När jag var barn läste jag tio Pelle Svanslösböcker på en dag. Jag kanske överdriver, men många böcker läste jag när jag väl hade lärt mig läsa före skolåldern. Jag var som ett ensambarn eftersom alla mina storasyskon var så mycket äldre och gick i skolan eller hade flyttat hemifrån.
Böckerna var mina vänner. Och i Pelle Svanslös värld kunde man lära sig bättre än i många andra barnböcker, om hur vänskap kunde vara, och inte vara ..
Man kunde lära sig om hur mobbare fungerade, och hur deras ”svans” fungerade. I just dessa böcker kan det ju vara lite extra komiskt att prata om svans, när man pratar om följeslagare… Den ”mobbande svansen” som hängde efter klassens elaking i en liten klunga och som ständigt förstärkte den elaka mobbarens uttryck och upprepade vad denne sa, för att liksom betona att de var lojala med den dumma och elaka. Frågan är vad den elaka Måns hade varit utan Bill och Bull. De var visserligen ganska korkade, men hans dumheter hade ju ekat ganska tomt utan Bill och Bull i släptåg.
Det sägs att alla katter Gösta Knutsson skrev om i Pelle Svanslösböckerna hade riktiga förebilder inom den akademiska världen i Uppsala. Det är ju inte förvånande men ändå ganska alarmerande tydligt hur elakhet och mobbing inte bara förekommer bland barn eller unga ligister i ” no-go-zoner” i Stockholms mest utsatta förorter. Kan elakhet och mobbing rent av vara universellt? Kan det till och med finnas inom alla människor?
Jo, men lika tydligt är det ju att det även finns väldigt snälla människor – och katter – i alla delar av världen. Och kanske inom alla människor också?
Det gäller bara att plocka fram den där snällheten när den behövs. Det gäller att stärka de snälla och att ta ansvar för att även deras skämt och goda samtal hörs och förstärks. Det gäller att bilda stora klungor och långa fina svansar efter alla ”Pelle Svanslösa” i hela världen.
För vad händer annars?
Jo, i bruset från alla världens media, alla skolgårdar, arbetsplatser och Kungliga Akademier, skulle ju bara alla Bill och Bull höras, dragande sina meningslösa och fördummande och upprepande fraser, utan något annat syfte än att förstärka sina ledares elakheter.
”Fraser, var ordet”, sa Bill.
”Det var dumma de var”, sa Bull.
”Bill och Bull ska vara tysta”, sa Måns.
Och det hade han ju rätt i, för en gångs skull…. 😉
Time in Stockholm 
Tid 