Nu går tankarna till mitt projekt #Sifferdansa – #musik/dans/matematik/TaktfartstågX10/förskoleklasser/ – som har levt i min inre och yttre värld sedan 2007.
Nu är jag i princip framme vid Taktfartstågets officiella ”avgångstid”.
Det finns hållhakar men också goda förutsättningar för att det snart ska kunna tas i bruk.
Hållhakar:
- Jag själv – är jag beredd?
- Materialet är inte klart, men kan ändå användas i sitt ofullständiga skick
- Hur ska det förmedlas? Via nätet med videos och med musiken strömmande från Spotify, iTunes, mm, eller med mig som levande kringresande konsult i Sveriges avlånga land? I det första fallet – hur ska jag försvara detta rent hållbarhetsmässigt? Att strömma musik är behöver energikrävande servrar för mina i moln uppladdade musik- och videofiler….
Goda förutsättningar:
- Jag har blivit medlem i STIM, och kan nu räkna med att kunna få in lite pengar om min musik spelas i strömmande form
- Egentligen finns det inget att vänta på. Om jag hittar rätt kunder kan jag sätta igång imorgon dag, med eller utan egen firma, färdig bok eller streamad musik. Jag kan erbjuda mina tjänster för ett arvode motsvarande timlön för en vikarie och sälja musik och bilder på USB-minne.
- Jag har startat en hemsida där jag kan lägga upp händelser och material efter hand…. Den är under uppbyggnad, men kolla gärna! https://www.sifferdansa.se/
- Att jag är frisk och har gjort min fingeroperation är en god förutsättning för att det ska lyckas.
Som ni ser är jag själv såväl en ”hållhake” som en ”god förutsättning” för att jag ska lyckas. ”Satsa på dig själv” hette det ju på det glada 80-talet, då du skulle vara din egen lyckas smed. En slags religion för egoister… 😉
Inte för att jag inte skulle vara självupptagen, men mitt intresse har nog varit mer koncentrerat på kollektiva framgångar med körer och klasser i skolor, och inte riktat på mig själv och mina förmågor. Däremot har jag ju alltid velat skriva musik och egna texter som jag förstås inte bara har velat spara i skrivbordslådan. Jag vill ju nå ut men ”jag gör mig bäst i skrift”, brukar jag ju hävda. Det stämmer nog inte helt. Jag brukar få med mig barnen när jag sjunger och dansar med dem och när jag vet vad som krävs av mig kan jag även hålla anföranden inför vuxna på föräldramöten och annat. Men det finns en sak som jag inte kan och det är att göra reklam för mig själv. Varken i löneförhandlingar eller andra liknande situationer där min förträfflighet ska beskrivas av mig själv. Det kan tyckas vara ett ödmjukt drag, men det kan ju också kallas ”falsk ödmjukhet”, eftersom jag på ett sätt vet att det bara är jag som behärskar en viss sak, men jag kan ändå inte få det över mina läppar. I fallet med detta – mitt eget mattedansoprojekt – är det ju faktiskt bara jag som behärskar alla mina danser och berättelser runt omkring de olika ”entals-karaktärerna” och musiken och hur den ska ge förförståelse för matematiska och musikaliska begrepp.
Men ändå är det just detta som tar emot mest. Att vara min egen reklampelare. Det är det som är min ”hållhake i kubik”. Men kan jag bara runda den svårigheten kan det nog gå gå galant…. 😉
Så nu mina vänner, börjar nästa steg på min otroligt långa färd mot ”framgång”. Med framgång menar jag inte huvudsakligen att jag ska vinna på det ekonomiska planet, men att jag ska vinna över mig själv och mina motstånd och hållhakar. Då finns det kanske hopp om livet? Eller hopp om en fortsättning på resan, så att den inte slutar innan den har nått slutstationen…. Men där är det ju bara jag som sätter stopp, och bara jag som kan sätta fart på tåget och ge mig själv hopp.
”Det är bara när jag själv agerar som jag kan känna hopp” (som Greta Thunberg kanske skulle ha sagt), för snacka går ju, men snacka så det går….Det går inte!
😊 💕 🎶 🚂
Nu går tåget! Eller snart? 😉
Time in Stockholm 
Tid 