Den här bilden på vår katt Hanna, är tagen för 20 år sedan. Den tionde januari 2004. Så länge vi hade katt hemma, envisades jag med att vi också måste ha gran….för katternas skull. Fast det var kanske mest för min egen skull, men jag föreställde mig hur de skulle bli glada av att få hem en liten bit skog i hemmet, som de kunde dofta på och spana in i. Kanske skulle det finnas några små kryp att jaga eller utforska? Kanske skulle till och med en ekorre följa med på köpet? Eller så kunde de bara drömma sig iväg till sommarskogen på landet, för en liten stund.

Men i år har vi alltså ingen katt längre, att skaffa gran till, och till och med jag fick ge mig. Men för mig var det ändå ett lätt beslut, för om vi hade haft en gran, men ingen katt som satt och kikade på den, hade sorgen och förlusten av katten känts ännu större.

Istället tog vi våra små tomtar, glitter och julgranskulor och åkte ut i Nacka-reservatet på julafton, och klädde en tall istället – eftersom lämplig gran inte stod att finna – samt fikade och drack glögg. Lämpligt att fira träden där de här hemma – i skogen – och mysigt med nya traditioner. Och klimatvänligt till på köpet! Och man kan julpynta och göra det hemtrevligt även utan gran.

Men så hemtrevligt blir det aldrig mer, som när vi hade katter här hemma. Djuret ger liksom hemmet en mening och fyller det med sin lilla själ. Sedan vi fick katt, för 22 år sedan, har jag förstått betydelsen av den där ordlösa kontakten med djur. Och också med spädbarn. Jag tyckte förut att det inte var så spännande med små barn, som inte kunde prata, men katterna gav mig en annan insikt, och jag tyckte plötsligt att det var spännande och intressant att försöka förstå vad de ville uttrycka, utan ord.

Även andra djur – fåglar och rådjur och andra vilda djur – som man kunde stöta på i naturen. Men även andras hundar, som man kunde få ögonkontakt med på bussar och tunnelbanor. ”Vad tänker de på, egentligen?”

Nu har det äntligen tagits beslut på att man inte får äta hundkött i Syd-Korea. Bra, tycker ju naturligtvis vi i de länder som brukar se hunden som människans bästa vän. Men varför stanna där? Jag förstår inte denna skillnad på olika djurarter. En del djur hålls instängda i burar eller på mycket få kvadratmetrar under hela sina liv, för att sedan slaktas. För att ätas av dem som har fött upp dem, och ibland också varit deras vänner. Vad är det som avgör om vi människor tycker att det är etiskt försvarbart att föda upp djur för att sedan äta dem? Är det djurens intelligens? Grisar är väldigt smarta, sägs det…

Det var en gång någon som sa att, man ska inte äta ett djur som man själv inte klarar av att döda. Det blev enkelt för mig. Jag har haft svårt att döda en mygga, till och med, sedan jag läste att inom alla djurarter är alla individer. Ingen mygga är lik den andra. Det känns svårt att döda något litet kryp, om man tänker att det är unikt och skiljer sig från alla andra kryp. Men så tänker inte de ultrareaktionära ministrarna i Israels regering. Några av dem kallar palestinier för ”ohyra”, och därför tycker de att de har rätt att döda dem eller fördriva dem.

Jag kan inte förstå vissa människors brist på respekt för andras liv.

Att förstå att andra också har rätt att leva, även om de inte lever som jag. Det borde vara självklart, tycker jag. Inte bara för mig, utan för alla. Men mänskligheten har en del att jobba på, tyvärr. Ingen annan art bär sig så illa åt, mot sin egen art, eller andra. Vi måste skärpa oss!

Ta hand om varandra, så länge!

Och ät gärna vegetariskt eller veganskt, för säkerhets skull!

#EverydayForFuture