Kategoriarkiv: Böcker

   

Nu har jag läst vårens andra bok. Mycket bra, mycket rörande, mycket sorglig och gripande. Men jag hade ett sjå med att börja läsa den överhuvudtaget. Varje gång jag slog upp den somnade jag. Oavsett om det var morgon, middag eller kväll. Vet faktiskt inte varför, för den var egentligen inte tråkig nån gång, men som tur var hann jag till slut komma igenom några sidor så  att jag kunde komma ihåg vad den handlade om till nästa gång jag skulle somna…nej förlåt, läsa. Och till slut lyckades jag smälla i mig nästan halva boken…alldeles vaken! Och sen gick det som en dans. Fast då var det ju det att den blev så sorglig, så då grät jag istället. Sen kunde jag efter ytterligare några kapitel bli helt förvånad över att just denna författare som fick mig att somna i början, var den författare som skulle uttrycka mina tankar som jag hade förra veckan när jag tappade orden. Han skrev just det där om varför och för vem man skriver, så precist som jag tänkte, så att jag nästan blev mörkrädd. Hur kunde han veta att det skulle bli så….? Hmmm. Jag kanske tog till mig något underliggande budskap i början när jag sov, tänkte jag. Oavsett detta var det en bra och intressant bok, som jag skrev ovan. Men jag skulle önska att någon annan hade läst den så jag kunde diskutera den innan jag har hunnit glömma bort den…..

 

 

 

 

Boken heter "En handfull regn" av Niklas Rådström.

 

Läs den gärna, för min skull 😉

Och ge inte upp om du somnar….du kommer att vakna till slut! =) 

 

 

Triggad av mina framgångar som paparazzi (ett eller två "P"?) drog jag ner på stan igår för att göra ännu ett fotografiskt klipp. Nja, det där är väl inte riktigt sant förstås, men kameran hade jag med mig, dagen till ära. Och nog stod hon där livs levande och läste ur sin senaste bok. Humor har aldrig fattats henne, och således tackade hon idag på sin blogg alla snälla som var där och fick sina böcker singerade. Så roligt var det att hon nästan ville be oss att komma tillbaka imorgon. Om man vet att senaste boken heter "Kom och hälsa på mig om tusen år", blir det ju förstås desto roligare.

 

 

Senast jag fick en bok signerad var det Tage Danielsson (inget dåligt sällskap, heller) som stod på NK och svettades med millioner andra. Dessvärre gav jag nog bort boken med hans autograf i julklapp till någon. Min pappa tror jag, och jag har ingen aning om var den nu kan befinna sig. Ibland är det rätt roligt med en personlig hälsning om så bara en rad, från den person som har skrivit boken man ämnar läsa. Själv fick jag min namnteckning i den fina dagbok man kunde köpa med ett litet Finistère-emblem på. Kändes lite extra att få raden "Skriv mera!" inplitad där med hennes namnteckning under, fast det är ju inte autograf från författaren förstås.

 

 

Författaren skulle ju bli jag då. Eller "anteckningsboksinnehavare", för att uttrycka sig mer ödmjukt. Sedan datorn har intagit så stor del i mitt liv har jag nästan glömt hur mycket jag tyckte om att ha en ny fin dagbok med tomma sidor till mitt förfogande, förr i världen. Hur mycket böcker hade inverkan på mitt liv över huvudtaget. Och också hur jag tyckte om att teckna och måla innan min kamera tog överhanden. Framförallt teckna. Så sitter jag nu här med all världens hjälpmedel i mitt knä med möjligheter att framställa vadhelst jag vill. Filmer, fotoalbum, kalendrar, T-shirts, egen musik, ja allt som jag kan önska mig. Ibland är det som om möjligheternas mångfald förblindar och förlamar. Istället för att inspirera. Fast jag är orättvis. Jag har ju faktiskt gjort en hel del som jag har velat sen datorns intrång i mitt liv. Fast å andra sidan…vem vet vad jag hade gjort annars? Nej det vill jag nog inte veta.

Man kan väl bli deprimerad för mindre.

Och dessutom. Ingen idé att gråta över spilld mjölk. Och framförallt….jag ska nog vara glad, för hade inte datorn funnits hade mitt hem svämmat över av böcker som jag inte hade kunnat förmå mig till att slänga. Anteckningsblock och gamla kvitton, allt sånt som det redan finns ett överflöd av.

Framförallt inte om alla hade varit signerade av författare som jag gillar. Nu har jag bara Bodils bok och bara för att den är så speciell så kommer jag väl inte kunna plita ner en rad i den eftersom jag vet att jag aldrig kommer att kunna slänga den och så kommer den att gå till historien, inte på grund av sitt innehåll utan för att den är omtalad innan den har börjat användas. Få böcker förunnat, skulle jag tro.

 

 

 

Kanske var det just det hon kände på sig när hon skrev in sin uppmaning i början? Ja, ingen vet väl så väl som en författare vad en bunt med oskrivna blad kan ha för inverkan på en.

Så, jo…skrivkramp eller inte…man ska nog passa sig för att skylla på mediet, istället för sin egen förmåga, eller brist på, trist nog.

 

 

Jo, och väldigt många tacksamma var vi förstås, som alla fick en personlig kommentar och och trevligt bemötande och minst två autografer med kommentar därtill. En del av oss befarade skrivkramp, men så var inte fallet. Det känns faktiskt roligt att veta att en författare är sympatisk och dessutom verkar genuint intresserade av andra människor, också utanför boksidorna, även om man ju aldrig kan begära det av författare, där uttrycksmedlet i första hand är det skrivna ordet. Nuförtiden tycks ju författare mer eller mindre tvingade att agera som underhållningsdetaljer i diverse TV-program och i andra sammanhang för att deras alster ska bli omtalade och få ta plats i några medier överhuvudtaget. Fast det beror ju på vad man menar med underhållning. Jag är nöjd med det som bjöds och kommer gärna tillbaka om tusen år.

Om det vore möjligt.

=) 

 

 

Som det ser ut nu kan det vara lite svårt att komma loss….

Nu är jag äntligen en läsande människa igen. Jag fick 5 böcker och en skiva i julklapp. Och att vara läsande är egentligen det naturligaste tillstånd i världen, för mig. Sedan jag lärde mig läsa i Kalle Anka vid ung. 5 års ålder har läsning varit min vanligaste sysselsättning. Och då menar jag läsa…inte förstrött titta i en tidning för att sedan gå till bloggen för att läsa några intressanta människors intressanta inlägg. När jag var barn och ung läste jag allt jag kom över. Hungrig och ständigt lysten på andras berättelser och upplevelser. Jag fanns inte utan en bok i näven under stora delar av min uppväxt. Dessutom läste jag om vissa böcker då och då…Hur hann jag ? Tja…Jag gjorde väl just inte så mycket annat. Gick i skolan, visserligen, och gjorde väl mina läxor pliktskyldigast och lekte kanske ibland några timmar efter skolan med kompisar. Men fritids fanns knappt. Inte så många andra aktiviteter heller. Jo, jag gick nog på "blåvingarna" (scouterna) ett tag på lågstadiet…men annars ? Spelade piano och övade en kvart varje vecka innan jag gick på lektion. Sen var det bara böckerna…Pelle Svanslös, alla Astrid Lindgren (flera gånger), alla Svarta Hingsten, alla  Pella-böcker , mm, av Claque, Anne Franks dagbok (omtumlande för en 12-åring), Stadböckerna, Utvandrarna, Invandrarna och de andra i serien. Jag läste "Krig och Fred" och "Brott och Straff", "Doktor Zjivago" samt "Flickan i frack" av Hjalmar Bergman (Min pappas idé och jag fann den vara god) och "Jorden runt på 80 dagar" och alla andra av Jules Verne. Och en och annan fem-bok fick jag nog fatt i (fast mina föräldrar tyckte inte att de var något vidare)! Förstod jag allt det där ? Nej, kanske inte men vilket barn förstår allt hon får vara med om på riktigt eller på bio ? Jag levde mig med så att jag trodde att jag var där.

Men varför berättar jag det här ? (…Hon kanske bara vill skryta, tänker väl ni ?)

Jo, för att en vacker dag tog det plötsligt slut. I första ring på gymnasiet skulle vi läsa "En dag i Ivan Denisovitjs liv", vilket jag också gjorde, liksom alla andra i klassen. Men det var den sista bok jag läste på det där totalt sorglösa sättet, dvs, jag började läsa boken och släppte den inte förrän jag hade läst ut den.

Sedan dess har det bara blivit läsande med avbrott. Och då är ju förtrollningen bruten ! Man kan inte äta fiskpinnar mitt i ryska revolutionen, om ni förstår vad jag menar..

Hursomhelst…I förrgår läste jag Doktor Glas av Hjalmar Söderberg(som jag faktiskt hade missat då före 15 års ålder, som tur var) nästan utan uppehåll och kände mig ung på nytt.

En och annan deckare eller annan lättläst litteratur inkl. DaVincikoden har jag väl läst så där oupphörligt under årens lopp men de läsande perioderna har varit så korta så jag hinner glömma dem. Dessutom gör sällan böcker så stort intryck på en i vuxen ålder som när man var barn. Det gäller i alla fall för mig. Men ändå…Känslan att sitta där med en bok som man vet att man hinner läsa ut innan man somnar (som tyvärr händer oftare och oftare nuförtiden) eller måste göra något annat…den känslan är obetalbar.

Och hur många vuxna människor kan och vill unna sig den lyxen ? Är det ens en lyx ? Det kanske bara är latmaskar och flegmatiska personer som ägnar så mycket tid åt läsning. Det kan verka vara en aning suspekt det där att inte leva ett eget liv utan bara leva genom andra, fast jag vet att läsning (liksom musiklyssning) ädla känslor föder….

 

 

Nej nu har jag babblat färdigt. Nu har jag inte tid med det här längre.Nu måste jag kasta mig över "Gregorius" (Bengt Olssons "fortsättning" på Doktor Glas) så att jag hinner klart innan jag somnar…

Och vad var det för skiva ?

Richard Bonas senaste. Köp den !

Och nej ! Misse fick ingen bok..bara en råtta. Hon ser lite snopen ut.