Tid

Aldrig upphör vi att förundras. Idag får vi läsa att inkomstpoängen är lägsta möjliga till lärarutbildningarna. Ingen vill bli lärare. När jag gick ut gymnasiet 1972, med halvbra betyg – men klart över genomsnittet – slängde jag väl in ansökningar till diverse utbildningar. Mitt i sommaren fick jag besked om att jag stod på 541:a plats till mellanstadielärarutbildningen. De ville att jag skulle anmäla om jag ville stå kvar i kön. Det ville jag, så jag skickade in en anmälan om det och tänkte sen inte mer på saken. Vet inte vad alternativet var, men antagligen någon språkkurs på universitetet, eller litteraturvetenskap, som jag läste långt senare. Ytterligare några veckor senare hade jag åkt upp några hundra placeringar – 330, nånting – och stod kvar då med. Så en vacker dag fick jag ett förfrågan om jag ville börja. Det hade redan gått en vecka på terminen när jag fick plats på utbildningen. Jag var överlycklig. Jag ville verkligen bli lärare då. En ”ny slags lärare” som ville att barnen skulle lära sig på ett nytt sätt, och inte för att en lärare stod i katedern med en pekpinne och talade om vad de skulle lära sig. Jag tyckte att det var konstigt att hela samhället i övrigt hade förändrats så mycket, medan skolan var kvar på 1800-talet. Om jag skulle bli lärare skulle jag inte vilja bli just 1800-tals läraren, sa jag mig, utan just en modern lärare som följde med eleverna och stimulerade dem i deras lärande. Om jag inte skulle klara av det, kunde det lika gärna vara, tänkte jag. Det fanns – och det finns tusen andra lärare som gör det där ”vanliga” lärarjobbet så mycket bättre. Jag hade själv haft några lärare av den nya sorten som var min förebilder, så jag visste att de fanns…
Och jag började min utbildning, full av entusiasm och med många goda intentioner, men tyvärr utan erfarenhet av såväl undervisning som minsta sommarjobb. Nog hade jag goda grunder i både matte och svenska – och läste dagstidning varje dag – var hyfsat allmänbildad och kultiverad. Politiskt medveten – som många på den tiden – men jag saknade modet att ta befälet när jag kom ut på praktik. Jag var bara 7-8 år äldre än mina elever och hade inte sett mycket av världen och visste inte mycket förutom det jag lärt av min ”goda, borgerliga uppfostran” och hög dos läsning av allehanda litteratur. Nog kunde jag hantera kniv och gaffel men hade svårare att säga ifrån när elever klev över mina gränser. Jag var ”för liten” då, för ett uppdrag som jag uppfattade som oöverstigligt. Men som alltid, kan man komma igen. Jag började vikariera på dagis och fick lite skinn på näsan och gjorde sedan klar min avslutande praktiktermin i en annan klass och fick en mycket bra metodiklektor från Lärarhögskolan och en mycket bra handledare, som jag hade begärt. På det sättet tog jag kommandot över min utbildning och mig själv. Då gick det bra.
När jag hade jobbat på dagis såg jag fördelarna med att jobba som ett team kring en grupp barn och föräldrar. Man kan stötta varann och komma med goda idéer. Den filosofin har jag letat efter i skolans värld sen dess. Mina erfarenheter av lärarjobb har tyvärr varit alltför mycket ensamjobb. I synnerhet under de perioder när jag har varit musiklärare, men även annars.
Det krävs så mycket av en lärare. Redan på 70-talet, men ännu mer nu, när hela samhället med föräldrar i spetsen, är inne i ditt klassrum och nagelfar dina planeringar och omdömen. ”Är det konstigt att man längtar bort, nån gång…”
Varför man en gång blev lärare – det här med att undervisa och att umgås med nya generationer hela tiden, som får en att tänka och reflektera nytt, och där man också får chansen att se en utveckling – allt det kan kännas försvinnande litet jämfört med allt annat.

Att jag var överlycklig när jag kom in på utbildningen var ju bl.a. för att det var svårt att komma in. Hade jag kommit in idag hade jag kanske varit stjärna i klassen, åtminstone med tanke på mina kunskaper, även om jag inte är säker på att jag hade blivit bästa läraren nu heller, med samma erfarenheter som då. På den tiden lärde jag mig ju också mycket av mina äldre klokare kurskamrater.

Nu när jag äntligen tycker att jag har tillräckliga kunskaper, tillräckligt med erfarenheter och skinn på näsan, efter att ha jobbat inom nästan alla områden i skolan – nu får jag veta att jag aldrig kan bli behörig lärare. Tjo, mors! Snart kommer de ungdomar ut från Lärarhögskolan som hade nästan inga rätt alls på högskoleprovet och nästan lika lite erfarenhet som jag hade, med lärarlegitimation och får jobb i varenda skola (eftersom det saknas lärare) med en ingångslön som jag aldrig ens har nosat på.

Om någon tror att jag vill skälla på mina egna chefer i detta fall, är det fel. Jag blev såklart besviken för några veckor sen, när jag skrev om det här senast, men nu riktar jag spjutspetsen högre upp, mot de ”styrande och ställande”.

Undrar hur man i regeringen tänker bära sig åt nu, när även elever på lärarutbildningar är i behov av särskilt stöd. Och hur ska man locka till sig dem med bättre kunskaper, som eventuellt skulle kunna lära ut något som inte eleverna redan vet?
Vår statsminister har ju tänkt sig att göra terminerna längre, och att de ska bli tre – att sommarloven ska bli kortare och att lärarna ska få vanlig semestertjänst. Ja, ni hör! ”Den ljusnande framtid är vår”. Fast det tar han nog tillbaka om det visar sig att någon mätning säger det förslaget inte var populärt. Han kanske redan har backat? Jag hänger inte riktigt med i svängarna. Betyg vill de i alla fall ha i åk  3. Det verkar ju nyskapande….

Som jag sa från början. Jag lämnar mer än gärna skolscenen åt dem som behärskar ”den gamla goda kateder-andan” bättre än jag, men jag vill helst bestämma själv när det är dags och jag vill inte höra på ålderns höst att jag inte är behörig i det enda yrke jag någonsin haft.
Eftersom det är påsk skulle jag vilja sjunga för Sveriges lärarkår – ”Ju mer vi är tillsammans, ju gladare vi blir…”
Fast det är nog inte många som har hört den sången, slår det mig….;-)