Tid

Jag slås av det allt fler gånger…

Jag behöver inte skriva….det skrivna är redan läst. Naturligtvis kan jag lägga till ytterligare en nyans till allt som redan skrivs och har skrivits. Under resans gång har jag sett det som min ”mission” att upplysa mänskligheten om allt jag har tänkt på, har förstått och har lärt mig – att göra mig till tolk för mig själv och mina eventuella likasinnade. Visst har jag fått gensvar många gånger här i min blogg. För det mesta är det kanske för att jag har valt lite annorlunda eller ovanliga vinklingar på olika problem eller samhällsfrågor, inte för att jag har levererat något nytt vettigt i sig. Men det är klart att igenkänning är en kvalité i sig. Om många känner igen sig i formuleringar och tyckanden är det förstås gynnsamt för utvecklingen i vissa fall. Ett slags bloggande gräsrötter. Förr i världen visste jag ju vad folk gillade eller inte gillade, eftersom det var ett mycket mer givande kommenterande på bloggarna här och runt omkring. Nu blir det lite mer ett eget förnumstigt tyckande utan varken med- eller mothugg. Och mitt skrivande tenderar av den anledningen mer och mer att handla om mig själv och min närmaste omgivning. Kanske inget ont i det, men då skulle jag ju egentligen lika gärna kunna skriva dagbok. Undrar varför jag inte gör det. Kanske stämmer jag omedvetet in i ”gammelfeministernas” slagord, ”det personliga är politiskt”, eller hur det nu var?

Min mamma brukar numera säga att ”det där tycker jag att jag känner igen….där har vi också varit…det har vi också gjort”, och när min pappa fortfarande levde protesterade han lite lamt, eftersom han insåg det fåfänga i detta – ”Nää, det där har vi aldrig varit med om…”
..Och han tittade lite olyckligt på mig och sa att ”såhär har jag det”. Under deras sista gemensamma år var det han som höll ordning på henne. Men grejen är ju, har vi lärt oss i efterhand, att man inte ska försöka återkalla människor till den krassa verkligheten, för varje gång uppstår en ny sorg för återuppväckta minnen.

När min mamma gång på gång glömmer att pappa har dött kan man försöka undvika ämnet om hon inte direkt frågar förstås.
Dessutom tror jag inte att hon har så fel….kanske lever pappa någonstans i henne, precis som inom alla oss andra. Kanske har hon i sina drömmar levt med i alla sina barns förehavanden så starkt att hon faktiskt var med. En hjärna som hennes i livets slutskede sätter inga gränser. Det låter väldigt modernt, men problemet är ju att hon själv har haft någon valmöjlighet. Hon kan inte sätta gränserna själv längre. Men när mamma var den mamma man minns, hade hon ett mycket livligt intellekt…hon fann ständigt nya vändningar på allt – inte alltid till ens egen fördel. Lite jobbigt att som tonåring bli motbevisad, men lika roligt att som barn följa med i hennes tankebanor vid middagsbordet, där hon började med frågeställning A för att under middagens gång snirkla sig igenom både B, C och D, innan hon hittade tillbaka till A igen. Då var det inget fel på den hjärnans kapacitet. Det är kanske inget fel nu heller, bara det att strukturen saknas….och de adekvata minnena.

Hur jag nu hamnade i detta?

När man tänker en tanke, följer en annan efter. Och om jag skriver några tankar beror det förmodligen på att jag har varit med om något, att någon tidigare har uttalat något liknande…..Om jag nu skriver i min blogg som har tystnat alltmer, får jag inga följdfrågor och därvid stannar min tanke på just detta fenomen. Jag övar inte min hjärna att minnas och tänka i nya banor utan istället – allteftersom kommer andra nya tankar upp, eller gamla ämnen ur nya synvinklar. Kanske hetsar jag upp mig över skolpolitiken för 44:e gången. Jag minns att jag har skrivit om det förut, men inte hur och när.

Min hjärna fungerar fortfarande, men det händer faktiskt allt oftare att jag tänker….
”Det här tycker jag att jag känner igen….” Alltså ingen idé att skriva nr det ytterligare en gång för döva hjärnor.

Mina tankar som för tillfället känns så speciella och tänkta i ett ”nu”, har jag när jag ibland kollar gamla bloggposter, redan uttryckt, både en och flera gånger.

Så egentligen behöver jag inte skriva mer…

Varje människa går omkring som en levande repris på sig själv…..”Vill du veta vad jag tycker? Tryck på Rewind!”

Detta bildspel kräver JavaScript.

Och då var det verkligen på sin plats att tänka: ”Det har tycker jag att jag har varit med om förut”…

Fastnade vid partiledardebatten på TV igår. Ja, det är ju lite
intressant ändå, vad som ska sägas. Det mesta är dock givet. Framförallt vad det blå blocket ska säga. De sitter nöjda, så att säga. Tycker att de är ”good enough”, så att säga. Och det är klart att om man lyssnar på alla självgoda förklaringar, alla sifferexempel, etc, så verkar det ju så klokt och insatt. Själv sitter jag stum inför all sifferexercis och undrar vad de menar egentligen. Rheinfeldt talar om 200000 i arbete. Löfvén  säger något om 7,5 % arbetslöshet. Och båda kan ha rätt men inget ställs riktigt mot varann. Vem kan jämföra äpplen och bananer+
Men så blir hela Alliansen gråtmild när den talar om alla pengar i plånboken som svenska folket har fått, så att de ska kunna åka på semesterresor och dylikt. Men där faller jag inte in i snyftandet. Visserligen har jag arbetat bara deltid en längre tid, men jag har ändå arbetat under ett låååångt liv, och ursäkta, men….extra pengar i plånboken? Kanske någon hundring, eller två, men semesterresor blir det nog inte tack vare det, utan tack vare mina egna surt sparade slantar sen år tillbaka. Och jag har kunnat spara tack vare att jag inte har barn att försörja, annars vet man inte.

Jag säger bara som Mona Sahlin en gång sa: Jag älskar att betala skatt! Önskar att hon hade fortsatt med det. Så länge man får bra omsorg och skolor och en dräglig arbetssituation så kan man leva utan de där hundralapparna. Då får man ju så mycket mer av samhället som i sin tur bidrar till att man kanske i alla fall har råd med någon liten resa någon gång. Och inte behöver man ut flyga heller. Om bara tågen går som de ska och inte kostar skjortan kan det vara fullt tillräckligt att ta en tripp till Köpenhamn eller Berlin eller annat lockande. Men nu räcker pengarna varken till en enkel biljett till Säffle eller till det vanligaste vardagslivet utom till det allra enklaste. Om man sedan har oturen att ha någon gammal mamma eller pappa på ett dåligt äldreboende, eller kommunal skola där ekonomin inte heller håller, var finns skyddsnätet då? Inte i den omskrutna plånboken i alla fall.

Alltså, klagar inte för egen del just nu (men fortsätter det så här vet man ju inte), men för alla som jobbar häcken av sig men ändå inte får pengarna att räcka…
Jorå, så att…var blev ni av ljuva drömmar om en rimligare jord?

”Nya tider, Hej, Hej”!
Och det är bra för alla, naturligtvis, att vi inte stagnerar i samhället eller i skolans värld. Det ”entreprenöriella” lärandet har tagit plats i såväl läroplanen som ute i det dagliga arbetet i skolorna. Vi forskar och leker ”Uppfinnar-Jocke” dagarna i ända. Vi lär oss att vara kreativa och tala för vår vara redan från 6-årsklassen – i alla fall fram emot vårkanten. Det är väldigt kul och utvecklande med detta ”learning by doing”. Det är ju egentligen det jag också vill utveckla i mitt dagliga arbete och i mitt eget musikprojekt.

Så vart vill jag komma idag då? 😉

Min tes är att om alla blir sin egen lyckas smed – uppfinner sina prylar, räknar ut saker, lär sig om teknik och matte, blir snillen inom sina fack, vill starta sitt eget företag och sälja sina idéer och blir framgångsrika och lyckade företagare – vem ska då ta hand om alla andra när det kniper? Vem vill bli sjuksköterskor eller lärare och förskollärare, socialarbetare, läkare, städare eller sopåkare, för usla löner och med dåliga arbetsvillkor, när man har blivit smart och självständig nog att bestämma över sig själv och sina egna tider och villkor?

Det verkar som om det är tjejer som klarar sig bäst i skolan nuförtiden och när de nu har chansen att skapa sin egen framtid, att vara kreativa, kunniga och pålästa, de får ju dessutom lära sig att ta för sig och stå på sig på ett helt annat sätt än tjejer många generationer före dem.

Ironiskt nog är det  yrken där det förut har funnits mest kvinnor, som nu har blivit minst attraktiva och särskilt bland de ”smarta, coola och kreativa” kvinnorna. De läser juridik, ekonomi eller kanske något med design… så att de sedan kan starta egna företag eller bli advokater med egna kontor, eller hittar på någon ruskigt bra disignad pryl att sälja i deras egenföretag. Det är bra, för det är tjejernas/kvinnornas tur nu, att ta för sig, men jag blir lite orolig…
Nu får man hoppas på att männen/pojkarna, som kanske inte pluggade så mycket i skolan men ändå har hjärtat på rätta stället, kan tänka sig att läsa in någon kurs i pedagogik eller gå barnskötarlinjen för att sedan vara tacksamma över att ev få ett jobb på fritids  med 100 barn och där en vuxen har ansvar för 19 barn, eller kanske bli lärare på lågstadiet eller mellanstadiet, med fullt ansvar för allas sociala mognad och barnens kunskapsinhämtning samt dokumentation och ytterligare uppgifter såsom föräldrakontakter och….dessutom får man som lärare finna sig i att vara klagomur och ensam måltavla, om nu någon elev, förälder eller kollega skulle få för sig att klaga.
Och så var det sjuk-sköterskorna/-skötarna…
Hur ska vi ta oss till utan dem? Ja, för tomt kommer det att bli. Redan tomt bland syrror på somrarna och ännu tommare kommer det att bli. Och de som mot förmodan vågar tänka sig att utbilda sig inom vården är nog smarta nog att flytta till Norge där anständiga löner finns, för här finns ingen tanke på skäliga löner eller arbetsvillkor. Särskilt inte i de fall då man har bestämt sig för att effektivisera. Hur effektiviserar man ett schema? Tja, man drar ett tjockt streck över alla vikarier och låter alla andra vikariera för varann – sen döper man om korridorer till salar och obekväma utrymmen till ”eget rum”. Därpå döper man om akutfall till ”kö”och så får läkaren  ta nattskiftet också för att täcka upp för någon stackars sjuksyster som efter 18 timmar måste gå hem till sina snuviga barn.
”Nej, det finns inga problem”, säger sjukhusdirektören, som har lärt sig att vit lögn lönar sig. ”Personalen måste bara lära sig att effektivisera lite mer. Man måste vara lite kreativ och flexibel!”

Nej, nu var det jag som ljög en smula. Så här kan det väl inte gå till? Om om det gör det är det säkert bara falska rykten….Nej det är nog rena himmelriket att jobba på sjukhus. Särskilt på sommaren….man får ju träffa så mycket spännande personer. Varje fall får man se som en utmaning!

Så konstigt då att det är personalbrist, och särskilt på sommaren…
Det kan väl inte bero på vare sig lön eller arbetsmiljö? Nej, det måste handla om att folk är lata.

Som sagt…jag oroar mig. Vem ska ta hand om mig på ålderns höst? Vem ska läsa för och med barnen, lära dem allt om matematikens magi eller om den fantastiska omvärlden, om inte de smarta, coola och kreativa gör det? Om inga gör det?
Om alla får klara sig bäst själva vid sin egen dator och sin egen uppfinning?
Vilka människor blir det då? Det är förmodligen den svåraste ekvationen.
Mitt hopp är faktiskt dagens pedagoger. Finns det tillräckligt många som är fina och bra förebilder för sina elever så att de blir entusiasmerade att fortsätta på samma spår eller om de har blivit nyfikna på något annat yrke med inriktning på människor   där de kan hjälpa till i samhället på det ena eller andra sättet så finns det hopp för mänskligheten.
Tro nu inte att jag ogillar det entreprenöriella….jag lär mig ju till och med att stava till det hela tiden….men jag skulle vilja se mer forskning inom det medmänskliga facket.
Då vore jag nöjd! 😉

Har – mot mina principer 😉  – återigen lagt upp en bild i en fototävling, där jag också ombads att länka till min hemsida vilken är denna. Sen kom jag på att det ju inte finns så mycket foton här längre så nu lägger jag väl in en lite länk här då, till mina flickr-bilder. Ursäkta omvägen?! 😉

My photos

http://www.flickr.com/photos/moipourqoui/

Precis när allt börjar återgå till det normala efter sommaren och höstens rivstart  kommer åter ett sånt där hejarns katastrofutfall från Jan Björklund och kompani. Nu skall bara elitforskare premieras. Bara de som redan har skall vara givet. Som vanligt. Allt trams jäms med fotknölarna ska väck. Jantelagen har gjort sitt. Du som sitter och forskar i något fånigt ämne inom humaniora kan bara dunsta!

Och jag skulle inte säga något om jag visste att Jan Björklund vet vad han talar om, men det är ju det han inte gör! Om han ändå kunde rådfråga någon sakkunnig, men….nejdå – Hej & Hå – vi som vet bäst fast vi ägnar oss åt forskning i vår egen förträfflighet, dvs vårt eget luftslott.”
Om han ändå hade fått bli försvarsminister, Jan Björklund. När han uttalar sig i frågor om det militära är han riktigt klok och framstår som den expert han skulle kunna vara. Men det fick han inte. Det bekymrar mig att politiker aldrig får vara kunniga inom sitt fack. Och så är det en massa andra mer eller mindre taffliga politiker som får vara, eller tvingas vara det istället. Eller så avgår de därför att de inte håller med högsta ledningen. Jag tycker ibland synd om dem….men bara ibland.
Varför blir det alltid så? Det spelar ingen roll vilken regering vi har – alla byter ständigt uppgifter och ska sätta sig in i än det ena, än det andra, för att sedan uttala sig mer eller mindre klumpigt eller okunnigt om saker de inte känner till.
Det verkar vara det viktigaste – att man inte får företräda något man brinner för och som man kan – för då kallas det sär-intresse.
Istället ska alla kunna allt lika dåligt så att det blir rättvist och sen spelar det ingen roll om det blir orättvist för alla som drabbas av besluten. Snacka om Jantelag!
Huvudsaken att ingen kan nåt, typ. Och helst ska ingen bli mer kunnig än skolministern själv för det vore ju pinsamt.

Det inte bara vore pinsamt – det ÄR redan pinsamt!

Men vem bryr sig om vad en sådan som jag tycker om det?
Vi som jobbar med de yngre barnen har just inget att tillfoga i det här sammanhanget.  På något underligt sätt tycks inte kunskap ha med små barn att göra överhuvud taget. Först ska barnen bara förvaras i 6-7 år i skolan och sen börjar den stora mätningen, och vägandet av deras kunskaper. Vad de ska ha lärt sig på vägen verkar ointressant. Huvudsaken är att vi ska kunna skilja agnarna från vetet innan det är dags att börja i den högre skolan, eller kanske den något mindre högre, dit man kommer om man har blivit skoltrött , dvs ”dum i huvudet”, säger ingen politiker men de verkar mena det eftersom de ”skoltrötta” inte får möjlighet att gå vidare till eftergymnasial utbildning. Det får däremot de göra som har klarat av all stress och konkurrens som det innebär att få toppbetyg i alla ämnen. De får sedan plugga vidare och bli läkare, jurister, ekonomer och andra yrken som lönar sig för dem och för samhället. Resten av de stresståliga blir säkert entreprenörer. De allra smartaste får forska på något som de inte vet vad de ska ha det till. Det kan ju vara svårt att veta om man aldrig har satt sin fot utanför lärosalarna utan bara ägnat sig att gå i den riktning som lärare, politiker och professorer har pekat ut åt dem.
En gång i världen läste jag litteraturvetenskap. Det var roligt, men när det sen kom till uppsatsskrivningen så var det sagt att man skulle skriva om Strindberg. Helst ville gubben som var lärare i ”uppsatsskrivning” (han var säkert professor, men jag minns inte titeln) att alla skulle skriva om Strindberg och när jag valde ett annat ämne blev han nästan sur. Jag skrev om Diktonius i stället, och om hans förhållande till musiken i dikten. Hans dikt som hette ”Orkester” (tror jag det var), utgick jag ifrån. Jag fick ett ganska snålt omdöme, trots att läraren tyckte den var bra, men uppsatsen handlade ju inte om Strindberg….;-)
Och nu ska all forskning handla om naturvetenskapliga ämnen. Nåde den som är intresserad av humaniora. Vad är det, undrar en politiker som har andra ambitioner för landet Sverige. Som vill ha fler nobelpristagare och mer flärd omkring det här gamla Jante-landet. Inget flum om mänskligt liv och leverne, om historia – inget om hur gemene man levde förr – inget trams om rim och ramsor i förskolan – nej, det ska till något större, något pampigare – vi kanske till och med kan bli en stormakt igen, bara vi höjer våra ambitioner lite till och ser till dem som ska förgylla vårt land ännu en gång, kanske nästan som på stormaktstiden?!

Folket? Ja, de ska väl vara glada om de har ett jobb. Annars får de skylla sig själva om de inte har lagt manken till. Lärare som har varit duktiga får högre lön. De som har hamnat i ett invandrartätt område får skylla sig själva om de har försatt sig i den situationen. Man kan ju starta friskolor också. Väldigt trevligt….för dem som får gå där….

Nej, nu ska jag koppla av! Det är helg. Så skönt med lite gnäll och skäll före fredagsmyset. Nu är jag på banan igen och ska möjligen forska djupt i någonting annat! 😉

Hela processen liknar en dans. Lite ryckig, sådär. Absolut en ojämn taktart.

Steg ett: Jag får lust att göra en låt. Den ska tillhöra mitt projekt…

Steg 2: Jag gör en låt och spelar in den på vårt keyboard här hemma. Det går att spela in och lägga på 5-6 stämmor redan i instrumentet. Inte så himla tight blev det, men tillräckligt för att jag ska kunna ha det som bas för att kunna lägga en text till. En udda taktart, nämligen 7/8-takt. Det är roligt och jag påminns om den ljuva tid då jag var med i ett rockband som också spelade Balkanmusik mellan varven…

Steg 3: Det är nu eländet börjar….Jag vill spela in låten direkt från synthen till mitt ljudinspelningsprogram i min laptop via en audiosladd. Det går inte. Jag byter sladdar och allehanda tingeltangel som kan gå fel – jag ändrar inställningar – ingenting funkar. Det enda som hörs är externljuden i rummet. Hur jag än ändrar inställningar så nog hör jag samma knäpp när jag sätter på och stänger av inspelningen. Det finns bara ett ställe att sätta in en audiosladd på i min lilla nya, men det ska vara en kombinerad inspelnings- och hörlurs- in/ut-utgång. Det SKA fungera och ändå gör det inte det.

Steg 4: efter gårdagens middags- och nattens sovavbrott fortsatte jag idag med att testa alla andra varianter och till slut tänkte jag spela in ljudet direkt i rummet från keyboard-högtalarna. Det gick nog ganska bra (fast jag saknade mycket av basljudet) ända tills drygt halva låten hade spelats in – jag höll för näsan för att mitt förkylningssnörvlande inte skulle höras – då hördes ett molande ihållande ljud – en granne hade börjat borra!

Steg fem: Jag har givit upp….nästan…..

Är det någon som vet hur en sju-takt svänger? En svängigt pådrivande men stötig taktart – hela tiden får man liksom parera och börja om från början och aldrig ger man upp.

Steg 6: Nej, jag har inte gett upp, men jag haltar lite lätt – har inte blivit trampad på tårna, eller klämd eller tilltryckt men jag känner mig lätt beklämd och utplattad av utmattning. Min mentala kondis klarar snart inte den ryckiga framfarten i det här projektet.
Om det bara fanns någon som kunde visa mig den rätta vägen vid rätt tillfälle. Jag klarar nog det mesta annars -manusarbete, komponerande, koreograferande, men studiomixandet känns så…..jag finner inte ord längre…..

Och det värsta är att jag vill ju klara det också, för det är ju så roligt när det funkar, och jag vill inte och har inte råd med att bli beroende av någon annan i det här läget!
Kan själv!? Jo pytt…=(

Steg 7: Snart ska jag leta fram någon ”Här-har-du-ditt-kyskåps-rätt” ur gömmorna och stuva ihop något helgromantiskt till min kära hemvändare som har varit på mammatur över dagen.

Gissar att det bara är lördagskoman som hjälper mot den stora 7-taktsfrustrationen.
Inte är det ihållande regnet någon vidare hjälp i alla fall. Jo, om man känner för att gråta, går det ganska bra att bara titta ut genom fönstret så strilar det både här och där….

Så! Färdigylat! Nu känns det bättre. Ska kanske gå vidare till 8 nu? Hela skalan upp till toppen! 😉

…och ja…det är ju det att det fanns en tid när jag faktiskt kunde…=/

Nu är det förkylt, igen. Jag känner mig orkeslös och seg. Allt som nyss kändes lätt och roligt känns nu nästan inte överkomligt (men fortfarande roligt).

Jag flög fram med min cykel, jag sjöng mina sånger med stor entusiasm, jag hade idéer som jag ville genomföra. Men tänk vad en liten infektion kan göra…Jag känner mig alldeles slut när jag tar mig till och från jobbet med tunnelbanan, inte många sånger flyger kors och tvärs genom skallen och det råder något slags stillestånd däruppe ovanför axlarna.

Och när jag nu kommer hem tidigt från jobbet idag händer ännu mindre. Alla finfina idéer puts väck! Det är blankt däruppe…någon har suddat. Är det snuvan som täcker all kontakt mellan mig och mig, med sin grumliga uppsyn? Låt oss hoppas det, eftersom snuvor går över…
Men än är det inte kört! Jag har inte varit hemma någon dag pga förkylning, peppar, peppar….Och jag vill kunna överleva en förkylning utan sjukskrivning. Och jag ska överleva .. hade jag tänkt mig! 😉

Och tack och lov har jag mina katter som tröstar och stödjer mig när jag som mest behöver det…i alla fall känns det så.

När jag drömmer om något som ska hända, handlar det nuförtiden oftast om något som jag själv kan göra något åt. Och efter sju sorger och åtta bedrövelser har jag nu kunnat ta plats på min gamla (nästan) plats på jobbet, där jag känner att det jag kan och vill utföra på jobbet har betydelse.  Äntligen är jag rätt kvinna på rätt plats!  Inte så att jag inte har varit mentalt närvarande på jobbet de senaste åren, men först nu känner jag vilken skillnad det ändå gör, det där med erfarenhet och intresse. Nu är det plötsligt roligt igen, på riktigt. Jag tror att jag har stort behov av riktlinjer i mitt arbete. Jag behöver veta väldigt tydligt vilket mitt uppdrag är för att känna mig motiverad och engagerad. Sen är det inget som hindrar att jag fyller mitt uppdrag med egna delmål och delikatesser som liksom piggar upp både mig och barnen, men vad de ska lära sig och förstå är målet. Hur de lär sig blir min och mina kollegers uppgift.
Allt detta är roligt och spännande för inget barn och ingen barngrupp är den andra lik. Förut när jag jobbade med samma sak – för 10-15 år sedan tyckte jag att det var en aning tjatigt att hela tiden göra om samma moment och att dessutom byta ut en 6-årsgrupp mot en ny varje år, precis när de har blivit skolmogna allihopa. Men nu kan jag tycka att det är ganska skönt detta att ha samma kunskapsstoff och färdigheter att ge barnen eftersom själva barnen varierar så från år till år. Det finns nog mycket att ta hänsyn till och ändra på för att man ska bli den där kreatören som tar vad hon har för att kunna presentera den färdiga produkten i olika skepnader.

Nu har jag ju inte bara mitt jobb att skapa mål och mening i, utan även mitt alldeles egna pedagogiska koncept som snart börjar likna en surdeg, så länge som det har stått och jäst. Men, so what? Surdegar är väldigt poppis nuförtiden. Problemet med min egen surdeg är väl just att den jäser för mycket. Numer innehåller den bara alltför mycket, så att fokus från det som först var tänkt – inlärning av olika ämnen via rörelse och musik – har nu förökat sig genom delning i saga, ramberättelse, dataspel, powerpoint……allt! I min hjärna alltså. Och i min senaste idé inbegrips även barns egna bilder och berättelser…men nej! Kringelidéerna får mig på avvägar. Men samtidigt kastar de nya tankar tillbaka på ursprungsidén…..Till slut vet jag inte vad som är bäst för mig och framförallt för hela projektet.
Om jag nu ska applicera det jag har lärt mig av erfarenhet på jobbet – att ha ett tydligt mål och uppdrag – delmål, t.o.m. – borde jag rikta in mig på min storyline först för att veta riktning och sammanhang och målet med färden, och sedan varje låt/rörelse för sig. Sedan får jag efteråt ägna mig åt krimskramset runt om.

Sagt och gjort!
……Trodde ni, ja….. 😉

Och just precis nu susade en helt ny och i mitt tycket helt briljant idé genom min skalle precis när jag tänkte publicera detta stycke text. Jag skriver – alltså tänker jag!