En historisk dag! #16

Ett litet steg för mänskligheten, men ett stort för mig idag, när mitt krokiga lillfinger opererades rakt igen! Jag är faktiskt lite stolt över mig själv att jag gjorde slag i saken och vågade. Om man jämför med andras mod och motgångar är det naturligtvis inte någon större bedrift. Men som sagt – ur min snäva synvinkel var det ett stort steg för mitt lilla finger. 😉 När jag för sex år sedan fick överta mitt föräldrahems flygel, var jag mycket glad. Inte för att jag någonsin har varit, eller kommer att bli någon riktig pianist, men jag har alltid älskat att spela på det instrumentet, och jag hade nog lite i åtanke att när jag så småningom blir pensionär kan jag få tid att öva så att jag åtminstone blir lite bättre. Men så kom den där förargliga stukningen av lillfingret emellan för fyra år sedan, som gjorde att fingret långsamt kroknade efterhand, och där sjönk mina pianospelsambitioner i all hast. Feghet och i viss mån brist på tid har hindrat mig från att försöka åtgärda problemet, men till slut var jag bara tvungen att bejaka mitt dolda pianist -jag.

Det var också andra saker som gjorde det besvärande att ha ett krokigt lillfinger. Som att hälsa och ta i hand. Och ganska lätt hänt var det att jag fick småsår på den utstickande leden. Men mest handlade det om musiken i mig som jag ville ge en sista chans. Det där att ännu en gång få spela Sommarsång av Petterson-berger, eller någon Bach-fuga eller Mozart-fantasi. Och för mitt inre öra skulle jag åter höra min pappas förtjusta utrop om hur roligt det var att höra mig komma ”hem” och spela igen. 
Allra mest är jag dock glad för att jag inte har gett upp drömmen om att nån gång kunna lära mig att spela piano. Igår såg jag TV-programmet om Dagny – den 106-åriga bloggaren – vars visdomsord löd: ”Var nyfiken!”  och ”Ge aldrig upp när du möter motstånd!” och dessutom valde hon att ha så roligt hon kunde alla dagar. 

Ja, om man är nyfiken och aldrig ger upp, är ju chansen stor att man lär sig nåt nytt, och tänk vad roligt man kan få då! 😉 Så det är ju bara att bejaka sig själv och sina drömmar så kanske resten ger sig av sig själv?

Ha det gott i snöyran! 

Lämna en kommentar

Under Tid

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.