet. All slags litteratur insöp jag men jag började förstås med Astrid Lindgren och Gösta Knutsson. Det blev allehanda äventyrsböcker och flickböcker av Jules Verne och Anna-Lisa Wärnlöf, alias Claque, men också Kerstin Thorwall och Gunnel Linde. Min pappa överöste mig med indianböcker uppblandat med Hjalmar Bergman, såsom ”Flickan i frack” och av min syster ärvde jag alla Svarta Hingsten-böcker. När jag blev lite äldre läste jag ryska romaner som Anna Karenina och Krig och Fred….. fast…. Jag har ett blekt minne av krigen….tror att jag hoppade över dem och dök rätt in i mer fredlig romantik.

I princip fick jag sjunka in i denna värld av uppdiktade äventyr och känslor och konflikter utan att bli avbruten av annat än måltider och en eller annan promenad och bad. Men när solen kom fram, vilket inte var så vanligt på 60-talet, tjatade mamma och pappa ut mig på terrassen för att få lite sol. De tyckte väl att jag inte skulle vara så blek om nosen efter ett helt långt sommarlov på landet.

Men hur bra går det att läsa med solen i ögonen? Allra bäst tyckte jag om att sitta inne och läsa när det regnade ute, så att jag inte blev störd i min läsning.

När jag i vuxen ålder har jobbat på fritids i perioder, har jag känt mig ganska malplacerad. Det där som andra barn gjorde på sin fritid, som att spela kort och leka sällskapslekar var jag ganska främmande inför. Visst hade jag lekkamrater i skolan men vi lekte mest fantasilekar och klättrade i träd och så… Jag hade ganska svårt för organiserade spel och tävlingar. Schack tyckte jag var ganska roligt, men hur socialt var det?

Helst ville jag bara sitta under min korkek och läsa i mina böcker på fritiden….och lukta på blommorna.

Min barndom var ju ganska idyllisk om man jämför med många andras, men tack vare mitt höga intag av litteratur tror jag ändå att jag fick inblick i många levnadsöden. Jag läste exempelvis Anne Franks dagbok och Utvandrarna och Mina drömmars stad och blev mycket engagerad i dessa människors levnadsvillkor.

Nuförtiden finns inte så många människor som briljerar med sina litterära kunskaper utan snarare är det på modet att ha gått i ”Livets hårda skola”, vilket kan vara både fostrande och lärorikt, men det heter ju inte ”hård” skola för intet. Då har man lärt sig en hård läxa för livet, och kanske har ingen vuxen människa hjälpt en att få perspektiv på sitt liv och sina erfarenheter? Kanske har man aldrig blivit älskad för den man är? I så fall kan det nog vara svårt att se en bättre väg ut ur svårigheter än just ”The hard way”…. ”Öga för öga – tand för tand”.

Jag har varit förskonad från sådana oförsonliga tankemönster. Men mitt fönster ut i den kalla, hårda världen har just varit litteraturen. Och min ledsagare har ofta varit en författare som har visat vägen ut ur hopplösa situationer eller relationer. En författare visar också ofta på olika sätt att tänka och lösa ett problem. Det sägs ju att läsning i unga år leder till att barn utvecklar sin empati. Det tror jag verkligen på, och särskilt om man inte har tillgång till så många vuxna som ser och stöttar en. Då kan man få hjälp att ”läsa” och förstå sin riktiga verklighet genom litteraturen.

(vägen genom en bokskog… 😉 )

När jag började på gymnasiet läste jag ”En dag i Ivan Denisovitjs liv” som var en skoluppgift. Men efter det har jag läst högst sporadiskt och inte så maniskt ”läslystet” som tidigare, och jag har tänkt att jag förberedde mig i min läsning på att leva mitt eget liv. Kanske var det en bra förberedelse, eller så gick jag en alltför ”mjuk” skola. Jag lärde mig inte riktigt att tala i egen sak utan hade alltför lätt för att se alla andras behov och perspektiv i första hand. Min karriär har därför sett ganska krokig ut, utan högt ställda förväntningar och mål. Det finns också något positivt i allt. Jag har nog lättare att upptäcka något roligt i det som oväntat sker istället för att rusa rakt på utan att hejda farten.

Nu i dagarna har jag stiftat bekantskap med en för mig ny författare, nämligen Jonas Anyuru. Och det är så upplyftande att känna att man fortfarande kan uppleva och känna och lära sig nya saker när man läser. Trots att jag är i pensionsåldern har jag så mycket att hämta från en ung, mycket lovande och i vissa stycken så mycket mer erfaren människa och författare.

Det gör livet rikt och berikar mina tankar även om inte plånboken fylls av motsvarande rikedomar i pengar räknat. Men vem bryr sig om hundra år?

Det är ju tanken som räknas…. 😉

Lämna en kommentar

Under Tid

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s