Vardagslunk och söndagsblogg…

När jag fortfarande jobbade i skolan, kunde söndagarna kännas rätt stressande. Hade jag inte vilat ut ordentligt, eller legat i migrän hela helgen, brukade jag oroa mig för hur måndagen skulle bli. Ett slags orosmoln kunde hänga över mig hela dagen och jag kunde inte njuta av den lediga stund jag ändå hade.

Nuförtiden är ju söndagarna av förklarliga skäl mycket lugnare, men ändå ligger den där lilla oron kvar och gnager ibland, liksom rutinmässigt. Hur kan kroppen och knoppen köra fast i gamla spår flera år senare? Det är väl det där med ”vanans makt”, på gott och ont. I mitt förra blogginlägg skrev jag ju om att schemalägga min vardag som pensionär. Helgerna får gå mer på lustprincipen, är det tänkt. Men kanske är det bara ett sätt att vidmakthålla gamla vanor, och ovanor…?

När jag för många år sedan bestämde mig för att gå ner i vikt, lärde jag mig i en bok av Oprah Winfrey och hennes tränare, att det handlar om att ändra sina vanor, men inte så mycket att man inte kan tänka sig att göra det varje dag resten av sitt liv. Det tog jag fasta på. Kroppen är nog, i förhållande till kroppen, betydligt mer trögtänkt. Kroppen fattar inte första gången, men efter lång och varaktig nötning, kan den gå som på räls. Det gäller alltså att skaffa kroppen, och även knoppen, goda vanor så mycket som möjligt, innan de, som liksom i maskopi med varann, kommer på några dumheter… 😉

Det är ju exempelvis mycket lättare att vänja sig vid att äta en chokladkaka till mellanmål varje dag än en morot. Eller dricka Coca Cola till lunch i stället för vatten. När de dåliga vanorna väl har satt sig är de mycket svårare att bryta än de goda vanorna.

Min strategi var att inte sluta med allt som fördärvade min vikt, men jag skulle tänka hälften av allt gott. Plus att jag la till ett träningspass varje morgon före frukost på tio minuter. Det skulle enligt Oprahs tränare vara tjugo minuter, men jag tänkte hälften där också… 😉

Sen gällde det bara att vara uthållig och inte ge upp helt om jag någon gång frångick mina vanor. Och jag lyckades! Jag tror att det tog 9 månader för mig att gå ner 15 kg. Och sen gällde det att fortsätta de goda vanorna, och det höll i ungefär 7 år, tills jag sprang in i ”stress-väggen”. Sen satt jag hemma och grät och åt cashewnötter och gick upp minst hälften av de där kilona jag hade gått ner. Jag har försökt göra om samma bravad några gånger, men har bara delvis lyckats. Kanske är inte min hjärna och kropp lika ”lättlurade” längre. Kanske vill de passa på att njuta lite mer på ålderns höst, och struntar lite i de goda vanorna när det passar? Och kanske tycker de att de duger som de är, och bryr sig inte så mycket om vad omvärlden tycker längre…

Och jag vill ge dem rätt. Ganska befriande att slippa tänka så mycket på hur man tar sig ut. Särskilt i corona-tider krävs det ju inte så mycket av en, annat än att man vill ha en någorlunda hyfsad självbild och inte slappna av för mycket. Rätt som det är bär det av ut i hetluften igen. Träffa personer, gå på konserter och teatrar, diskutera med andra klimataktivister, spela och sjunga tillsammans med andra, och äta middagar tillsammans med människor man bara har skrivit korta sms till eller träffat på zoom i små rutor. Plötsligt måste man skärpa sig och lyssna och svara på andra människors frågor i realtid, och utan betänketid kläcka ur sig något vettigt.

Hur ska jag kunna vänja kroppen och knoppen vid det utan att öva? Jag har ju alltid haft lite telefonfobi, men nu börjar det kännas lite pirrigt även vid tanke på IRL-möten.

Äh….jag oroar mig nog i onödan. Större delen av mitt liv har jag ju vant mig vid att leva ett socialt liv både på jobbet och på fritiden, och även om det kunde vara stressande ibland, så funkade jag ju för det mesta tillsammans med andra. Men med tanke på hur fort det går att skaffa sig dåliga vanor, så kan man inte vara säker på att det här corona-året inte har satt ordentligt asociala avtryck i mig. För någon vecka sedan hade vi besök av en släkting, med antikroppar, och när vi efter en promenad bjöd på lunch var det jag som tog för mig först utan att bjuda henne först…. Men det kan bero på att jag bara var allmänt disträ, vilket är ett karaktärsdrag som tyvärr inte alltid går att vänja sig av med… 😉

Nu har jag i alla fall tänkt att jag ska skaffa mig en god söndagsvana, att skriva en söndagsblogg, för att….?

Om jag inte gör det tror jag att mina tankar och mina vanor och idéer inte finns längre. Om man inte regelbundet uttrycker sig med fler meningar än tre i taget, kan man kanske förlora kontakten med sitt eget ”inre rika liv”. Om man inte stöter och blöter sina tankar med annat än sin näraste och käraste, och katten, kan man ju bli lite enformig i tanke ord och handling. De vet ju ungefär vad jag har på hjärtat och det ska mycket till för att jag ska överraska dem. Men sen handlar det ju om att komma ihåg vad man en gång har tänkt, också, så det kan bli en minnesträning. 😊

Mitt nästa projekt är därför att inte bara skriva själv utan också lyssna, komma ihåg och ta in vad andra skriver och säger….det kan ju bli lite mer intressant då. Att lyssna är ju den absolut svåraste konsten i livet. Jag kan nog läsa och förstå och komma ihåg (nåja..) en text hyfsat, men att lyssna uppmärksamt, utan att samtidigt börja tänka på egna erfarenheter och därmed sväva iväg i tankarna, är mitt svåraste uppdrag. Men inte bara mitt. Det verkar vara svårt, inte minst för journalister, som intervjuar personer, och som utan att lyssna ställer en följdfråga som redan har besvarats av intervjuoffret. Det borde tillhöra grunden i journalistutbildningen att inte bara ställa frågor, utan också lyssna på svaret.

Men jaha…? En söndagsblogg, med sikte på vadå? En söndagspredikan? Nja. Jag skriver ju veckobrev om klimatet varje fredag på Instagram, som nog mer kan liknas vid en predikan. Det här vill jag nog ska vara lite mer av personlig art, även om det kan handla om det dagsaktuella också… Men, men… Lite mer anspråkslöst skrivande om vardagslunken och ”meningen med livet” och annat smått och gott…

Ja, ni fattar…. 😉 😁 😊

Lämna en kommentar

28 februari, 2021 · 17:09

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.