Denna min blogg, vid namn Tid, har längtat länge efter just ett filmklipp som detta. Att komma i tid, att hinna med det man vill utan stress och press, att få tid att skapa och tänka – det är då min blogg mår väl. Att effektivisera den kreativa människan är nog samma sak som att släcka hennes glöd. Det är väl inte så vi vill ha det?
Nej, tänkte väl det. Varsågoda…ett stycke skapande utmätt i tid.
Och egentligen kommer ett gammalt talesätt till heders:
”Genvägar är ofta senvägar…”
Under Tid
Nej, nu sitter jag här och surnar till igen. Över rådande omständigheter. Däremot inte över min egen ringa betydelse. Har bestämt mig för att den har ni inte med att göra. I morse citerade jag min farmor, som brukade säga: ”Alla bara tänker på sig – det är bara jag som tänker på mig.” Mer sant än så kan det väl inte bli. Fast ibland tänker man ju också på sina nära och kära, för att de också inbegriper en själv.
Och lite senare läser jag om en uppgiven statsminister, som efter att ha tagit del av framtidskomissionens rapport om hur uselt det kommer att gå för alla sjuka och pensionärer och hur illa ställt det kommer att vara för miljön, fäller en trött kommentar: ”Vad fan kan man göra egentligen?”
Kanske hade han hoppats på en något annat. Att inget skulle krävas av honom eller hans regering, förutom det som redan var gjort. Att allt skulle lösa sig genom regeringens trollformler – arbeta, mät och jämför, och handla därefter! Som att ett hjärta inte kan slå utan att någon har tagit pulsen först. Som att en mätbar kunskap är en kunskap först när någon har bedömt den. Som att en miljö inte finns förrän någon har bebyggt den, tagit betalt för marken och sedan smutsat ner den lite lagom, men inte för mycket för då blir den återigen för dyrbar. Ett barn är betydelselöst innan en lärare har slagit i skallen på det stackars lilla livet att det inte kan varken läsa eller skriva. Som att ett stycke musik är betydelselöst innan det har nått hitlistorna, och en teaterföreställning kan sjunka till havets botten om inte DN har varit där och gett den strålande recensioner först – men om den ändå inte får publik är den naturligtvis värdelös eftersom en inte har dragit in pengar.
När nu alliansen fick ett relativt dåligt betyg på sin gärning – reagerar inte vår statsminister som han vill att alla Sveriges barn ska göra när de får ett dåligt betyg, eller alla sjuka och arbetslösa som inte får jobb eftersom de är för sjuka eller inte har möjlighet, eller får vidareutbilda sig, eftersom de har hamnat för långt ner bland Fasorna/Faserna – nej, nu reagerar Fredrik Rheinfeldt högst mäskligt, precis som man kan förstå att alla andra uppgivna människor skulle vilja göra i samma situation.
Ja, vad f-n ska man göra? Skillnaden är väl att inte alla kan kosta på sig den uppgivenheten…..särskilt inte den lilla kycklingen i min lilla kycklingfilm, som jag tänkte spela för er, avslutningsvis….
Som en hälsning och önskan om en Glad Påsk från alla små Gullefjun – som aldrig ger upp och som ser det ljusa i tillvaron mot alla odds – till alla oss surkart som ligger däckade för det allra minsta, typ ett klimathot i världsklass eller en ynka förkylning…;-)
…det är frågan. Läste idag om Bengt Göransson – den gamle kulturministern – som hade varit och föreläst någonstans om kultur. Han gick lite på tvärs mot vad alla pratar om, dvs att det är så nyttigt med kultur….man blir friskare och till och med smartare, sägs det. Men det är just det han vänder sig mot. Varför kan inte kultur bara få stå för sig själv?
Men däremot är och ska kultur vara tankeväckande….
”Kultur är inte stundens upplevelse, ingen kassako, inte trösten som ska hjälpa oss att uthärda världen. Om vi blir friskare och gladare av kultur så är det bra. Men det är inte syftet. I stället är kulturen källan till djupa, subjektiva insikter som skapar ett engagemang, som är lika med samhällsdeltagande och demokrati.”, säger han. Läs själva HÄR!
Har nu sedan många år fixat och donat med mitt evighetsprojekt, och jag tänker lite skamset nästan, att jag har velat saluföra hela idén som ”nyttig”. Att barn lär sig på olika sätt och att man via musik och rörelse kan sätta grunderna i kroppen – att språk, matematik och rytm och rörelse också hänger ihop. Att det ena ger det andra…
Men lite snopen sitter jag nu och tänker på min ”korthusidé” som liksom kan falla vilken dag som helst bara någon blåser på den…och samtidigt inte. Jag har mer och mer material och musik som är färdigt för användning och jag börjar också ana hur allt ska användas. Nog tror jag att barn – och vuxna – kan få en rolig och njutbar resa på väg till lärande. Inte av nyttighetsskäl knåpar jag ihop detta mitt eviga livsverk. Men jag önskar ju ändå att lärare och barn ska känna helheten i sång, dans, språk och takt, medan de gör rörelser och sjunger sångerna, och samtidigt som det ska vara ett litet äventyr i sig. Det blir som en musikalisk resa, i ett sifferlandskap med många utsikter till utveckling för var och en. Är det tänkt….men återigen blir jag rädd att göra allting för pedagogiskt tillrättalagt. Samtidigt – jag har testat en hel del med barnen som jag har jobbat med under några år – och de bästa lektionerna är förstås de där det är klara och enkla direktiv om hur och vad de ska göra till musiken.
Men som sagt…en nyttig idiot vill jag minst av allt framstå som
fast jag är medveten om att det hela låter som en dåres försvarstal.
Till sist måste jag bara sörja den kultur- och utbidningsminister vi en gång hade. Är det någon som skulle kunna tänka sig att de nuvarande ministrarna inom dessa ämbeten, skulle kunna komma med så mycket visdom och eftertänksamhet? Bengt Göransson ville ju inte prata pengar överhuvudtaget i dessa frågor. Det skulle väl närmast anses vara straffbart i dagsläget.
Så hur ska vi vrida tiden bakåt, eller snarare framåt, samtidigt som vi bromsar det kortsiktiga nyttotänkandet?
Jag har inga svar, men gissar att det bara är att njuta av stunden och sluta tänka på nyttan av att njuta…..
Lycka till! =)
I kvällningen
Under Tid
Det bor något symboliskt i uttrycket ”Med rum för…”
Har du rum för en flygel har du kanske också rum för något mer?
Bereder du rum för en människa, en vän, en släkting – borde det inte också omfatta alla deras vänner och släktingar, och alla andra som du inte känner, men som behöver ditt rum och din värme så mycket mer?
Både ja och nej. Finns det hjärtrum, finns det stjärtrum. Jag tror att man som den begränsade människa man är måste känna var ens egen förmåga stöter på patrull, utan att för den sakens skull säga att alla andra måste göra som man själv.
Apropå flygel?
Ja, jag tänker på vår kör- och orkesterledare här i Sofia, som efter att vi hade varit på turné i Tjeckien, själv tog emot några gäster från Brno, där vi hade sjungit, och lät dem övernatta i hans lägenhet på 3 rum och kök, på södermalm. Och själve borgmästaren från Brno hade sovit under hans flygel. Han hade visst aldrig sovit så gott.
Och ja…med en flygel i hemmet känns det luftigare även här hemma. Högre i tak och mer vidsynt, känns det. Klangen i själva instrumentet låter mer mer tillåtande vänligt och mjukt än i mitt gamla piano, som jag ändå alltid har gillat, också.
Jag tror att allt detta har mildrat och tonat ner min ilska och besvikelse över tingens ordning tidigare i veckan.
”Och det man förlorar på gungorna tar man igen i karusellen”, typ.Har jag lite ”otur” ibland i arbetslivet har jag ju tur i resten av livet, för det mesta…..
Nu har jag ju turen att ha ett hem där jag kan bereda plats för en flygel som jag hade turen att få.
Det är grunden i livet – det jag fick med mig från början. Resten är bara bonus…..jag jobbar på den så länge…..kanske når jag någon vart före pensionsådern. Annars ska jag väl ha något att göra sen också. 😉
Det finns alltid rum för nya tider….människor utan hem, utan hopp, utan ett värdigt liv….kan vi ge även dem hopp, luft, och högt i tak? Med hjälp av förmildrande klanger från ett piano, en kultur, fri från Arena-Rock och spektakel kan kanske allas våra hjärtan bevekas. Spel upp!
När inte allt blir precis som man har tänkt sig…
Visst kan man tänka om och tänka nytt. I mitt fall har det blivit en specialité. Är så van vid att tänka om och svälja förtreten att jag knappt märker när det har gått över. Fort, fort, för att slippa känna en tår komma. För vad är det värt att sörja? Vad kan bli bättre?
Nej, bäst är att vara sin egen uppfinningars moder….ända tills det händer igen, och igen, och jag inser att det varje gång kommer tillbaka med än värre styrka. Men inte gnälla, inte pipa och framförallt – inte bli bitter!
Den här gången tänker jag att jag ska strunta i alltsammans. Gå till sjöss och bryta med det som aldrig fört mig vidare utan bara bakåt. Varje vår är det likadant, men bara lite värre. Eftersom jag aldrig gjorde slag i saken förra året. Nu är det inte mitt kärleksliv jag talar om, som ni säkert förstår, utan bara det gamla vanliga….arbetslivet. Men i år har det ju skett en förändring till det bättre jämfört med förra året, kan man ju säga, men på något sätt lyckas jag bli försatt i den situationen att jag blir besviken i alla fall. Som en liten vårblomma. En snödroppe, helt enkelt, som isar mina kinder på vårvinter-kanten. Men varför ska jag jämt klaga? Jag fick ju det schema och delvis det jobb jag åtrådde förra året…
Jag har nog för stora pretentioner. För angelägen om att ”vara någon”. Att ha 7 års pedagogiska studier och två lärarutbildningar räcker inte för att kallas behörig lärare. Att ha haft pedagogiskt ansvar för 13 förskoleklasser räcker heller inte för att få det förtroendet igen.
Nej, jag ska inte gnälla. Ska antagligen vara tacksam över det jobb jag har och sitta still i båten. Men jag unnar mig rätten att känna mig besviken.
Väl hemma funderar jag över sakernas tillstånd. Allt kan bli bra. Jag kan göra det ingen annan kan – sjösätta mitt eget projekt – jag får respekt för den jag är, av mina nära och kära och på torsdag kommer mitt föräldrahems flygel hem till oss för att förgylla våra liv här hemma – utom möjligen katten Hannas.
Och ett sista smolk i glädjebägaren – Vi skulle beställa biljetter till fotbollsmatchen (EM) mellan Sverige och Danmark i Göteborg i sommar, men den var slutsåld! En sådan miss! Visst finns det fler, men det var ju den vi hade bespetsat oss på, och i Göteborg och allt. Snopet! Då kände jag att jag tappade lusten helt och hållet….för en besvikelse kommer sällan ensam. Och två är en för mycket….
Men å andra sidan kommer sällan eller aldrig en älskad flygel över tröskeln här hemma, så summan av kardemumman är:
En flygel väger tyngre än två besvikelser. =)
Under Tid
När jag växte upp – på 60-talet började jag skolan – började man prata om ”slit och släng”- samhället. Och det var positivt då. Man skulle inte hålla på med gamla opraktiska ting och möbler. Allt mörkt och tungt skulle ut och allt ljust och lättskött skulle in. Samma tänkte man kring arkitektur. Inga mörka gamla lägenheter. Riv hela rasket. Bygg nya ljusa med mycket glas. Och så har det fått hålla på. Ibland har man protesterat…de nybyggda husen är så mycket sämre byggda än de gamla, men…vad gör det? Man kan ju alltid riva och bygga nytt. Få nya rikare hyresgäster – och fler…
Jag förstår om man inte har trott att skolans lärare behöver planering inför sina proffsiga lektioner utan flum – det är ju just brist på planering och framförhållning som styr bostadsbyggandet. Har inte politiker planeringstid heller, eller har de inte ens lärt sig stava till det? 😉
Jag är lite extra förvånad och upprörd eftersom det är ”min” skola som är på tapeten för rivning härnäst. En skola som under många år har varit populär och eftersökt. Där lärare har fått fina pedagogiska priser och barnen står på kö för att komma in på någon av skolans 6-årsverksamheter. Men vilken av dagens politiker i stadshuset bryr sig om det?
Nej, det kan ju inte bli så…Kan man verkligen kasta en lång tradition av kunskap och pedagogik i stadsgruset för att börja bygga något nytt….?
Men det är klart…kan man slå i mer än halva svenska folket att Nya Moderaterna är ”Såååå mycket bättre” än det gamla, så tror man väl sig om att kunna lura i dem vad som helst.
Vad sorgligt när alla vi till sist upptäcker att det är samma gamla trasor och lump som alltid. Samma fördelningspolitik och unkna mäniskosyn som alltid fast man försökt skyla över den med inglasade gallerior och glittriga arenor, festliga slogans och elitsatsningar på luftslott. Man satsar på forskning men inte från grunden utan från ett sagoslott. Inga elitforskare från utlandet har råd att forska här eftersom det kostar för mycket vilket innebär att det inte är elitforskarna som kommer hit och inspirerar utan de som har ekonomisk möjlighet. Samma med alla studenter utifrån som inte har någonstans att bo i Stockholm eftersom det naturligtvis inte har satsats något på dem utan pengar eller kontakter.
Men i ord bygger alliansen luftslott – i handling raserar man allt som skulle kunna bilda basen för en elit.
Varsågod – Nu har jag gett landets och stadens styrande ett ”nytt” ord att begrunda och fördjupa sig i, nämligen:
PLANERING!!!
Under Tid
Som förr i världen när jag fick för mig att jag skulle blogga och inte visste riktigt vad jag ville säga. Nu vill jag prova samma metod igen. Att skriva på måfå. Satt igår och slöläste gamla inlägg, skrivna av mig. Fann att mycket var passé, men att det mesta var sig likt. I princip samma jobb, samma kör, samma funderingar och drömmar. I princip har alltså ingenting hänt, men ändå tycker jag att jag är en annan människa än jag var för 5-6 år sedan.
Berättade i förra veckan för en av lärarna på skolan om min sjukskrivning när jag hade varit på väg in i väggen för 6 år sedan. Hon lyssnade noga och intresserat. När jag berättade att jag hade haft alltför svårt för att häva upp min stämma i mitt arbetslag på den tiden, och hävda min rätt, sa hon bestämt att där tycke hon att jag hade förändrats. Jag hade haft hennes klass i musik förra läsåret och hon hade tänkt på att jag minsann hade sagt ifrån hur jag ville ha det och också fått igenom mina önskemål. Jag blev glatt överraskad. Det är bra på det viset att jag har varit på samma arbetsplats länge, med folk som minns hur det var och som också kan se en utveckling. Den utvecklingen är ju lättare att se utifrån. Roligt också att få den återkopplingen för mig.
Jag vet ju hur jag har känt mig undfallande och inväntande i förhållande till mina överordnande, men också i förhållande till syskon och i kören.
Men nu är det som om jag har tagit sats. Jag ska inte längre vänta på bättre tider utan att ställa några som helst krav eller förhoppningar på omvärlden. Om jag inte säger något finns det ju ingen som vet vad jag vill.
Men nu har jag vågat önska ”familjeflygeln” hem till mig, och jag har talat om hur jag vill ha det i höst på jobbet. Med flygeln gick det ju bra, men med jobbet vet man ännu inte. Jag känner ändå inte att jag kan bli lika besviken som tidigare år, för nu har jag varit mycket tydlig själv. Då är det också lättare att acceptera ett nej…inbillar jag mig.
Jag brukar säga att jag mognar sent, och det stämmer fortfarande. Jag kommer förmodligen aldrig att bli tillräckligt mogen för de arbetsuppgifter jag ställs inför, men jag känner åtminstone att jag har erfarenheter nog att tackla det mesta förr eller senare. Och kan jag inte lösa problemet på studs, har jag lärt mig att man alltid kan be att få tänka på saken. Det kräver en viss mognad, vill jag påstå, att våga låta bli att ge svar på tal direkt, trots att man vet att man inte har en aning om vad man ska svara.
Min mamma klagade alltid på att jag aldrig hade några födelsedagsönskningar när jag var barn. Ett ganska veligt barn på det viset. Det enda jag önskade mig visste jag att jag inte kunde få, så jag sa inget, och mamma blev ganska förtvivlad.
Nu när jag är ”mogen” nog att ha önskemål, saknar mamma förmågan att minnas så särskilt mycket. Det känns lite sorgligt. Men mamma är glad ändå, vilket är huvudsaken. Fast för min del – och nu är det ju jag som är huvudpersonen – hade jag ju önskat att jag hade mognat lite tidigare. Men då hade förmodligen inte jag varit jag. Och mamma räddade livet på mig – i alla fall så att jag fick ett anständigt liv – genom att hon såg till att jag fick rätt medicin i rätt tid – efter ett halvår – och inte en dag för tidigt. Men det har hon också glömt. Hon var bara 21 år när hon fick sitt första barn och när hon fick mig var hon 34. Men hon kämpade för att hitta en läkare som lyssnade och trodde på hennes iakttagelser och inte bara viftade bort dem och till slut, som av en slump, fick hon tag på läkaren som kunde ställa rätt diagnos – en underproduktion av ett sköldkörtelhormon. Nyligen hade den franska läkaren forskat på detta och hade medicin till mig. Mamma visade här prov på mognad – att stå upp för det hon visste – att jag inte reagerade som hennes andra barn hade gjort i vissa skeden – jag vände mig inte själv när jag borde ha gjort det, exempelvis.
Ibland tänker jag att det där första halvåret utan det där tillväxthormonet har försenat hela resten av min mognadsprocess…fast det är klart, att efter ett drygt halvsekel borde det ju har jämnat ut sig. Kan man tycka…;-)
Sådärja….lite på måfå…. blev lite mer än så.
Time in Stockholm 
Tid 