Tid

2 februari, 2013 · 19:04

Om Stockholm på gott humör och snipighet, portföljer, hörlurar, mobiler och solglasögon.

Idag steg jag ut i promenadkängorna och med solbrillorna på – luvan över huvudet och ett par nya bluetooth-hörlurar i öronen, där även en FM-radio ingick. Fantastiskt. Lyssnade på ett program hemma redan, med Kjell Alinge och Marianne Lindberg de Geer. Mycket intressant. Och på solskenspromenaden fortsatte jag med Klassiskt på P2. Fantastiskt hur naturen ter sig till ackompanjemang av något klassiskt stycke – exempelvis Faurés requiem. Redan vid första husknuten mötte jag en kvinna som log mot mig och jag tänkte att jag såg väl glad ut….men vände mig hastigt om och såg att det var grannen och hejade glatt på henne. Vet inte om hon svarade för musiken klingade i mitt huvud. Fortsatte min vanliga promenad nere vid båtklubben till den dånande orkestermusiken, när jag plötsligt kände igen ett ansikte – också det i solbrillor – och efter henne kom en hund, och då klickade det till – en kompis, tillika facebook-vän, numera. Därför kände jag igen henne på hunden, som jag har sett bilder av på FB.
Vi skrattade båda två – ”I verkligheten, I Sverige, just nu” – för att travestera Kurt Olsson. Man sitter i sin bubbla vid datorn, eller går sin vanliga väg till jobbet, och ser inte många andra än de vanliga i det vanliga livet, men när man ger sig av ut i ”verkligheten” ser man ändå inte mycket mer än sin egen nästipp. Men det är klart att man kan skylla på den ”påpälsade vintern” också. Men det gör ju inte saken bättre att man sätter på sig solglasögon och hörlurar. Vad skyddar man sig mot egentligen? Den lilla promenadvägen nere vid vattnet liknade idag mer ett Wasalopp än en vanlig promenadväg. Man fick nästan armbåga sig fram, på sina ställen. Hade jag tagit av mig alla skydd hade jag väl känt igen ännu fler och hade fått stanna i varje vägkrök. Trevligt, men promenaden hade tagit dubbelt så lång tid. Kanske….och…..egentligen….vad hade det gjort en vanlig ledig lördag?
Ibland prioriterar man lite konstigt. Men, hur som helst hade jag ju just denna promenad sett fram emot att lyssna i de nya lurarna på den gamla hederliga klassiska musiken.

När jag kommer hem gottar jag mig i lite facebookande vid datorn – konstaterar precis att en annan vän från gamla och nya tider har kommenterat någon länk jag har lagt upp – och ett, tu, tre, så ringer ”gammeltelfonen” och så var det nämnda kompis. Återigen ”en röst från verkligheten”…..ett låååångt samtal senare kan man konstatera att vi finns på riktigt (!) och att tiden räcker till rätt bra, bara man tar sig den…tiden alltså.;-)

Idag läste jag ett litet inlägg i DN om att folk i bussar är så snåla med att lämna plats åt andra vid fönstret. Alltför många sitter på yttersätet för att slippa sällskap. Få vågar nämligen klämma sig in bakom. Erik Helmersson hade skrivit, och han avslutade med att det oftast var tonåriga killar och 57-åriga snipiga kvinnorsom bar sig åt så!!! ???
Jag blev faktiskt väldigt förvånad. Åker själv oftast tunnelbana. Där har jag mest stört mig på tendensen att äldre medelålders herrar gärna brer ut sig över fler än ett säte – helst två eller tre. Och de gör det trots att jag sitter där först, vid fönstret, på ett säte. En man satte sig en gång bredvid mig, sätter upp sin ganska otympliga portfölj mellan oss och höll sedan i den med sin armbåge en bra bit in över mitt territorium. När jag spanade om jag kunde sätta mig på sätet mitt emot mig istället, ser jag till min förvåning att det satt en äldre man där också, bredvid mitt tilltänkta nya säte – också han med en portfölj en bit in på ”mitt” nya – och bestämde mig för att stå ut. Mannen bredvid mig började nog ana att jag hade lite trångt eftersom jag ändrade ställning så ofta för att få plats – men jag var aldrig snipig, kanske beroende på att jag är ett par år äldre än 57 och förmodligen har mognat…När jag väl skulle gå av gjorde han en ansats att vika ut benen så att jag skulle kunna komma förbi, även om det var svårt eftersom det var trångt i gångarna, men mannen snett mitt emot hade aldrig tänkt att vika ut några ben för att underlätta för någon. Egentligen skulle jag ha trampat honom på tårna, tänkte jag efteråt….men kvinnor i 59-årsåldern gör inte sånt.
Och jag tänker att vi alla har olika skydd mot närhet. Snipighet, portföljer, hörlurar, mobiler och solglasögon. Vad är vi rädda för?

Men idag var Stockholm på gott humör och jag fick kontakt på både långt håll och nära….lite som livet självt. 😉

Lämna en kommentar

Under Tid

27 januari, 2013 · 15:16

Bildat och obildat

Disken är död, leve…..?

Jag köpte en liten fantastisk extern hårddisk när jag inhandlade min senaste laptop. Den latopen, i sin tur, köpte jag eftersom min tidigare praktiskt taget hade brunnit upp på grund av obefintlig fläktfunktion . Överföring av alla filer på skrivbordet gjordes till nya datorn och till den nya hårddisken. Allt var frid och fröjd, men de varnade mig i affären för att hårddisken var känslig för stötar och att jag borde skaffa en till för säkerhetsskull. Eftersom jag redan hade en hårddisk modell blytung, brydde jag mig inte om att köpa ny utan tänkte väl att jag kunde ha den gamla som säkerhet. Men hur det är….jag hann aldrig dubbelöverföra mina filer till båda diskarna och så dog min lilla nya en vacker dag utan förvarning. Från den ena dagen till den andra. En minimal chans att gräva fram dem skulle kunna finnas om man skickade dem till ett lab men då skulle det kosta 10-15000. Det finns nog inte många bilder i världen som skulle vara värda så mycket. Andy Warhols kanske….;-)

Egentligen vet jag inte vilka bilder jag har förlorat, men det känns ändå lite obehagligt just att inte veta. En fallucka i livet mellan sommaren 2010 och sommaren 2012 när jag är oviss om vad som hände. För där finns inga bildbevis…ev? Eller så leker de kurragömma med mig och gömmer sig bakom andra mappar i den blytunga hårddisken. Jag hittade ett helt gäng bilder från 2009 och fram till juli 2010 bakom en mapp som det stod Göteborg på. Hur gick det till? Ibland reagerar inte datorer för något som helst mus-klickande och ibland reagerar de innan man ens har hunnit blinka och filer placerar sig utan att ens fråga om lov på en högst obehörig plats. Ibland ska man godkänna och medge minst tre gånger innan allt blir som man önskar.
Och utan bildbevis? Inget liv? Ett obildat liv kanske, utan referensramar. Numera kommer jag ihåg att jag har gjort vissa saker för att jag har fotat vid tillfället och sedan har jag lagt upp bilderna på facebook eller annat ställe. Men jag lägger ju aldrig eller sällan upp mer personliga bilder på släkt och vänner, och heller inte från mitt jobb. Så där står jag mig slätt numer. Det känns lite tomt och ”obildat”. Men människor har förlorat så mycket mer än jag har. Jag har en vän vars familj har förlorat i princip allt – utom det viktigaste, nämligen sina nära och kära – i en husbrand, och som säger att det är världsliga ting, och man förstår att värdesätta det som verkligen betyder något. Även om det var sorgligt att alla familjens album gick upp i rök.

Men det är ändå lite märkligt att jag skrev i ett blogginlägg för bara några veckor sedan om vad jag skulle göra med alla mina bilder – innan jag visste om detta med hårddiskens död. Och nu tycks det mig som om jag var lite väl lättvindig sett ur dagens synvinkel. Verkade nästan vara lite i-lands-bild-bekymmer, om man jämför.
Nu står jag alltså här och saknar något som jag inte minns men som jag ändå vill komma åt. Kanske är det så att vara dement?
I så fall kommer jag väl att förnimma att ”jag tycker att jag har varit med om det här förut”, som min gamla mamma brukar säga nuförtiden, fast hon förmodligen inte alls har det.
Men nu blir det knepigt. Förut har jag förlitat mig på de elektroniska minnena, men när de nu inte håller mer än ett halvår ser man ju att den mänskliga hjärnan är bra mycket mer anpassad för ålderdom, hårda törnar och ett långt rikt liv än en liten disk utan känslor eller mål och mening med sitt liv. Kanske skulle jag satsa på att träna mitt eget minne i stället så att det kan ta del av och dela med sig av ett minnesrikt liv i många år till, så att jag till och med en vacker dag på ålderns höst med gott samvete kan säga, att ”det här tycker jag att jag känner igen. Det har jag varit med om förut.” – OCH att det faktiskt stämmer . Det HAR hänt och jag har varit med om det. Kanske ska jag inte längre förlita mig mer på andras förstånd utan på mitt eget. Kanske blir jag mer bildad av en inre bildrikedom än av de bilder jag fångat utanför mig själv?

Vem vet ?

Här några funna bilder……

Detta bildspel kräver JavaScript.

Lämna en kommentar

Under Bild, Datorer och Internet, Mänskligt, Minnen, Tid

24 januari, 2013 · 16:59

Varför ställer ingen den rätta frågan?

Journalister kan vara hur fräcka som helst – skjutjärnsjounalistik har vi väl alla hört talas om, som var så på modet på 70-talet och som nu lever vidare genom Janne Josefsson, närapå…Ja, inte riktigt då. Den sistnämnde skjuter vitt och brett åt alla håll och kanter och går över lik ganska urskillningslöst. Så skulle man inte ha gjort på 70-talet. Då var alla skjutjärn riktade åt ett håll – mot makthavarna. Kanske väl enkelriktat kan man tycka. Nu känns det å andra sidan inte
riktat alls – åtminstone inte mot maktens boningar.
Kanske är även journalister livrädda för att bli kallade flummiga 70-talister, eller varför är det aldrig någonsin någon som på allvar har frågat vår utbildningsminister om vilken forskning han grundar sina politiska utspel på. Vilka forskare har kommit fram till att katederundervisning är den bästa, eller vilken forskning kan stödja betyg i låga åldrar. Vem säger att barn automatiskt blir bättre för att en lärare står bakom sin kateder och pekar med hela handen i stället för att öppna upp för dialog med eleverna? – kanske genom att använda sig av de estetiska ämnena? – hur kan man uppfylla målen om allas lika värde, samtidigt som en lärare rent fysiskt placerar sig bakom en kateder på behörigt avstånd från dem han eller hon ska undervisa eller föra diskussioner med om mänskliga rättigheter?
Jag bara undrar….

Om någon journalist mot förmodan skulle ställa någon av dessa frågor till Jan Björklund och dessutom får adekvata svar (namn på minst en forskare), är jag beredd att äta upp min hatt….om jag hade nån.

..;-)

Lämna en kommentar

Under Mänskligt, Nyheter och politik, sanningar och lögner, skola, Tid

23 januari, 2013 · 18:56

[]

Lämna en kommentar

Under Tid

15 januari, 2013 · 17:23

Fokus

Om att tappa eller inte tappa fokus…

Hade tänkt gå hem och fila på en inledning – en start – på mitt ”stora äventyr”. Det filas inne i min hjärna för fullt och jag behöver i stort sett bara skriva ner det. Köper tidningen ”Skriva” på vägen hem och fastnar lite i konsten att skriva. Så lyfter jag min laptop för att börja dagens jobb. Men …. tiden rinner iväg. Kollar mail och andra nyheter och bestämmer mig för att jag inte hinner börja någon storslagen inledning och start på hela tjidevitten, utan börjar nu istället blogga lite planlöst. Men känner ändå inspiration efter tidningsläsandet. Något vill jag ju skriva.

Detta bloggande känns beständigt. Mina ord stannar kvar därute i cyberspace och försvinner inte bara utan vidare. Min nya externa hårddisk har däremot inte haft lust att ta kontakt med sin ”huvuddisk” på datorn och kanske är vissa filer förlorade – kanske inte? Men varför fokusera på det jag inte kan nå – varför inte på det som är möjligt?
Min musik och de flesta av min bilder finns kvar på olika datorer och nätverkssidor. Jag kan leva utan dem men jag kan inte leva utan att fortsätta drömma om att förverkliga mina planer. Att bara stänga igen butiken och tänka: That`s it!
Nej men varför då så ofukuserad?
Klart är att jag har ett jobb att fokusera på ”vid sidan av” mitt eget huvudspår…hur konstigt den än kan verka….;-)
Jag har tankar på jobb, familj, en kör, en gammal mamma, vänner – och på väder och vind i största allmänhet.

Att fokusera är inte så lätt alla gånger. Ändå har jag inte längre något att skylla på direkt. Ett perfekt schema och allting.
Ändå sitter jag här och ”bloggklagar”….
Nu är det dags att fixa maten före kören….sen blir det just ingen mer tid före helgen med projekteriet. Men vem har sagt att Rom byggdes på en gång?
En tröst är att läsa i tidningen ”Skriva” att Bodil Malmsten minsann tar tid på sig och dessutom har en helvetesperiod någonstans mitt i. Och hon är ändå etablerad. Jag är inte etablerad någonstans utom i stjärnorna…eller i trädtopparna. Där någonstans sitter min idé att vilja något och viftar som en gammal osynlig flagga…

2 kommentarer

Under Datorer och Internet, idrott och dans, Klagomål., Mänskligt, Musik, Rytmik-Matte-projekt, skola, Tid, Väder & Vind

12 januari, 2013 · 17:03

Tomtegummans sista suck….

Hela dagen har jag brottats med de hårda tingen till ingen nytta..och jag blir så trött i nacken….snälla låt mig få vila från allt detta. Kanske att jag redan i morgon slipper hattar, bockar och granar…själv fick jag hänga på en spik på ytterdörren ända tills de satte mig på den här bocken.
Aj, min nacke! Kom nu tomtar så går vi!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Lämna en kommentar

Under Tid

6 januari, 2013 · 12:49

Vad ska jag göra med alla mina bilder?

Några minnen vi glömt att vi haft…Hanna 4 månader, Misse 2,5 år – en barndom….

Detta bildspel kräver JavaScript.

Det fanns en tid när nästan alla mina nytagna bilder hamnade på nätet någonstans. Här på bloggen, till att börja med, och sedan på flickr….dit kom nog de flesta ett tag och sen när det blev mer och mer vanligt att lägga upp bilder på facebook via mobil, blev det nog min vanligaste fotoadress. Men nuförtiden sållar jag åtminstone lite innan jag lägger upp en bild på exempelvis facebook….;-) Sållar överhuvudtaget mer…redan innan jag tar fram kameran….för allas bästa, men framförallt för mitt eget. Och nu hinner jag för det mesta vända bilderna rätt, ta bort de sämsta eller de som är alltför lika några andra, bara lite mindre intressanta. Kanske fixa lite med bilderna, fast för det mesta brukar jag tycka att de som är bra är bäst som de är.

Det är roligt att visa upp bilder, och särskilt i sitt sammanhang, som här på bloggen…men allteftersom jag får färre och färre läsare och tittare här känns det inte särskilt inspirerande att lägga upp bilder. Skriva – däremot – kan jag göra oavsett läsarantalet, konstigt nog. Det är väl för att skrivandet handlar mer om mig (även om jag ju bevisligen tvivlar där också, ibland)…medan bilderna är mitt lilla skyltfönster utåt, på gott och ont.
Men nu till frågan: Vad ska jag göra med alla mina bilder? Och då tänker jag främst på dem som inte har hamnat på nätet och alla andras näthinna, utan alla osedda, bortglömda, ostimulerade…?

De kan kännas lika bortglömda som de barn i dagens skola som ingen hann lyssna eller se…som inte hann bli bedömda alls utan bara kvarglömda någonstans, på grund av….tid eller pengar, eller både och…?

Jag känner att jag måste gå till botten med den där bortglömda bildhögen….så fort jag hinner…..
Men först ska jag ju föra över lite VHS-filmer och kanske plåta en och annan katt….och så imorgon… Plums ner i jobbhavet!

Lämna en kommentar

Under Bild, Datorer och Internet, Hobbyer, Katter, Mänskligt, Minnen, skola, Tid

5 januari, 2013 · 12:40

Betraktelse över den snö som flytt…våren kom som en nysning.

Årets första promenad nere vid vattnet bröt isen vad gäller långa grå innesittardagar vid tidningar och laptop. Nåja…lite annat pyssel har det varit. Liten släktsamling hos mamma på hennes äldreboende på juldagen + en liten tur till svärmors äldreboende före nyår. Och sedan ett nyårsfirande på fem man hand hemmavid. Men inte mycket utevistelse blev det….alltför många gråa dagar och lite sviter efter de förkylningar som var och de som ska komma.

Gårdagens promenad gick i vårens tecken med sol, barmark och fågelkvitter. Underbart att sticka ut näsan då…..men samma näsa nyser alarmerande ofta i dag. Den blev väl helt chockad av den vår som tillfälligt var igår.

För ingen människa kan väl på fullt allvar hävda att våren är här redan? Förra året minns jag att mars blev en vårmånad – för att inte säga sommarmånad. Många utbrast i hurrarop, men jag tillät mig tvivla….och mycket riktigt så spelade vädret spratt.

Tre föregående jullov har jag varit rejält förkyld och har tillfrisknat först till skolstarten. Under dessa lov har jag tittat avundsjukt på alla som har varit ute och åkt skidor och promenerat i det vackra vintervädret.

I år har jag visserligen hostat och nyst en del men i övrigt varit rörlig men då har vädret varit sällsynt ogästvänligt. Regnigt och gråmulet eller/och isiga vindar som inte har inbjudit till utevistelser. Jag förstår om dagens nysande näsa fick spatt av hela härligheten igår.

Men vi har inte varit sysslolösa föstås. En gemensam julklapp var ett program och en ”videograbber” som möjliggör inspelning på datorn från gamla VHS-band, som vi antingen har fått eller spelat in själva under årens lopp. Två dagar tog det att begripa sig på apparaturen och programmet och nu ska vi inte tala om hur många dagar det tar att spela in och välja allt man vill spela in…..

Grey Days – Here we come! 😉

Men frågan är om de gråa dagarna räcker till för sådan verksamhet.

Och livet i backspegeln hamnar plötsligt i blickfånget. När ska vi hinna leva det liv som sen ska dokumenteras?
Det får bli de glada solskensdagarna….om de nu behagar infinna sig……och om de gör……börjar jag väl bara nysa igen.

Nej, de retroaktiva upplevelserna får nog bli det nya livet på gamla dagar….Grått nytt hår! 😉

Lämna en kommentar

Under Datorer och Internet, Hälsa, Klagomål., Mänskligt, Tid, Underhållning, Väder & Vind

2 januari, 2013 · 23:01

Vart ska det gå, mitt lilla år?

Nu har det kommit! Året…

Jag står på tå för att liksom kika över staketet för att få syn på några tecken.
Runt om i världen inte många goda nyheter. Politiskt och ekonomiskt tycks vi stå på ruinens brant – om vi inte redan är där. Alla krig och alla diktaturer …ska vi ju tala om – men kanske inte just nu.
Till min natur är jag positiv, och det är inte det att jag vill stoppa huvudet i sanden, men var ska jag då stoppa det? I flammande lågor eller i svarta hål, för att tillfredsställa….vem då?
Jag vet att jag inte är modig nog att resa ut i världen för att bli världsförbättrare…inte tillräckligt klok eller kunnig heller. Nej…jag veeeet, ingen begär det av mig. Men tänker på en sådan som BANG – Barbro Alving – som bokstavligt talat inte ”bangade” för farligheter, så länge hon kunde skriva något vettigt om det. Och det kunde hon ju…

Men vart vill jag då komma med detta, och vart är jag på väg?
Sjunger jag inte på sista versen nu?

Jo, grejen är den att jag känner att jag borde, antingen visa upp så mycket livsvisdom att jag la bloggen på hyllan när jag inte har något vettigt att skriva, eller så skulle jag vilja utmana mig själv igen att skriva något som höjer sig lite över vad jag egentligen kan i vardagslag. Men att skriva är egentligen inte det svåraste för mig – tror jag – utan att finna på något för mig angeläget att lägga ut texten om. Eller lägga av, kanske….

Nej, jag har ju en gång för alla väldigt svårt för att avsluta saker, så jag vet inte hur det skulle gå till. Och allt jag har någon slags kunskap om eller erfarenhet av har jag ju redan tjatat om ett antal gånger. Skola och musik, t.ex…..

Jaja…hade ju velat något annat – såväl med mitt skrivande i bloggen i allmänhet som det där med meningen med skrivande och för vem och varför och….när jag började för 8 år sedan så kunde det ibland hända att jag inte hade en aning om vad jag skulle skriva om, men ändå blev det en hel del, till slut. På något konstigt sätt kom jag på några intressanta trådar att spinna på. Men nu? Jo, just nu skriver jag för glatta livet…men inte begriper jag vart jag vill komma för det. Den berömda livsvisdomen försvann – ”kan någon säga hur”? Och vart? Var är min tanke och idé med livet? Utspridd på nätet, förmodligen, och där får jag snurra runt och leta, precis som jag yr runt här hemma och på jobbet och letar efter utspridda ting.

Det här året börjar bra! Nytt och fräscht, liksom…;-)

God fortsättning!

Lämna en kommentar

Under Kärlek och politik, Mänskligt, Musik, Nyheter och politik, Tid

31 december, 2012 · 17:19