När man sitter på en altan och äter sin frukost och tittar ut över en glittrande fjärd går tankarna till Libanon och bomber som dödar civila offer…..slumpen har avgjort att det är jag som sitter här och njuter i ett varmt (för en gångs skull) Sverige utom all synbar fara. Möjligen att någon giftalg skulle kunna söka sig in i vår vik. Annars råder lugn och harmoni. Människor som har klarat sig i stora katastrofer som Tsunami- och Estoniakatastrofen brukar känna en viss skuld och overklighetskänslor.
"Varför skulle just jag överleva ?"
Och visst måste det kännas extra mycket när man själv just har befunnit sig i denna fruktansvärda fara. Dessutom har kanske nära och kära gått under…Både stor sorg och en slags lättnad infinner sig, kanske ?
Men egentligen har ju alla vi som överlever på den här planeten en oförtjänt (?) tur, allrahelst vi som slipper det dagliga bombandet och de största naturkatastroferna.
När nyheter kommer så nära inpå känns det nästan som om man har varit "där" i oroshärden och nog kan man även på avstånd känna en skuld över att man har det bra här, trots allt. Låglönearbetare, arbetslösa, sjukskrivna i vårt land har det inte särkilt lätt i dessa tider men vi hamnar ändå inte ofta i krig. Och med bilder på alla hemlösa, föräldralösa flyktingbarn känner vi oss maktlösa och samtidigt skuldbelagda.
Men vad ska vi då göra, vi som lever ett gott liv här på norra halvklotet ?
Ska vi låta oss tyngas ner eller ska vi fortsätta leva det liv vi lever med bara lite större omsorg om oss själva och våra anhöriga ?
Kanske finns det en tredje väg att gå…
Hur ska vi få stopp på det eländiga krigandet ?
Ska vi säga (som jag brukar säga till barnen i skolan) att "jag bryr mig inte om vem som började, men den som slutar först är bäst" ?
Barnen bruakr få ett lätt snopet uttryck i ansiktet, men slutar ofta i ren förvåning.
Kan man våga hoppas på lika snopna nunor hos israeler och Hizbollaanhängare ?
Kanske värt ett försök…..
Hmmm….Tro nu inte att jag har suttit och skuldbelagt mig själv på frukostaltanen i drygt tre veckor….däremot har jag saknat mitt nästan dagliga bloggskrivande som ibland har behandllat dagsfärska nyheter…..skrivandet fyller ju en stor funktion som spänningsupplösare eller "tryckutjämnare". Ord kan ju befria människor och det tror jag har gällt även mig. När man formulerar sina tankar gör man ju sig själv tydlig inför sig själv, om inte annat. Och möjligheten att göra det i "bloggform" har jag saknat, liksom att ha kontakt med mina bloggarvänner (jo, jag har tänkt på er Anna-Lys !)…men att bara sitta och glo och praktiskt taget smälta in i naturen, har också sina poänger. En slags meditation, utan inre krav på prestation och det är väl det en semester ska användas till ?
Ja, för mig har det varit bra i alla fall….
Nå, jag har väl inte bara legat på latsidan…fast det jag har gjort har kommit av någon slags lust och inte för att försöka framstå som "duktig".
Att vara duktig är inte så roligt längre efter att ha hört Mark Levengood framkasta den ganska sanna devisen: "Ingen tycker om en duktig!"
Fast det var roligt sagt, tycker jag. För det stämmer ofta. Visst kan jag beundra duktiga människor och vilja vara som de är. Initiativtagande och handlingskraftiga. Veta hur och när och var man ska göra saker. Men om jag tycker om en duktig är det inte för att han/hon är duktig, i egenskap av att vara duktig, för duktighet ger mig mest skuldkänslor…hmmm…och nu var vi tillbaka till "Gå" igen. Starpunkten var skuldkänslan och slumpen som har gjort mig till en "lyckligare" människa än många andra.
Kan skuldkänlor ädla känslor föda ?
En fråga som jag lämnar vidare till en annan dag, en annan tid !
Men HEJ BLOGGEN ! Here we go again…ett år äldre och ett år klokare ?
Den som lever får se.
Roligt att vara tillbaka och jag har längtat efter er andra bloggare !
Och så var det FärgRadions sommarprogram som jag har gjort så mycket reklam för i början av sommaren…inser nu att jag får sluta blogga och snurra runt på nätet för att hitta bra ljudprogram att jobba i, och istället börja producera mitt eget sommarprat, vad det nu kan innebära…men herregud…jag har ju fortfarande semester, "typ". 
Men idéer har jag trots allt. Det gäller bara att förverkliga dem. Gick på landet och spånade utan papper och penna och räknade kallt med att de idéer som skulle hålla under lite längre tid, skulle jag inte glömma !? HA ! En slags naturlig sållning, alltså. Tyvärr allt för naturlig. Inte mycket stannade kvar…men man får kanske skylla på värmen och inte på idéerna i sig. Det är väldigt svårt att förhålla sig kylig och klar i den hetta som råder. Och minnet ? Det har liksom ångat bort. Men skam den som ger sig. Idiotiskt nog har jag inte gett mig själv någon dead-line heller utan har bara tänkt att jag fyller ut där någon annan inte kan eller hinner med. Från början tänkte jag ta mitt program sist i sann Lars Ulvenstam-anda. Men fullt så pretentiös är jag trots allt inte som jag har gett sken av. Det blir nog så att jag smyger in liksom katten och gör mitt program när man minst anar det. Nej, jag lovar att jag ska bestämma en dag men det beror lite på er andra när det blir…. 
En som verkar någorlunda beredd på att göra sitt program är Avalon, heder åt henne, även om hon också behöver några dagar extra på sig….hon har lite medeltidsfester på gång med anledning av egen jämn födelsedag (Hipp, Hipp !!) och får naturligtvis tillåtelse att skjuta på sitt framträdande. Men entusiasmen går inte att ta miste på !
Aniara som ska inleda programserien har börjat med översättningsjobb för bloggturister på sin sida(förutom det jobb hon redan har) och om hon inte börjar tala i tungor på måndag, kanske hon redan har rott till Kina…den som lever får se…vi väntar med spänning…men tar det med ro !
Anna-Lys (och hennes manager ?) drar till Göteborg och kalasar där, av någon outgrundlig anledning, och kan näppeligen sprida sin vackra skånska (tro mig, jag har hört den !) till det bloggande folket. 
Björn, "BeJi", har slutat dricka kaffe (inget är som förr !) och börjat chatta med filippiner och tycks ha fullt upp där, men jag har ännu inte gett upp hoppet om att hans djupa stämma ska förädla FärgRadions sommarprogramserie.
Amalthea har haft en svår sjukhuspärs i sommar och jag är bara glad att hon överlevde. Henne får vi skicka alla hälsobringande tankar vi kan !
Kerstin har fyllt år och har varit i skärgården och lackat tånaglarna…däremot har hon säkert inte lackat ur utan kan kanske hinna med något somrigt när det blir hennes tur…(om inte maken eller tonårssönerna sätter några käppar i hjulet alt. ockuperar datorn, förstås) ?
Fancy tänker sig nog att hon ska kunna prata på ett tag…det hoppas jag med !?
Och så var det Lillemor…Hon trivs, liksom jag, med att skjuta upp till morgondagen vad hon kan göra idag. Det blir säkert något vad det lider….kanske till hösten ?
You are good. So good, that you make evil people squirm.
Få se nu…var det något mer ? Jo…
TREVLIG MIDSOMMAR !!!!
önskar såväl millroll som producenten newmill…
Your brain leans female
Time in Stockholm 
Tid 