Julstämning

För första gången på länge känns det som om jag har tid för jul. Att känna lite julstämning. Efter julavslutningen brukar jag i normala fall, efter en lång slitsam hösttermin braka in i en total trötthetskollaps. Särskilt de senaste 10 åren efter min sjukskrivning för utmattningssyndrom. Kanske har jag aldrig riktigt återhämtat mig. De där stress-symptomen känns lite som en allergi. Blir jag bara lite, lite stressad så överreagerar hela min kropp, känns det som…. 

Även fast jag nu har slutat jobba reagerar fortfarande kroppen som om den vore mitt i stridens hetta. Och jag har haft mer huvudvärk i höst än på många år. Om jag har fler saker än en på programmet en dag, känns det som om hela jag gör mig stridsberedd. Även om det bara är roliga och intressanta saker kan jag känna hur jag försöker mobilisera mod och styrka, som inför ett oövervinnerligt motstånd. Att jag sen, dan efter drabbas av gigantisk huvudvärk beror nog mest på att jag slappnar av så mycket efter denna obegripliga anspänning. 

Frågan är om jag ska ge efter för min ”stressallergi” och bara göra ingenting eller att jag ska lära mig att ta en sak i taget och bara njuta av det jag är med om i stunden?

Igår hade jag tre saker på programmet – alla var självvalda och något som jag såg fram emot.

Först gick vi och kollade på min gamla skolas avslutning, och det var så roligt att träffa ”gamla” barn och föräldrar och kollegor som hade saknat mig. Och jag dem…. Det var inget som var jobbigt eller ansträngande med det. Bara kärt och roligt! Men jag mindes också hur slutkörd jag brukade vara på alla julavslutningar de senaste 28 åren, typ.

Sen gick vi och demonstrerade för den skolstrejkande Greta – för klimatet. Det kändes också upplyftande och viktigt! Vi träffade människor som kämpade för samma sak och man kunde ha trevligt samspråk med vänliga och intressanta människor som man inte kände. Vi blir alltfler som möter upp på fredagar och backar Gretas skolstrejk, och bara det känns hoppfullt. Men det räcker naturligtvis inte för att rädda klimatet, men det är en god början. Det är bråttom nu! Kanske bidrar oron för hur det ska gå, men också ilskan över arroganta politikers negligerande av klimathotet, till en inre stress av mer djupgående karaktär? Knappt förnimbar. Många pratar om klimatångest, men jag känner mest stress. ”Tänk om vi inte hinner vända trenden?” Och frustration…. ”Tänk om inga politiker bryr sig och alla fortsätter som om ingenting hade hänt?”

Efter dessa två evenemang for vi hem och åt lunch och vilade inför kvällen, då vi skulle ha några gäster på middag. Det var nära och kära vänner och släktingar och inte alls ansträngande utan efterlängtat. 

Men under eftermiddagsvilan kände jag mig så otroligt trött, som om jag hade varit på fjället en hel dag, och nästan så tom i skallen som om jag hade jobbat en hel termin, och förstod inte hur jag skulle orka resa mig ur soffan ens. Men allt går ju. Och det gick mycket bra! Maten gick att äta och vi var alla så glada att ses igen.

Så vad är problemet? 

Jag vet faktiskt inte, men någonstans tickar fortfarande den där ”jag-borde-göra-något-vettigt-av-mitt-liv-klockan” inombords. Som om jag inte redan hade gjort något vettigt? Som om inget av det jag redan har gjort räknas?

Det är klart att jag är ”good enough”. Det säger både mitt förstånd och mitt hjärta. Jag har gjort så gott jag har kunnat och ibland har det gått jättebra och ibland har jag känt mig mer eller mindre misslyckad, men jag har ju aldrig gett upp. Det kanske är det som är felet?  Kanske borde jag bara abdikera och kliva av. Låta allting vara som det blev? 

Nu njuter jag i alla fall av att två dagar före jul, är allt förberett och klart. Mat är inhandlad, granen står ute i trapphuset och väntar på att få stiga in i julvärmen, katten spinner i knät och sakta, sakta avlägsnar sig huvudvärken. Inga åtaganden och inga julklappar ska inhandlas. Vi behöver inga mer prylar här hemma. Det är julklapp nog att få tiden det tar att återhämta sig till skänks, istället för att rusa ut och köpa gran, gå på systemet, rusa in på ICA alltför varmt klädd och inhämta den mat som ska ge lyster åt den julstämning man eftersträvar att uppnå varje år – lika strålande klar som i barndomens ”sagolika” tid – återkommande år efter år, dan efter julavslutningen lika målmedvetet jagande efter den tid som bara flyr.

Nu sitter jag här och trivs. Kanske behövde jag gårdagen för att påminna mig själv om att vara tacksam för den tid jag har fått på jorden. Den tid jag har nu är bara min. Det är bara jag som bestämmer om jag ska ha tid att njuta av den. Ingen annan kan tala om för mig att jag ska följa ett schema eller vissa rutiner. Gör jag det är det för att jag själv har valt det. 

Fortfarande hisnar tanken vid att jag är min egen lyckas smed. Ingen annan bestämmer över mig. Ingen! 

Jag är så glad för det, men jag är inte van! 

Nästa år ska jag gå en avvänjningskurs, som ska heta ”Kan själv”. Och det är jag som är kursledare och deltagare – allt i ett. 

Jag ska lära mig att ta egna beslut utan att invänta en ”dålig rådgivares” förslag. Rådgivaren kan vara mitt inre jag som sätter käppar i hjulen för allt vad självsäkerhet heter. Rådgivaren kan vara en ställföreträdande chef som nekar till min rätt till medbestämmande över mig själv. Rådgivaren kan vara en beskäftig del av mig som tycker att jag minsann borde veta och kunna bättre. Rådgivaren kan vara min privata Högsta Domstol som tar sig rätten att döma och utdöma mina göranden och låtanden. 

Nästa år ska jag ta ”time out”  från Rådgivaren och lyssna på min egen röst utan att behöva tänka ”bättre kan du”!

Nästa år behöver jag mig mer än någonsin. Då ska jag gå på egna ben och stå upp för mig, på precis den nivå jag själv har valt.

Men först lite julstämning. 

På mitt sätt…. 😉