Lördag förmiddag kom vi iväg med katter och allt. Vi hade handlat och glömt lite av det vi handlat och lite av det vi hade hemma, men ändå kändes packningen som om vi skulle vara borta i ett par veckor….
En motsträvig katt in i buren och en villig. Det är alltid så. Sen är det den villiga som går in självmant som jamar sig igenom en timmes bilfärd medan den motsträviga tiger och lider sig fram. Varför den villiga var så klagande förstod vi strax innan vi skulle svänga in på vår väg…en kvart kvar. Hon hade inte hunnit uträtta sina behov hemma så det fick bli i buren…bara ut och tömma och göra rent…en sitter inne i bilen och håller i en katt som gör allt för att komma ut när bildörren öppnas och en hoppar ut och rengör.
Sen var det bara att hoppas att den tysta, från början motsträviga katten håller sig från att kräkas som hon brukar på den lite smalare och slingriga sluttampen.
Yes !
Vi klarade det.
Och det är då det händer. Väl framme är det som om ingen tid gått sen sist, för 8 månader sedan.
Fil och müsli på altanen…katterna nosar in sig, solen skiner, vattnet glittrar och allt bara "är"….
Den stora händelsen var att grannen kom gående efter ett tag…en äldre man…vi kände inte igen honom först. Han bor på holmen tvärs över viken. Han frågade om vi saknade en flotte, möjligen ? Vi tittade på varann och skakade på huvudet…men ett nej blev till ett ja, när vi tittade på det stället där vi brukar dra upp en flytbrygga på hösten…ingenting där !?
Ni får följa med och titta sa han, och se om ni känner igen den. "
"Vi har frågat runt här, men ni har ju inte varit ute på länge.
Vi hittade den fastfrusen i isen nedanför oss i vintras och hade nästan börjat hoppas på att ingen ville ha den, för vår dotter skulle gärna vilja ha en på sitt ställe."
Och visst var det vår brygga.
"Varsågoda", sa han och skrattade.
Ja, vi sa lite skämtsamt att vi skulle komma och hämta den när det blåste åt andra hållet, nästa gång.
Den är tung och åtminstone 6 pers måste hjälpas åt för att bära i och upp. I höstas måste de som tog upp den ha glömt att förtöja den vid något träd. Vi gör alltid det fast vi brukar säga att så högt vatten blir det väl inte….men det blev det. Plus att det måste ha blåst rejält.
Som sagt. Bryggan är tung så det var ingen vanlig liten vindpust eller något vanligt högvattenstånd som drog iväg med den.
Tur att det blåste åt det hållet så den inte kom så långt ändå. Har växthuseffekten slagit till….?
Kommer att tänka på en textrad från 70-talet, när NJA-gruppen (där några ur popgruppen the Mascots var med) sjöng "Först när röken från fabriken slår ner på chefens hatt, så får vi en miljödebatt". Kanske blir det så nu också när den rika delen av världen ser att även deras närmiljö påverkas av miljökatastrofer av olika slag. Var och en sig själv närmast, är ju en gammal känd men alltför trist utsaga. Tyvärr kanske också sann.
Vad man också osökt kommer att tänka på är den där filmen "Att angöra en brygga" när Direktören (Tage Danielsson), avsvimmad efter att ha fått bommen i huvudet är ute och flyter på en flotte halva filmen. Som tur var satt det ingen fastfrusen direktör på vår brygga. Fast han hade väl tinat vid det här laget. Och…tja…en fastfrusen direktör hade väl inte direkt vittnat om någon växthuseffekt, snarare då en annalkande istid.
Lite istid fick vi också förnimmelse av när årets första bastubad gick av stapeln. Och "plums" så var vi ett med naturen…mitt i rutan, liksom.
Hursomhelst…Kom ni hem då (undrar ni säkert) ?
Jo, igår när båda djuren intet ont anande (eftersom vi inte hade städat eller packat än), hade slagit sig till ro på altan för att mysa i solen, tog vi dom och stoppade in dom i sina burar…packade raskt ihop det nödvändigaste för att komma tillbaka vid lämplig tidpunkt och röja upp efter oss. Halvvägs hem kom jag på att jag hade glömt just det nödvändigaste, nämligen necessären med mina medikamenter och annat. Inte så lätta att få tag i vet ni som följt min resa till förorten för stans enda pillerburk. Nå, en dag utan överlever jag, men ikväll far vi ut och hämtar det vi glömt och lämnar förmodligen något annat vi inte kommer ihåg att vi glömt.
Such is life ! Men det är det värt….;-)
PS Och till er som mot förmodan avstod från att flyga förbi pga gevaliabrist kan jag meddela att jag faktiskt hittade ett halv paket i skåpet…så nästa gång…se till att ni landar mjukt bara…annars…?.. jo man kan bjuda på vilket kaffe som helst har jag märkt, till min stora förvåning, även till de mest oväntade gäster…DS
Time in Stockholm 
Tid 