Till sist…

Det här med döden, döden, döden….

Den kommer ju till sist, vare sig man vill eller inte. Själv är jag mot. Alltså… Själva idén att inte finnas mer. Att inte se hur det går. Men just nu känns det ju som om det inte går alls.

Väldigt starka krafter motarbetar direkt och indirekt all form av liv på jorden. Det är något vi har levt med länge, men ändå invaggats i någon slags falsk trygghet om att ”det ska nog ordna sig, ska du se… Människan är klok och med teknikens hjälp kan vi ställa allt till rätta….”

Frågan är om vi inte hinner ställa till med oreda innan vi ställer allt till rätta med teknikens hjälp. Och hur kan just teknik hjälpa ekosystemen på jorden att överleva? Det känns som om människans förmåga att tänka i nya banor är väldigt begränsad. Har vi en gång spårat in på ett spår är det väldigt svårt att växla om. Om det till vissa delar är tekniken som har lett till ett överutnyttjande av jordens resurser, måste vi också kunna rädda jorden, med teknikens hjälp, kanske man tänker.

Jag är skeptisk. Man kan väcka liv i en död dator genom att starta om. Men en död fluga är en död fluga. Det finns visserligen fler flugor, men till slut kanske livet för flugorna blir omöjligt att leva. På grund av klimatförändringar eller gifter i naturen, eller något annat som stör en flugas livsrytm. Och som ni vet är flugor och andra insekter en del av ett ekosystem. Faller en, faller till sist alla.

Det finns mycket kunskap omkring det här, och fakta om livet på jorden. Men jag tänkte inte gå in på det. Jag hade inte tänkt ägna dagens blogginlägg åt flugor, förvånansvärt nog… 😉

Jag tänkte mer på hur jag vill leva mitt liv på jorden så att det inte stör andra liv, men också så att jag kan bidra till fortsatt liv på jorden. Inte mera död på jorden. Kanske inte mer liv, men bättre liv…

Vi lever mitt i en pandemi. Och det virus som har spritt sig tycks vara förödande för den som drabbas. Jag, som lever i ett relativt välmående land, och har gått i pension och som inte behöver trängas på tunnelbanor och bussar, kan välja att inte utsätta mig för smitta. Som jag skrev i början, är jag mot det här med döden, men framförallt är jag mot att dö en plötslig död, utan att kunna ta farväl av nära och kära. Därför har jag aldrig tagit onödiga risker. Jag har tänkt att det värsta sättet att dö på är att sitta i ett flygplan och veta att inom en viss tid kommer planet att störta och ingen kommer att överleva. Vilken skräck! Men det är ju i alla fall något jag kan välja bort. Jag behöver aldrig flyga mer, och jag kommer inte göra det heller. Inte bara på grund av klimatet, alltså… även om det är den viktigaste anledningen globalt sett, men inte för min personliga del.

Nu har corona blivit ett nytt sätt som jag inte vill dö på. Det kan visserligen bli utdraget, men desto mer plågsamt, och dessutom utan chans att ta farväl…. Men jag har också chans att undvika att bli smittad om jag sköter mig. Jag behöver inte utsättas för smitta i min vardag. Jag är tacksam.

Det finns ännu ett sätt att dö på, vilket nog skulle vara det värsta – att bli mördad. Där är jag inte heller i någon ”riskgrupp”. Jag är inte kriminell eller umgås med några skummisar. Jag är ingen ung tjej som är ett hett byte för någon våldtäktsman, och jag bor i rätt del av stan. Och framför allt. Jag har inte fel hudfärg. Jag är född i Sverige, som är en demokrati. Jag är inte utsatt för åsiktsförtryck. Jag är inte flykting eller på andra sätt ifrågasatt av samhället. Inte än, kanske bör tilläggas ….

Alltså kan jag till viss del välja bort och välja till hur jag vill leva och dö. Och förmodligen kommer ingen polis välja att trycka sitt knä mot min nacke så att jag inte kan andas mer.