Tid

Stockholms stad drar ner kostnaden för extra stöd i skolan. I DN berättar Lotta Edholm (FP) att det beror på att kostnaderna har ökat så katastrofalt de senaste 3-4 åren. Därför ska man undersöka vad stödet egentligen går till. En del skolor gör förbättringar i skollokalerna – hissar och hörslingor, etc – och en del skolor passar på att söka stöd för flera elever samtidigt….
Det är så klart rimligt att man undersöker saken, men kanske är det lika orimligt att dra ner på stödet innan man vet hur saker och ting förhåller sig.
Det mest alarmerande tycker jag är att det inte görs några undersökningar på varför det plötsligt blev sådan ökning av ansökan om stöd för några år sedan. Hur kom det sig att barn med behov av extra stöd behövde stödet så mycket mer, och att så många fler visade sig behöva?

Var det bara slump att resurserna till skolan i allmänhet och till fritidshemmen i synnerhet blev så mycket sämre? Det har dragits ner och dragits ner på resurser och det är klart att det är just de mest utsatta barnen som tar stryk. Om man har sagt att man har satsat på skolan har det i allmänhet tagits medel från fritids, vilket jag har kunnat studera under en lång tid. Redan på Socialdemokraternas tid började man nalla, men då var det ännu inte så illa ställt. Annars är ju ”fritidshemsfolk” ett (alltför) tåligt släkte som kan lappa och laga för att täcka upp för varann i kritiska lägen, men när det är ständigt kritiska lägen blir det ohållbart till slut, och när de med behov av särskilt stöd inte heller får stöd…var ska man söka stöd då?
Jag bara undrar…..

Pappa ville aldrig gå till kyrkogården på Allhelgonahelgen. Inte annars heller, kanske. Någon gång lyckades väl mamma tjata iväg honom för hon ville se till sin mamma och även sina svärföräldrar, eftersom inte sonen själv var intresserad.

Alla tyckte nog att han var minst sagt tjurig. Men så här i efterhand kan jag undra om det var någon som frågade honom varför. Varför han egentligen inte ville? Jag tyckte aldrig att jag förstod, men som barn undrar man inte så mycket över sånt. Nu har jag gift in mig i en släkt vars högsta nöje, bland de äldre, var att gå runt på kyrkogården i hemorten och se var alla släktgravarna låg och vilka det var som låg där.
Jag tänkte på min pappa varje gång och undrade vad det var som hindrade honom. Det hela var ju ganska gemytligt och sammanhållande.

Jag får aldrig veta svaret. Det enda han sa var att, ”det gör detsamma…de är redan döda”. Han var ju ateist, så det var ju inget konstigt med det, men de döda var kanske inte riktigt lika övertygade. Och inte mamma. Men det bar honom emot.

Nu är det första allhelgonahelgen utan pappa i livet och nog tänker jag på honom, men inte skulle han visa tacksamhet om man gick dit just idag. Det känns lite konstigt men för pappa var det viktigaste att få höra vacker musik och dricka något gott före maten, att träffa sina nära och kära och ha trevligt. Men musiken var viktigast. Eftersom mamma inte minns om han lever eller inte är det ingen bra idé att ta henne till graven och därför får han ligga där ensam och o-besökt men jag läser att en  brorsdotter, en musiker, har haft konsert ikväll och spelade särskilt starkt och vackert  till sin farfars ära. Själv satt jag hemma och skålade för pappa  med vin.

Han känner sig nog hedrad, och glad för vår skull att vi slipper stå på kyrkogården till hans ära. ”Det gör det samma”, säger han nog. ”Jag är ändå inte där. Jag är där musiken och vinet flödar”.

Det tror jag också! =)

Det pratas ju ofta om att ”hon är som ett aprilväder”, och visst kan det vara fint – men kanske lite omoget? 😉

Eftersom jag är född i oktober faller det sig naturligt för mig att jämföra mig mer med månaden oktober. Lagom mogen, lagom snygg, lagom tung, i min bästa år (?). Det känns lite mer balanserat än april -om än med tyngdpunkten på den tyngre delen.

Visst är oktober en skön månad, periodvis. Klar och tydlig med högt i tak. Och precis så skulle jag vilja vara, men det är ju inte precis alltid jag lyckas. Ibland känns det rätt jämngrått och utan sikte. Mål och mening med vår färd lyser med sin frånvaro och många gånger stretar väl de flesta på så gott det går och kan känna en viss vanmakt över tingens ordning. Men så spricker molntäcket upp och allt gammalt gnäll är glömt när den högoktaniga oktoberdagen träder in i all sin självgoda förträfflighet. Ja, för mitt i all denna självömkan och alla oförlösta drömmar så bor där en präktigt självgod figur i Oktober månad.

”Se här hur skön jag är – hur färgsprakande gul, orange och grön jag är – hur jag lyser i min prakt – och inget förminskar eller förnedrar mig för jag har allt man kan begära.”

Denna självgodhetens apostel har dock inte mycket på fötterna när strängare tider kommer – när löven multnat och solen har gått in i mörkret för flera månader framöver. Då har inte oktober mycket att komma med längre – alla stolta projekt och stiliga utsagor får ligga på is ett bra tag till, alltmedan oktober slickar sina sår och drar sig tillbaka för att odla en och annan oförrätt från förr som kanske slår rot och blommar ut som bäst till nästa vår.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Ack ja…tiden går. Jag har egentligen inte tid med det här men som vanligt har jag låtit   tekniken bestämma takten i mitt pedagogikprojekt. Det feomenala lilla ljudkortet (till för inspelning) som jag har haft glädje av under hösten, brast igår och föll isär, ungefär som min egen lårmuskel gjorde för en månad sedan när jag föll på den och nu sitter jag här en månad för sent och vilar benet. Ett ljudkort kan man inte vila friskt utan jag bestämde mig för att åka till närmsta musikkrängaraffär för att inhandla ett liknande – trots doktorns ordination att sitta still med benet upp. Men han sa att jag ”fick” gå och handla om jag behövde det. Och det behövde jag, vilket skulle visa sig vara ett felaktigt beslut. För benet gick det nog bra, men inte för min ekonomi. Eller min självkänsla. Jag gick omedelbart i fällan och lät mannen bakom disken bestämma åt mig att jag skulle köpa ett dyrare ljudkort – tre gånger dyrare – eftersom det jag ville ha inte hade någon mikrofonförstärning. Nähä? Det var viktigt när man skulle spela in sång, sas det. Efter en del knallande upp och ner för trappan i affären – kassan och butiken för ljudkort var inte på samma plan…allt för kunden, eller? – blev det affär av och jag kom hem med en för mig oanvändbar sladd, ett ljudkort med tillhörande programvara som jag inte kan använda eftersom jag inte har DVD-spelare i min laptop  (och i min gamla stationära dator har jag windows xp som inte riktigt verkar funka med programmet i fråga) och i ljudkortet fanns inga mikrofoningångar  som var användbara för mig.

Ja, jag får skylla mig själv. Varför lät jag mig luras så lätt, fast jag visste precis vad jag ville ha när jag kom in i affären? Det var då det… Men expediten var inte precis världens mest tjänstvilliga – inte otrevlig alls, men jag fick ju dra ur honom allt jag ville veta och ändå fick jag ju inte veta tillräckligt.

Den onödiga, eller felaktiga sladden fick jag av en tjej som jobbade på övre planet – hon var å andra sidan den trevligaste expediten och vid det laget var jag helt snurrig och såg inte direkt att det var fel sladd. Men trösten är att den får jag lämna tillbaka om jag inte har öppnat förpackningen och även ljudkortet tror jag, även om jag har öppnat förpackningen och kollat lite. och hela tiden medan jag stod vid kassan och knappade in min pinkod tänkte jag att, ”nej, jag ångrar mig…jag köper inget…..eller? det kanske är hur bra som helst….”

Å  du obestämbara velighet!

Och typiskt mig att bli arg på mig i stället för  på affärens oförmåga att ta reda på vad jag verkligen behövde. En normal människa hade väl gått tillbaka och skällt ut dem efter noter, eller bett snubben i underjorden att följa med mig upp för att hitta rätt sladd. Han visste nämligen vilken sladd det var och vad den hette….han ropade namnet på sladden efter mig medan jag linkade uppför trappan för andra gången….fast det kunde jag inte komma ihåg…
O, nej då….jag är så tjänstvillig så.
-”Förlåt att jag är dum och korkad och okunnig, och tack för att jag får köpa så mycket dyrt och fel av er!” står skrivet i pannan på mig…
Men här sitter jag med mitt ben, och inser att jag ska inte ut och köpa fler ljudkort. Vis av skadan…..?
I alla fall för den här gången….

”When will they ever learn, when will they eeeeever learn?”

Och kanske var det november månad som slog undan fötterna på mig?

Idag känns allt bättre, trots gårdagens missöde. En positiv sak med att vila benet är ju att resten av kroppen är frisk. Jag får inte ont i huvudet eller i halsen av att spela in och sitta vid min laptop.  Jag är inte ledsen för andra saker än värdsliga ting och det finns en vits med att bara sitta ner och kolla in allt jag redan har gjort och spelat in. En del har jag ändrat och fixat lite med under förmiddagen och så får jag idéer  om hur jag så småningom ska göra med resten som inte är inspelat. Jag får t.o.m. idéer om rörelser till några låtar trots att jag sitter still.

”Skynda långsamt” ska hädanefter vara min devis. Precis som månaden oktober är även jag efterklok  – alltför efterklok – lite långsam i starten men kommer igen på slutet. Nu får jag bara lära mig att inte stressa järnet, för genvägar är ju som bekant senvägar.

Ha en bra helg, tills vidare! =)