När jag var ganska ung upptäckte jag Sonja Åkessons poesi. Den var liksom kärvare och inte så högstämd som annan poesi. Det fanns både allvar och svart humor. Något som passade mig. En gång gick jag på en föreläsning om Sonja Åkesson, och Kristina Lugn var en av dem som ”föreläste”… dvs… Det var ingen föreläsning direkt. Det var mer som om hon var Sonja Åkessons förlängda arm. Hon berättade om hur hon i sin ungdom hade suttit och skrivit av alla Sonjas dikter för hand i sin anteckningsbok. Alla! Hon kunde dem utan och innan. Och det var som ett nytt språk som hon tillägnade sig, och gjorde till sitt. Och använde, fast på sitt eget sätt, i sina egna dikter.
Att härma, var inte fult, menade Lugn. Hon utvecklade bara en tradition.
Det är som med musiker som spelar och övar på musik skriven av andra. De tolkar den och gör den till sin. Kompositörer som tolkar Bach på sitt eget sätt. Jag tycker det är väldigt fint, när konstnärer inte bara låtsas att de uppfinner hjulet på nytt, utan utvecklar ett högstående konstnärskap till en annan egen nivå.
När livet går vidare….. ”från den ena till den andra. Låt det gå, låt det gå, låt det aldrig stilla stå!”
Tack Kristina Lugn! Bland allt annat jag fick lära mig av dig, var det just betydelsen av att öva, och att härma, som satte spår i mig. Som att öva ett instrument, att lära sig ett hantverk.
Nej! Det är inte fult att härma – det är att erkänna och respektera en annan människas konstnärskap.
Jag tror jag ska börja skriva av Kristina Lugns dikter. För hand.
Så bra var hon! 💕
Time in Stockholm 
Tid 