Tiden går…
Tiden går…julkonserter, luciatåg, avslutningar…mycket stämning och många ljus. Visst är det fint ? Kanske att vi ändå ska tänka på att inte ha alla elektriska adventljusstakar tända i alla fönster alla timmar på dygnet. Mest och bäst är det ju när vi är hemma på kvällen och morgonen. Den som spar, hon har !
Lyssna till lite brasilianskt och tänk på ljuset inom dig också !
Under Tid
Vatten och växthuseffekten….
Nu när vi fokuserar på växthuseffekten så till den milda grad glömmer vi ju gärna bort effekten av andra sätt att framställa energi. Som uranbrytning, exempelvis…Den nya regeringen vill tydligen lösa upp restriktioner mot uranbrytning i vårt land. Läste imorse en insändare om det i DN. Det skulle innebära att vi kanske förstör våra enormt fina vattentillgångar…och inte bara våra. I förlängningen kommer hela jorden vara beroende av att det finns rent vatten kvar här i världen. Det känns inte riktigt genomtänkt. Eller så är det så det är så det är tänkt ? Det gäller att framställa alla energikällor som miljömässigt oförsvarbara för att vi ska kunna köpa in kärnkraft igen och göra det lite mer gångbart ?
Och om det inte går bra med kärnkraft då ? Då är det väl bara att ropa på ”frälsaren”och att sätta oss och vänta…på den eventuelle som ska komma och rädda oss och frälsa oss från våra synder… Veni, Veni Emanuel ! (Dagens kalendermusik)
I väntan på vadå ?
Öppna tredje luckan här så kommer musik
OK……Kan inte motstå frestelsen att fira in den ständigt annalkande julen…med lite musik, kanske ? Vill inte påstå att detta ska bli en musikalisk adventskalender …men i brist på vettigare sysselsättning i dessa väntans tider…så varför inte ? Njut av den tid som är och knäck lite nötter, vetja.
Och från "Att angöra en brygga" till julstämning kan steget tyckas vara långt…oh, nej…..i en liten båt kan man segla till karibien och fira jul i en sann "kubansk" anda…
Under Tid
Monica håller i alla väder…
Att angöra rätt en brygga…..
Och något annat vill jag inte påstå idag än att Monica håller i alla väder och passar i alla vindar, och om hon får hjälp av Hasse & Tage kan det inte bli bättre ! Eller hur ?
Ja, den filmen är ett debattinlägg på detta tema, om något…
Jag tror inte att jag varken förr eller senare har skrattat så mycket som när jag såg den där filmen för första gången vid ungefär 10 års ålder (och det var inte den sista gången jag såg den…måste ha blivit nästan 10 gånger till).
Och hur dessa män lyckades med att aldrig angöra denna brygga till Monicas förhärligande stämma. Så komiskt bara det !
Det kallar jag mänsklig humor… där alla, män som kvinnor, blir lika strandsatta till syvende och sist…
Men tänk hörni, om mobiltelefonen hade funnits….hur hade det slutat då ?
Tja…många större eller mindre dramer hade kanske tagit en annan vändning då ? Romeo & Julia t.ex. En annan gammal goding som jag också har sett ett antal gånger hade kanske kunnat bli en riktig komedi med mobilens hjälp…tror ta mig sjutton att jag ska sälja idén till … (Ericsson ?)
Tänk er själva…"Romeo, wherfor art thou Romeo ?" …på balkongen får hon "svar direkt" med hjälp av ett sms…ingen amma behöver komma med bud om bröllopstider och alla missförstånd reds ut via en liten signal bara…jag är levande död…tro dom inte…jag lever. Fast man kan ju ge sig sjutton på att batteriet dör istället så att det blir nog en tragedi trots allt !
Äsch…lyssna till Monica istället….
Och apropå mammor…
..Och innan ni gör något annat (läser min blogg från igår exempelvis)…skynda in till Bigga och lyssna till hennes sons egenkomponerade musik som han själv har sjungit och spelat in…..Så Bra !!!!
Vi ses sen….
Under Musik
Min mamma…inget mähä….nähä !
Till er som händelsevis läste min förra blogpost, vill jag bara göra en liten rättelse eller en omskrivning. Om ni hade fått för er att min mamma är en tillbakadragen person som låter min pappa hamna i första rummet hela tiden, har jag inte uttryckt mig rätt.
Hon har visst varit en förebild för mig på många sätt, fast inte när det gäller segling då, kanske…men på många andra sätt har hon varit en ganska enastående mamma. För det första upptäckte hon redan när jag var praktiskt taget nyfödd att det inte stod riktigt rätt till med mig, fast alla läkare intygade att jag var så helt OK som man kan vara. Men mamma som hade 4 barn innan jag kom, gav sig inte i första taget. Hon visste ju när barn skulle/kunde vända på sig, etc, och när jag inte gjorde det vid rätt ålder blev hon förstås vansinnigt orolig.
Men efter 7 sorger och en del rätt komiska situationer… (en ung läkare blev blev alldeles ifrån sig en gång när mamma berättade att jag hade tappat mitt spädbarnshår och han utropade förskräckt:"Har hon tappat håret ? Men vad ska vi göra då ?" Och mamma fick trösta honom och säga att "det är ingen fara, det gör småbarn ibland"),… fick hon genom en bekants bekant tag på en läkare som nyligen forskat i ämnet och hade upptäckt att jag inte hade nästan någon produktion av ett sköldkörtelhormon. Nuförtiden görs 5 obliatoriska prover på spädbarn varav detta test är ett av dem, men på min tid var det alltså helt nyupptäckt. Jag hade tur och kunde medicineras i rätt tid utan att få men för livet….tack vare min mamma förstås, som inte gav sig. Men också för att jag föddes just då och inte tidigare. Även pappa såg väl hur det var fatt men mamma var den som var mest envis, av vad jag kan förstå och gav sig inte för överheten (alla läkare som försökte tala "förstånd" med henne).
Och det har nog varit hennes grej, lite grann.
När mina föräldrar gick på fina middagar i sin glans dagar och mamma på sitt allra charmigaste sätt kunde konversera sin bordsherre med att säga att "jag tycker alla ska ha lika lön", och om bordsherren inte då redan hade satt rådjurssadeln i vrångstrupen gjorde han nog det när hon fortsatte med att tycka att "sophämtare borde egentligen ha mycket högre lön än en läkare för de har ju ett yrke som innebar så lite intellektuell stimulans"….Betänk då att detta var före -68 och det var inte speciellt inne att vara "radical chic" i de fina salongerna på den tiden. Jag tror inte att mamma var speciellt kommunistisk då heller men hon älskade att se allt från en annan synvinkel och att reta upp sina meningsmotståndare så att det "hände något". Hon stod ju för sina åsikter förstås, men det var liksom inte huvudsaken för henne.
Hon kunde ju reta gallfeber på mig också ibland när jag klagade på någon knäpp lärare, och då skulle hon prompt ta honom i försvar och se allt ur hans synvinkel och likaså om jag klagade på någon klasskamrat som jag upplevde som jobbig eller dum…nog fick hon det till slut till att det nog var synd om den där människan och att jag borde nog vara lite extra snäll mot just honom eller henne….stön……
… Sett så här i backspegeln förstår jag ju hur jag har blivit som jag har blivit….Kanske ni också gör….
Dessutom…min mamma har körkort….men det har inte pappa…"pilutta honom".
Fast det har ju inte jag heller å andra sidan…så förebilder har de nog varit båda två, på ett eller annat sätt !
Men det är ju en annan historia…..
Pappa ska jag nog berätta om en annan gång…..
Navigare necesse est !
Jag hade en gång en båt som var vit och röd, som jag delade med en annan kvinna. Hon hette Lilla My (båten alltså) och det var första gången jag kände att jag hade makten att bestämma över mitt liv och mina val. Inte makten över någon annans liv utan i samspråk med en annan människa kunde jag ta ut kurs och finna mål och mening i det. Visst är det en fantastisk grej ?
Hela livet har jag haft kontakt med hav och båtar, men det har alltid varit tillsammans med mina bröder och min pappa eller senare en pojkvän, som jag har seglat. Så fort pojkvännen kom in i mitt liv lärde han sig genast att segla fast han aldrig hade gjort det tidigare, gick på navigationskurs och tog över allt kommando i förhållande till mig. Men det var inte hans fel, för jag lät honom göra det….!? Eller ? Det är dubbelt detta. Att ta för sig och ta plats är något grundläggande som alla måste lära sig och en del har sannerligen lättare än andra. Beror det på könet ? Jag tror inte det är ärftligt, men i högsta grad socialt betingat. Min mamma kunde visserligen segla men hade aldrig gett sig själv möjlighet att lära sig att navigera. Kanske var det pappa som var otålig och inte orkade vänta in henne om hon tillfälligtvis satte sig vid sjökortet. För hans del handlar det mycket om att antingen är man begåvad på något eller så är man det inte….Och jag hade följdaktligen ingen förebild i henne. Jag gjorde som hon och lät pojkvännen ta för sig av utrymmet jag gav honom. Det gällde även andra saker, naturligtvis, men i det här fallet var det tydligast. Det var ju faktiskt så att jag egentligen var den som var bäst på själva seglandet av oss två. Ändå var det han som fick min pappas förtroende att låna den stora båten och vi fick ge oss av med våra kompisar på egen hand. Att han sen inte hade riktigt det rätta omdömet när det gällde huruvida man skulle hissa spinnacker i kuling eller inte, det ville jag förstås inte berätta för föräldrarna efteråt…behövdes inte heller eftersom det trots väldig krängningar i båten, gick bra till slut.
Så vi kvinnor håller också våra män om ryggen även när de egentligen har uppträtt klandervärt. Jag vet inte om han hade gjort motsvarande "tjänst" för min räkning ? Jo, kanske…men det hade nog inte varit lika självklart. Klart var i alla fall att jag fick gråta och skrika innan han tog ner det förbaskade ballongseglet.
(Och har ni hört det skämtsamma uttrycket; "Bakom varje framgångsrik man finns alltid en förvånad hustru"?)
Och ni tror förstås att det var någon mullig mansgris jag hade att göra med…? Långt därifrån ! Han var en trevlig känslosam musikstuderande med stor förmåga att uttrycka sina känslor på olika sätt. Kanske att han hade lite svårare att ta in andras (läs:mitt) känsloliv och införliva det med sitt eget. Och han var absolut inte våldsam. Inte jag heller bör väl tilläggas. Men ändå vill jag berätta det här, eftersom jag tror att den här sortens förhållande mellan man och kvinna är väldigt vanlig. Vi låter oss styras av osynliga hinder och konventioner hur moderna och medvetna vi än är. Inbillar mig och hoppas att det finns lyckliga undantag. Om alla är nöjda och belåtna med sina givna roller är det väl en sak, men hur många är det ? Kanske fler än jag tror och det är ju bra i så fall.
Nåväl. Denna saga tog lyckligen slut efter 10 år och en befrielse för mig var alltså att få ta egna tag i båtlivet utan någon som hela tiden tävlade med mig för att ligga steget före med alla initiativ. Han hade goda sidor också. Han drömde om att jag skulle vara lika entusiastisk som han och vilja lära mig lika mycket, och helst samtidigt som han, men…till slut blev det ändå alltid så att det han drömde om genomdrevs och om jag inte ville samma som han var jag "initiativlös" och betraktade mig som sådan också. Se där vad jag kunde skuldbelägga mig. På något sätt blir det alltid i grund och botten kvinnans fel….. för att hon tar på sig skulden, kanske ?
Men när jag för ung. 25 år sedan lärde känna några tjejer som kunde både segla, navigera och ha egen båt insåg jag ju att detta inte alls bara var förbehållet män utan snarare tvärtom, även för kvinnor, var det ett lyft. Och jag inser vilken fantastisk grej det är det här med förebilder för oss människor ! Det har ju pojkar och män haft i alla tider inom vissa områden. För mig räcker det med bara några fåstaka exempel så inser jag vilka möjligheter jag har egentligen. Samma sak gäller för killar också, ju. Om de får se andra äldre killar som gillar att dansa t.ex, kan de ju få en kick att vilja göra något som de kanske aldrig förr har trott sig kapabla till och framförallt har de kanske skämts för att ha sådana intressen.
Vi förlorar ju alla så mycket på att inte få, eller ge oss möjligheter till det som är till synes omöjligt …
Så…lägg ut….lägg om rodret och ta en ny kurs nu….innan det är för sent !
Gammalt blir nytt
Många dagar sen gick jag denna väg från jobbet, många dagar…vad är det för fel med det gamla när det återupptäcks på nytt och på nytt igen ?
Och förvaltas på nytt, eller bara upplevs….
Och kvinnofridens dag är det idag (24/11), dagen till ära….
Se till att hedra den på bästa möjliga sätt !
Att bryta mönster eller/och att våga hålla sin kurs…? Vilket gynnar dig och mig mest ? Många frågor och många vägval.
Är du man eller kvinna..hur beredd är du på att förändra din livsstil för att din närmsta omgivning ska gynnas av detta. Att ändra dina vanor som är dåliga för dig själv och andra är nog första steget mot en bättre värld. Kan du bara tänka ut en bra sak som du gör och utveckla den så har vi nog alla vunnit något stort i förlängningen. Om du bryter en dålig vana och skapar en annan som blir bättre för dig och dina närmaste så blir det ju bonuspoäng och det kan sprida sig som ringar på vattnet…..
…..och att bryta vissa förlegade könsrollsmönster som bara bidrar till "förövare kontra offer "- bilden, kan vi nog alla hjälpa till med. Att som kvinna inte bara hylla idén om den starka, tysta mannen som är oförmögen att uttrycka sina känslor på annat sätt än i handling och även tvärtom….att män kan slippa känna att de alltid ska vara just den typen och veta att de blir respekterade även om de visar att de har en och annan känsla,
av kvinnorna de älskar. Även kvinnor måste tillåtas bryta sina invanda mönster som hindrar dem från att utveckla sin kapacitet…..tja…en liten "lördagspredikan" i all hast…..må ni ha en skön och fridfull kväll…ALLA NI därute !
Och efter rättelse ser jag att Kvinnofridens dag är idag 25/11 !
Här är några som bloggat om detta….både män och kvinnor, vilket är en styrka.
Män mår illa av våld i samhället i lika hög grad som kvinnor och ska vi kunna förändra något här i världen måste vi vara överens, inte sant ?
Flera bloggar om kvinnofridsdag:
aFairytale, Sweden
Alma Mater, Sweden
Anna-Lena, Sweden
Anna-Lys, Sweden
Antonio Pires, Portugal
Attan, Sweden
Beth, USA
Bigga, Sweden
BozaNova, Sweden
Catrin Mattssson, Sweden
Erwin Loyd, Slovakia/Netherlands
Family Lore, United Kingdom
Fancy, Sweden
Gunnar, Sweden
Halmstad Tjejjour, Sweden
Ian Hall, Australia
Ida, Sweden
Jack North, Sweden
Lars-Eric, Sweden
Lasse Pettsson, Sweden
Lill-Tanta, Sweden
Lisa, USA
Lourdes Daza-Gillman, Sweden
Mother Mary Carol Anne, Canada
Pia-Lotta, Sweden
Rexy, Sweden
Sarah Lindon, United Kingdom
Shamau, Maldives
Starwalker, EU/US
Stilettokiss, Singapore
The Answer’s 42, United Kingdom
VendettanBettan, Sweden
Åsa, Sweden
Örebro Männen, Sweden
aFairytale, Sweden
Alma Mater, Sweden
Anna-Lena, Sweden
Anna-Lys, Sweden
Antonio Pires, Portugal
Attan, Sweden
Beth, USA
Bigga, Sweden
BozaNova, Sweden
Catrin Mattssson, Sweden
Erwin Loyd, Slovakia/Netherlands
Family Lore, United Kingdom
Fancy, Sweden
Gunnar, Sweden
Halmstad Tjejjour, Sweden
Ian Hall, Australia
Ida, Sweden
Jack North, Sweden
Lars-Eric, Sweden
Lasse Pettsson, Sweden
Lill-Tanta, Sweden
Lisa, USA
Lourdes Daza-Gillman, Sweden
Mother Mary Carol Anne, Canada
Pia-Lotta, Sweden
Rexy, Sweden
Sarah Lindon, United Kingdom
Shamau, Maldives
Starwalker, EU/US
Stilettokiss, Singapore
The Answer’s 42, United Kingdom
VendettanBettan, Sweden
Åsa, Sweden
Örebro Männen, Sweden
och några länkar till som behandlar ämnet:
http://halmstadtjejjour.blogspot.com/
http://halmstadtjejjour.blogspot.com/
Under Okategoriserade
”Stopp !”….FärgRadion anropar….
FärgRadion NewMill
Ny sändningstid, på förekommen anledning…..
Producenten har namnsdag (en av dem)

Söndag 19/11, anytime….
Till mina vänner…
…med hopp om framtiden !

Spår
Samma väg hem, samma väg bort
fram och tillbaka,
till och från…
..så det kan vara skönt..
att ibland byta spår,
från det ena till det andra
inte bara gröna linjen varje dag
utan ibland stå still och andas in
en ny atmosfär
på ett torg någonstans
eller äta en korv
eller bara gå
dit näsan pekar
utan någon avsikt
utan att vara uttänkt
och vältänkt
dum eller klok
men till slut sitter jag ändå
fast vid samma skärm
i samma gamla soffa
som jag gjorde igår…
tänk att alla spår leder hit
hur jag än går….
och lyssnar till en brasiliansk bit
det gör jag hur jag än mår…
Under Mänskligt




Time in Stockholm 










