Schemalagd tid….

Tid är pengar, brukar det heta. Tid är också något abstrakt, men som vi människor har hittat på för att mäta oss själva och varann på ett exakt sätt. Snabbast vinner nästan alltid. Så länge du jobbar är fri tid guld värd. Åtminstone var det så för mig. När jag nu, sedan några år tillbaka, är pensionär blir tiden lite mer flytande. Särskilt efter covid, då man inte har några aktiviteter att hänga upp sin tid på.

Det senaste halvåret tycks tiden ha runnit iväg utan hejd. Den ena dagen blir den andra lik. Endast kvällens Tv-program talar om vilken dag det är. När jag fortfarande yrkesarbetade blev varje fri tid så viktig, och jag längtade så efter att kunna bestämma själv vad jag skulle göra med min tid på jorden.

Ja, och det blev verkligen en befrielse att gå i pension, men så här några år senare, när allt liksom stannar upp omkring, inser man vad svårt det är att ta ansvar för sin obegränsade tid. När man inte längre kan gå på kör- och orkesterrepetitioner, och inte är tvingad att öva inför nästa veckas repetition faller man ganska snabbt för frestelsen att sitta kvar i fåtöljen efter lunch och bli där fram till middag, och sen är det ju inte mycket kvar av dagen. Förmiddagen har dock varit ganska inrutad hela tiden, fylld med frukost, tidningsläsning, förmiddagskaffe och promenad.

Innan jag blev klar med mitt pedagogiska projekt hade jag ju också det att jobba med, men nu känns det plötsligt som om tiden räcker till och blir över, för första gången i livet. Visserligen kan tiden användas till att förkovra sig och utbilda sig om klimatet och naturen, för i det fallet – när det gäller att rädda vår planet – är tiden knapp. Och att sprida information och kunskap om det kan också ta tid, men för tillfället ligger ”klimataktivismen” nere så länge man inte får samlas fler än 8. Det får ske ”online” så länge.

Vi är två pensionärer och en katt här hemma som har det oförskämt bra jämfört med många andra som lever ensamma och isolerade, och jämfört med alla som jobbar och måste åka kollektivt till sitt arbete och har ett arbete där de träffar mycket folk. De måste känna oro för att smittas eller smitta andra… För att inte tala om alla kulturarbetare som helt enkelt är förbjudna att arbeta och som förlorar inkomst varje dag utan att få kompensation.

Det känns förstås lite bortskämt då att känna att man har ”tid över”. Men egentligen vet vi att det finns massor att göra. Det är bara det att det är så svårt att förvalta den tid man har utan att någon står och pekar med hela handen och talar om vad man ska göra, så som man har varit van som löntagare, att göra det man blir tillsagd. Det är svårt då att ha en egen liten ”inombordsmotor” som energiskt driver en vidare mot nya djärva mål…

Men nu har vi äntligen kommit på idén att ha ett eget veckoschema här hemma där alla möjliga sysslor skrivs in – alltifrån dammsugning och städning till pianospel, fiolspel, och fotopromenader, akvarellmålning och rensning av papper och tidningar… (ett evighetsjobb). Och förutom de dagliga promenaderna ska vi också ha en ”utflyktsdag” i veckan. Och ser man på! Rätt vad det är blir det nästan stressigt… 😉

Så länge man själv bestämmer aktiviteterna är det ju en stress man rår över själv, och då blir det ju bara sporrande och uppiggande. Jag har upptäckt att jag har väldigt svårt för det här med att ”lyda order”. När min mamma sa åt mig att dammsuga mitt rum när jag var barn, blev jag yr och nästan svimfärdig… ”Svartnar det för ögonen”, kunde mamma fråga lite syrligt. Jag tror att genom sig själv kände hon mig. Hon hade aldrig särskilt lätt för att förmedla positiva känslor i samband med städning. Och vem kan det? 😉

Som vuxen har jag emellertid inte alls blivit svimfärdig inför städning, om jag har fått bestämma själv när jag ska städa. Och det får jag ju. Jag är stor nu. 😁 Och kanske skulle alla människor få mer gjort, på jobbet och hemma, om de själva fick bestämma när och hur de skulle utföra sina sysslor. Det är svårare på jobbet, men en viss flexibilitet borde finnas inom alla yrken. En del är kanske morgonmänniskor och börjar helst tidigt, och andra tvärtom. Men att ha en ”tidsstudieman” över sig hela sitt vuxna liv tror jag hämmar all form av självständigt tänkande och egen kreativitet.

Man kanske kan tycka att det låter stelt och tråkigt med ett schema, men det är ungefär som att en tavla kan behöva en ram och ett musikstycke behöver en början och ett slut. Ser man ingen ände på tiden känns den oändligt enformig till slut.

En liten måndagsbetraktelse….

Och veckans städning är gjord. Bara för att det stod på schemat var det lätt gjort. Så drag lärdom – vad du än ”drömmer om” att göra – skriv ett schema, och det blir gjort! Och det behöver inte bara handla om tråkiga saker. Nästan ännu hellre handlar det om sånt man egentligen tycker är roligt, eftersom det är alltid något man kan skjuta upp, eftersom man antagligen tycker att roliga saker inte är så viktiga, och därför inte så brådskande. Men det borde ju vara tvärtom. För varför lever man egentligen? För att dammsuga? En vacker dag, på dödsbädden, inser man att man har ägnat livet åt dammsugning, och inget annat.

Vi ska visserligen städa efter oss, men vi behöver ju inte undanröja alla spår av liv, för det…. 😉

Lev väl!

Lämna en kommentar

22 februari, 2021 · 17:48

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.