Tid för profilering. Visa ditt register och tro på dig själv. Suck….jovisst har jag både lust och vilja att göra just så. Varför skulle jag annars blogga, t.ex ? Här har jag ju under nästan ett år tyckt och tänkt och spelat min typ av favoritmusik och donat och grejat…Gott så ! Men jag känner att det som för mig var en väldigt kul grej från början har växt till något annat. Det gör inget, men när jag nu ser hur det har utvecklats undrar jag ju egentligen hur mycket plats för vanligt mänskligt liv det kan finnas i en profil ? I skolan förr i tiden var det ju på modet att göra sin egen profil i svartvitt. Man ställde sig mot ett vitt papper och lät en dia-projektor lysa på ens profil, medan någon annan kompis ritade av. Sen fick man klippa ut sin profil i svart kartong och den sattes upp på ett vitt spännpapper. Jo, just det…svartvitt.
På hemsidor på nätet kan man läsa om olika daghem och skolor och en del har kostat på sig snygg grafik och alltihop. Man får läsa att pedagogiken är "Reggio Emilia"-inspirerad, eller Waldorf, eller Montessori…allt låter snyggt och ser snyggt ut men konstigt nog känner jag mig mindre engagerad ju mer påkostad sidan är. Ju mer fördjupat allt ger sig ut för att vara desto ytligare känns det. Det får förresten inte heta daghem längre, utan förskolor…Är det för att förskollärarna tycker att skolan är en så mycket finare och mer pedagogisk plats än hemmet ? Klart är att skolverksamhetens profil är att vara en pedagogisk instans, men är det verkligen så i verkliga livet ? Jo, om skola och hem samverkar, tror jag att skolan kan göra små pedagogiska under, men knappast utan familjens medverkan. Sin sociala kompetens och tron på sin egen förmåga får ett barn, trots all världens bästa pedagoger, inte först och främst i skolans värld, utan tillhandahåller det i sitt första samspel med omvärlden. Förr i världen, i daghemmens barndom, hette det ju "Kinder-Garten" (barnträdgård)och hette väl så just för att barnen höll till i en liten inhägnad gård. Pedagogerna var inte mer mossiga eller inskränkta då…tvärtom var det ju vid denna tidpunkt som de stora filosoferna och pedagogerna började tänka nytt och forska på barns utveckling och intressera sig för barn som varande barn och inte bara som små vuxna. Det känns som om den utvecklingen har gått bakåt. Barn ska nu vara lika medvetna som vuxna om livets alla nöjen och därmed också plågor. De ska lära sig att ta för sig och våga stå på en scen från första stund de kan gå.
Tid för reflexion ? Nej, vi har inte tid…vi måste profilera oss och våra barn. I nya "mammatidningar finns det baby-mode och "mamma&barn-mode" (inte pappa&barn ?)…likadana sparkdräkter, typ… " Och det ska också vara tydligt och lätt att se om man är en liten "hårdrockarkille" eller mammas lilla "schlagerstjärna" i urringat och bara magar och allt. Övriga göre sig icke besvär…..Var finns Alice Tegnér och plyschbyxorna, galonisarna och promenadskorna ? Var finns pekböckerna och Astrid Lindgren-böckerna ? Nuförtiden kan väl barn säga game-boy innan de kan säga lampa och Harry Potter innan de kan säga Pippi. Visst ska vi väl anpassa oss till utvecklingen även om jag vägrar att tro att ett litet barn får lättare med sin känslomässiga utveckling och integrering i samhället om den kan de där engelska och japanska (?) orden på leksaker eller lyssnar till en krånglig och i vissa fall dåligt översatt engelsk fantasyroman än att själv lyckas stava sig igenom en pekbok eller en Pippi Långstrump-bok….jo, jag vet att Astrid Lindgren fortfarande exixterar i barns medvetande men nästan bara som "film". Och återigen denna profilering…Pippi på film är sju hav från den Pippi man kan läsa om. Det är i Astrids språk man finner skiftningarna i Pippis karaktär och hennes humor. Hon är alls inte det ego-trippade lilla monster som man kan tro om man mest ser filmatiseringarna av böckerna. Inte alls bara en fräknig, rödhårig självupptagen liten tjej som ställer till med en massa dumheter och retar vuxna…det finns alltid en tanke och humor, inte minst, bakom hennes handlande. Men ack..så blev hon ett varumärke, en liten maskot och en profil, och vips försvann den godhjärtade, känslosamma, ensamma och omtänksamma lilla föräldralösa flickan som råkar ha en kappsäck full med pengar, som hon alls inte köper sig kompisar med utan använder i yttersta nödfall för att ställa saker och ting till rätta när vuxenvärlden agerar galet och barnovänligt. Hon är en högst ovanlig flicka med lika vanliga och mänskliga behov som alla andra vanliga flickor
och just därför kan en vanlig tjej som du och jag identifiera oss och få känna oss starka och modiga, om så bara för en stund.
Nuförtiden har alla sin egen CV och det ska också se proffsigt ut, och det är väl klart att det är roligt om man ska anställa en inom databranschen eller lay-out eller dyl, men om du inte får möta personen bakom papper och betyg, säger de här snygga formulären ingenting. Du måste iaf visa upp din egen person, skröplig eller ej, för att någon ska fatta tycke för dig och vilja ge dig ett uppdrag.
I bloggarnas värld fattar åtminstone jag tycke för det mänskliga, det udda, det humoristiska, och för engagerade personliga inlägg, och kanske inte i första hand det glassigt proffsiga (fast det imponerar förstås, särskilt om det också finns hos dem som har allt det där andra).
Men å andra sidan….för att inte själv bli så endimensionell i mitt tyckande…nog är det roligt att följa en "riktig profil" och hans/hennes göranden och låtanden…alla vi andra kan väl framstå lite väl utslätade och beiga i jämförelse ?
Och som profilerad "färgradioproducent" måste jag ju leva upp till mitt rykte och därför har jag alltså haft två programpunkter tidigare i veckan då jag har firat några av mina favoritbloggares och andra vänners varande här på nätet i programserien "Det ska vi fira". Där är jag nog mer som jag är i vardagen IRL…anspråkslös beundrare av andra, svårt att ta för mig, lite blyg och försynt, svårt att fatta beslut……?
Ha, Ha, Ha….gick ni på den "lätta" (mitt profillösa sätt att verka ödmjuk på, alltså) ???
Men visst är det lite galet att jag och alla ni andra kan (om vi vill) skapa oss en profil här som nätt och jämt stämmer med verkligheten och jag kan köra på och försöka framstå som den jag tror mig vara eller som jag borde vilja vara eller … varför så viktigt att vilja vara någon när jag redan är någon annan ? Det vore bättre att försöka vara sig själv än att förgäves hitta en slags profil som man kan identifiera sig med. Som en partibeteckning. Lika svårt att foga in sig i en sådan mall. Lika utslätat profilerad.
Varför jobba på daghem om man egentligen tycker att skolan är finare ? Vi döper om daghemmen till förskolor så blir vi automatiskt mer pedagogiska….Varför vilja vara något annat än den du är ?
Det svåra i sammanhanget är ju förstås att finna sitt verkliga jag…men fortsättning följer i något annat kapitel.
Finns säkert någon amerikansk fackbok i ämnet.
Time in Stockholm 
Tid 