veckobrevforfuture #vecka312021

Kära Planetskötare!

Nu är det bråda tider! Det tycks även katten Hanna tycka, efter den senaste IPCC-rapporten.
Så är det förkylt nu?

Ja, för min egen högst personliga del är det förkylt. Det påminner mig om hur det var på den tiden jag fortfarande arbetade. När man jobbar inom skola och barnomsorg känns det mycket svårt att sjukskriva sig bara på grund av en förkylning. Om man stannar hemma en dag eller två, sätter man ofta sina kollegor på pottan. Och ju yngre barnen är, desto större säkerhetsrisk att lämna kollegor ensamma med en stor barngrupp.

Så, vi som har jobbat med barn har lärt oss att mer eller mindre negligera förkylningssymptom. Att inte känna efter. Allt för att hålla hjulen igång. Arbetsgivaren har blivit allt mer ovillig att sätta in vikarier och många lärare säger själva att det är lättare att gå till jobbet själv än att instruera en vikarie. Och om oroliga kollegor undrar hur man mår när man väl är hemma, vill man så förtvivlat gärna känna att man är på bättringsvägen så man ställer upp och går några dagar för tidigt…. Att inte känna efter är en ”tuff sport för de hårda”…. ”Vi som jobbar tills vi stupar.”

Men en vacker dag slår kroppen tillbaka. Man kan drabbas av lunginflammation eller bihåleinflammation om man inte tar hand om sig i tid.

Ungefär så har vi behandlat vår planet under allt för lång tid…som en förkylning. Vi har inte lyssnat, inte sett symptomen som allvarliga, utan tuffat på som om inget har hänt, och jorden har slagit tillbaka. Covid har lärt oss att ta förkylningssymptom på allvar. Och precis som vi har förstått att vi måste ösa vår båt innan den blir överfull, inser vi att vi måste stoppa de fossila utsläppen innan det är försent. Eller har vi förstått? Hur tydliga symptom behöver vi?