Juldagar… 

”När juldagsmorgon glimmar…..” 

Det är något särskilt med juldagar. När jag var liten var juldagarna lugna och sköna. Jag hade nästan alltid fått en bok i julklapp som jag sträckläste på juldagen. Vi gjorde ingenting av plikt på juldagen. Så småningom, när vi blev vuxna och mina storasyskon hade bildat egna familjer, blev juldagen dagen då hela vår familj samlades hos mamma och pappa. Det var härliga tillställningar med god mat och många släktingar – äldre och nyfödda – som kom för att delta i dessa kalas som kunde hålla på både länge och väl. Min mamma älskade att laga mat till människor som förstod att uppskatta hennes matlagning, vilket egentligen alla utom pappa gjorde. Han var ju vegetarian och hans senare år kände han inga smaker, sa han. För honom var matlagning onödig, vilket naturligtvis var tråkigt för mamma som lagade så mycket god mat och goda såser och mycket annat smått och gott. Hon hade däremot svårt för att delegera sysslorna eftersom hon hade alla recept och idéer i huvudet. 
Som barn till mamma var det förenat med ångest att befinna sig i hennes närhet före stora fester. Hon blev i sin tur stressad av att vi inte förstod av oss själva vad vi  skulle hjälpa till med. Skölja sallad och duka var väl det som var enklast att utföra, men sen var det svårt att veta i vilken ordning det skulle ske….mitt i salladssköljningen kunde hon tjuta till…. ”Nej, men Gud! Har du inte dukat? gästerna kommer ju snart!”

Som om det var så självklart vilken ordning man skulle göra det ena eller andra? Min normalt sett glada och roliga mamma, förvandlades till en furie i sådana situationer och det slutade ofta med att hon gjorde allt själv. Det var ändå bara hon som visste hur hon ville ha det och vi barn gick på något märkligt sätt upp i rök och försvann utom synhåll. Men hur det var ordnade allt upp sig när väl gästerna var på plats, och då kunde man i lugn och ro visa sig igen. Då var hennes stress som bortblåst och vi kunde ägna oss åt avdukning och disk, utan några som helst arga utbrott. 

Allt det här fungerade ju på något mirakulöst sätt så länge mamma hade sina recept, och hela tågordningen, intakt i sin egen skalle, men när hennes demens kom smygande blev det allt svårare för henne att hålla tiden. Att servera juldagsmiddagen medan barnbarn och barnbarnsbarn fortfarande var vakna. Att komma ihåg att sätta in kalkonen i tid. Det blev för mycket som inte klaffade till slut och då övergick vi till knytkalas på juldagarna. Mamma gav motvilligt med sig – det blev svårt när hon inte längre hade någon kontroll alls över maten – men pappa tyckte förstås det var toppen. Och dukningen skötte pappa och några barnbarn redan några dagar före julafton. 

Vi var ju ofta fler än 30 pers och det var ju egentligen helt omöjligt att en människa som var nästan 90 år skulle kunna hålla koll på alla maträtter som skulle ut och in i ugnen, och sallader och grönsaksgratänger och dessutom alla julklappar till barnbarnen och Tomtebo skulle göras  iordning, och…. 

Men även om pappa ogillade matlagning var han en fena på att plocka och städa undan alla tidningar och skräp som låg framme, och servera glögg och välkomna gästerna som kom. De kompletterade varann bra på det sättet. Men mamma såg vi normalt inte till förrän alla satt till bords och då drog hon av sig förklädet och kom in och satte sig, men så ropade hon förskräckt något om någonting hon hade glömt sätta fram, och så bar det av ut i köket igen. Och sen var allt himmelskt gott och vi åt som glupande vargar. 

När pappa dog för 6 år sedan, fick ju mamma flytta till äldreboende och de första åren ordnade vi knytkalas för mamma uppe i den gemensamma lokalen där, på juldagarna, men med tiden blev det allt svårare för mamma att komma ihåg och ta in alla barn och barnbarn med respektive, så hennes sista år var vi bara några stycken som kom till hennes egna rum med lite glögg och jul-fika och julsånger. I år är det första året utan mamma på juldagen. En lång tradition är bruten. När allting var som bäst, var det ju en fantastisk tradition, men ingenting varar  för evigt. Det är ju tur det, för då kan man aldrig skapa nya traditioner. 

Förra året kändes det nästan som om den där traditionen var mer till för oss än för mamma. Hon var trött och orkade knappt prata. Men när min syster och svåger började spela någon folkmusiklåt på fiol och klarinett vaknade hon till och ville höra mer. Det var ändå ingen traditionell jullåt och jag tror inte hon hade hört den förr. Det var liksom musiken själv som talade till henne. Mamma var ju egentligen inte så intresserad av gamla traditioner, utan såg julmiddagarna som ett sätt att träffas. Hon var mer intresserad av samtal och moderniteter. Hon gillade inte uppstyltade konversationer och kunde känna sig blyg med människor hon inte kände. Hon var aldrig konventionell, på det sättet att allting alltid skulle vara som det hade varit. 

Nu när jag minns mamma är det ju den mamman som hon var för flera år sedan som träder fram. Hon som kunde trolla fram maträtter ena stunden, medan hon sjöng och skojade den andra. Men jag minns också hur hennes gamla sinnelag kunde glimma fram nån av de sista jularna när hennes klara stämma plötsligt hördes under våran gemensamma sångstund. Då vaknade det i henne som var hon. Och när hon direkt nappade på någon ny låt, och ville höra mer. Nyfiket intresserad och pigg på nåt nytt. Då glimtade vår mamma fram plötsligt. Som jag minns det…. 😉 

”När juldagsmorgon glimmar…” 

Precis som ett litet ljust minne som dyker upp helt plötsligt och för en kort stund lyser upp allt och alla …och precis som,  i ett längre perspektiv,  ett helt liv – en människas stund på jorden – kan glimma till. Det gäller bara för alla andra i omgivningen att uppfatta när det sker, och sen lägga det på minnet…..  😉 

Jag jobbar på det. 

God fortsättning! 🌟 🎄 🎆