Söndag förmiddag och tvättstuga. Längst ner i källaren går många långa kulvertar för att komma fram till den heliga platsen – tvättstugan. Jag känner mig alltid lite skum där jag smyger mig fram under jorden. Om kriget kommer finns här skydd och det är ju bra, eftersom krigsmakten inte tycks räcka långt eller länge i vårt land. Befriad från krigserfarenheter känns det ändå långt borta i min föreställningsvärld. Mitt liv har väl inte alltid varit enkelt, men trots allt – befriat från de allra värsta upplevelserna – vågar jag fortfarande tänka mig att både säga och tycka vad jag vill och leva hur jag vill, men visst är även jag försiktig med vad jag berättar och inte, på internet…mitt så kallade ”inte-net”. Att mina närmsta vänner har del i mitt liv är ju självklart, och även en stor del utanför den närmsta kretsen, genom en del uppdateringar jag gör på facebook, eller kommentarer jag gör här och var hos andra. Men trots allt är det bara min vänkrets, som för all del inte är så liten, men jag har ändå någorlunda koll på den, som får ta del av några av mina angelägenheter. Och handen på hjärtat…hur många bryr sig om vad en kvinna i övre medelåldern har på hjärtat, eller hur hon lever, om hon inte heter Lill-Babs, då förstås?
Men om jag nu skulle lägga upp en massa taggar om sådant som är hett stoff i dessa dagar hade jag kanske fått en hel del hot-mail för länge sedan, eller som en vän på en middag jag var på igår, sa…”hot-mail” har ju funnits rätt länge….;-)
..men jag har valt ända från start här på bloggen, att ligga ganska lågt i min ”profilering” och i mina uttalanden om vem jag är och hur jag lever och var. Efterhand som mina bloggvänner har följt mig har ju mer och mer uppdagats, men jag tack och lov har ingen av dem visat sig vara någon stalker. Min ”smutsiga byk” har jag tvättat långt ner i källarvalven och därutöver finns inget att direkt klandra för den som har sådant uppsåt.
När jag satt hemma för 5 år sedan med en långtidssjukskrivning, skrev jag inte heller om det i onödan, utan öppnade en ännu hemligare blogg för att där lätta mitt hjärta. Jag kände nog redan då att det var rätt anstötligt att ligga samhället till last och bara sitta hemma och gråta utan att göra rätt för mig. Det var så det kändes inför den stora okända massan av internetanvändare……det tog ett tag innan jag ville ”komma” ut om sjukskrivningen inför mina vanliga bloggvänner, som naturligtvis tog det som alla vanligt vänliga människor skulle ta det. Men jag hade under den där underjordiskt bloggande peioden varit inne på en del kändis-bloggares kommentatorsrutor och sett vilka horribla människor det fanns och vilka hemska saker de kunde häva ur sig. Inte bara mot bloggaren själv, utan också mot varandra. Efter att ha sett detta blir jag inte nu förvånad över de hemska mail som en del journalister har blivit utsatta för – och tyvärr är det många som har drabbats.
Och mest drabbade tycks kvinnor av utländsk härkomst vara, men förstås också homosexuella män samt alla som har något positivt att säga om någon/några av dessa grupper. Men överlag tycks språkbruket ha blivit så rått även bland andra kommentatorer, vare sig de bemöter oliktänkande eller uppdaterar själva. Har själv följt en grupp på facebook som säger nej till att Alliansen ska fortsätta regera efter 2014, eller till att Rheinfeldt ska fortsätta vara statsmnister. Och visst letar de i gruppen upp många intressanta artiklar som stöder saken, men tyvärr….många grova anklagelser mot statsministern och andra i regeringen ser man bland kommentarerna, och jag tänker att trots att jag ogillar dessa människors åsikter och handlanden, skulle jag aldrig kunna angripa dessa personer på det sättet. Vill inte delta i den typen av smutskastning och känner mig heller inte delaktig i en sådan grupp. Men det är kanske samma gäng missnöjesyttrare som drar från blogg till blogg, eller från diskussion till diskussion, som inte får möjlighet att komma vidare här i livet, som ingen lyssnar på för att de inte har något jobb med fikarum, att ösa ur sig allt i. Det är kanske de ensamma människorna som kan häva ur sig allt möjlig skräp eftersom ändå ingen bryr sig, eller har brytt på länge. Är det som vanligt dem det är mest synd om, som inte vet vad de ska ska göra med sin vanmakt? Nej, jag tror egentligen inte att det är den bästa medicinen: Att tycka synd om människor är ju bara att placera dem i ett ännu värre underläge.
Anfall är ju bästa försvar, sägs det ju……och som man ropar får man svar, säger jag.
Och som den ”sticka-huvudet-i-sanden”-människa jag är, tror jag mest på det sistnämnda. Har man inget vettigt att säga får man var tyst…att vara ”ärlig” på andras bekostnad gör ingen glad, såvida man inte är en maktmänniska och är ute efter att platta till sina medmänniskor. Det enda man har rätt att tycka till om är andras åsikter och uttalanden, inte deras hårfärg eller intelligens. Och allt bör bemötas med respekt. Jag kan gå igång på vissa frågor, som ni nog har märkt, och även på vissa ministrar, men bara för vad de har sagt och gjort, eller inte gjort…..jag skulle skämmas om någon skulle hitta bevis för motsatsen…..kanske främst för att jag jobbar i skolan och jag eftersträvar att vara en någorlunda god förebild där – då skulle allt vara förfelat om man kunde hitta något som talar emot detta här på bloggen eller annanstans på nätet. Typ, dubbelmoral…
Men jag är alltså lyckligt lottad som har jobb och familj som jag representerar och som jag vill ska känna sig någorlunda stolta över mig. Och det är då tanken går till dem som sitter och spyr galla över andra på nätet – antingen har de inget jobb eller nära och kära att ”skärpa! sig inför och sitter totalt ensamma i sitt smutsiga mörker, eller är de hemliga med sin råsmutsiga byk inför alla de känner….kräks ut all sin vånda och hat över sina oskyldiga offer för att sen gå in till familjen och till jobbet för att spela ängel. Eller så är verkligheten bara så smutsigt grå som den verkar en dag som denna i början av februari.
Men med anledning av veckan som kommer: Vänlighet varar längst!
Glöm inte det….”Love peace och understanding”=)
Time in Stockholm 
Tid 