Nu är den värsta veckan över !! Mycket på jobbet och mycket körsjungande. Grannar som vill umgås och arbetskamrater som ska firas. I lördags hade vi en fin konsert och det kom en hel del publik. Det känns ju bra och inte så onödigt då att man nästan har repeterat ihjäl sig veckan innan. Och nu går livet vidare….
Faktum är att jag redan i fredags hann med en fika under almarna i Kungsträdgården i solskenet. Den där totala avslappningen infann sig och bara njutning stod på schemat. Jag tänkte att jag bodde i världens vackraste stad.
Jag vet att många protesterar…kanske ? Jag menar, nog finns många mycket häftigare eller mer exotiska eller mysiga städer, men knappast vackrare. Men det allra häftigaste var att jag hade tid att sitta alldeles still och bara tänka på ingenting. Nästan som på den gamla goda tiden i AS (Apatiska sällskapet). Fast det här var lite mindre apatiskt. Dock inte mindre stillasittande. Jag undrar om jag delar förtjusning över detta mycket enkla nöje med någon annan här på jorden ?
Hur som helst …. Tid att tänka, tid att inte tänka, tid att bara vara och tid att inte vara just någonting…ger ni er själva det någon gång ? Det måste ju vara som någon slags meditation. Jag har aldrig provat det, men jag inbillar mig att jag har en naturlig fallenhet för sådan aktivitet("flegmatisk", sa man nog förr att man var).
Så efter en hysteriskt överbelastad vecka försjunker man i absolut ingenting. Men det märkliga är ju att ju mer man har att göra, desto mer hinner man med. Det är den där gamla lagen om att energi alstrar energi….
Ibland kan ju också någon "sno" energi av en. Hur mycket man än donar och ger av sig själv, är det någon som suger i sig det där lilla extra man har och lämnar inget kvar.
Nu har jag också lärt mig att den värsta typen av stress är den s.k. "känslostressen" som människor drabbas av om de tvingas att proritera vilka/ vilken de ska "rädda" i nödsituationer. Om man t.ex. jobbar på sjukhus och får in flera brådskande akuta fall samtidigt och man är ensam för att kollegorna på avdelningen är sjuka. Det är i typiska vård- och omsorgsyrken som denna typ av stress kan uppstå . Och inom vilka yrkesfgrupper jobbar vanligtvis kvinnor ???
Det var alltså därför som kvinnor sprang in i den berömda "väggen" först ! För att de helt enkelt drabbades av den farligaste typen av stress, och inte alls för att de var "svagare", som en del (män ?) inbillade sig i början.
Och då förstår jag också varför jag kan känna mig så trött av mitt jobb ibland fast jag inte alls tycker att jag jobbar ihjäl mig, rent tidsmässigt.
Är alltså "tid" inte en storhet i sig själv ? Bara dess kvalitet, om den är god, alltså.
Det spörs….vi hörs !
Nu har jag det ! Det är Aftonbladet som äntligen har visat mig den rätta vägen, för där står idag ett Tjechovskt citat: "Vilken idiot som helst kan möta en kris – det är det dagliga livet som tröttar ut en". 
Time in Stockholm 
Tid 