Möten….

”Jag gör mig bäst i skrift”, brukar jag ju skämtsamt hävda. Och det stämmer ju delvis. Om jag vill vara säker på att jag formulerar mig korrekt, och utan tvekan framför min åsikt eller berättar om något jag hört eller läst, är det naturligtvis det säkraste sättet för mig att kommunicera. Dessutom kan jag gå tillbaka och kolla vad jag har skrivit, och rätta mig själv om så skulle behövas. På sätt och vis en ganska riskfri typ av kommunikation, alltså. Men handlar det egentligen om kommunikation? Jo, om det jag skriver bemöts och om det blir en diskussion eller samtal omkring det jag har skrivit, så är det ju bra. Men blir det egentligen ett riktigt möte?

Jag frågar mig detta efter att två dagar i rad ha deltagit i demonstrationer om och för klimatet, och för regnskogen i Amazonas. När jag står på Mynttorget på fredagarna med Fridaysforfuture-rörelsen, hamnar jag ju hela tiden i olika möten med andra människor, som på olika sätt har tänkt och informerat sig om klimathotet och hur vi ska angripa olika problem. Ingen har ju färdiga lösningar, men alla som deltar i dessa diskussioner har ju en ambition att bidra med tankar och lösningar i det stora och det lilla. Man kan också hamna i samspråk med förbipasserande som oftast visar tummen upp eller vill fotografera mig och min skylt, eller diskutera vad som bör åtgärdas först och vilka man ska utmana, och pressa till att få till ett bättre samhälle. Politiker eller oljebolag eller flygindustrin eller konsumtionssamhället i stort?

För det mesta enas vi om att vi måste göra allt på en gång. I stort och smått. Och över hela världen…

Igår på demonstrationen för Amazonas hölls många tal med representanter från olika miljöorganisationer och människorättsorganisationer i Sverige och i Latinamerika och representanter från olika urfolk.

Det fanns ett genomgående tema – så länge ekonomi får bestämma över miljön drar alltid miljön det kortaste strået. De som inbillar sig att det finns ekonomiska intressen bakom miljöhänsyn, har missat vad det handlar om. Det går nämligen inte att tjäna stora pengar på hållbarhet, mindre konsumtion eller värnandet om naturskyddade områden. Det går inte att rädda regnskogar och andra känsliga naturtyper genom att öka den ekonomiska tillväxten. För om det vore lönsamt att rädda regnskogen, kan ni lita på att presidenter som Bolsonaro och Trump skulle stå först i kö för att göra det. Pengar är nämligen det enda de bryr sig om.

Det är den krassa verkligheten. Vad naturen har att kämpa mot är alltså inte ”bara” förnekare av att människan har påverkat klimatet. Naturens största motståndare är alla de enorma ekonomiska intressen över hela världen som kämpar för att utvinna och exploatera och överutnyttja så mycket som möjligt av jordens resurser. Dessa ekonomiska intressen vill inte veta av några ”trädkramare”, så vad gör man med dem? Man misskrediterar dem, hånar dem och ljuger om deras syften med att rädda klimatet.

När jag alltså möter alla dessa människor som på olika sätt vittnar om hur miljöaktivister kämpar med fara för sina egna liv – inte minst i Amazonas – inser jag hur skyddad jag är när jag sitter hemma på min kammare och formulerar mina tankar i en blogg i landet Sverige, där ingen människa blir fängslad eller torterad för sina åsikter eller för hur man lever, eller med vem, eller för vilken hudfärg eller religiös tro man har.

Men kanske måste vi börja där?

Vi som kan och har resurser måste kanske börja, för deras skull. Ta de nödvändiga stegen… För dem som inte kan eller tillåts höja sin röst på möten eller i bloggar och på sociala media. Vi ska nog inte tycka att det inte gör någon skillnad om ”lilla jag” i ”lilla Sverige” tycker eller kämpar för något, för vem ska annars göra det?

Och om vi inte möter varann i diskussioner på nätet eller på möten – vilka ska då göra det? Och om vi inte gör det nu kanske vi rätt som det är har missat tillfället att protestera. När de mänskliga rättigheterna plötsligt inte tillhör våra rättigheter längre bara för att vi inte hann protestera innan det var för sent…. Vi får skynda oss innan Sverige hamnar i samma situation som Ungern, Polen eller… Brasilien….?