Tid

En dag kvar på en lång sommarledighet och konstigt nog har jag nästan inte känt mig så här ledig på hela sommaren. Hemma i stan med tvättstugan på gång. Katterna sover sin Törnrosasömn någonstans i smårummen. Solen skiner och jag sitter ostört och bloggar lite förstrött.

Nej, det är klart att jag inte hade känt mig så ledig om jag inte hade haft det där långa sommarlovet bakom mig. Skulle heller inte känt sådan lättnad om jag inte hade besökt mamma på hennes nya äldreboende igår då jag fann en glad, glömsk men mycket positiv mamma i sin lilla lägenhet. Det visar sig vara en hit med den kontaktperson hon har fått. Mamma och hon kvittrar och pladdrar i mun på varann. Den iPad som mamma fick av en av mina bröder i födelsedagspresent i början av sommaren visar sig nu vara ett jättebra arbetsredskap för kontaktpersonen – ”min flicka”, som mamma kallar henne. Nu kan allt mamma gör om dagarna dokumenteras, vilket är bra för mammas eget minne och för dem av oss anhöriga som eventuellt oroar oss.

Men det bästa är ju att det går åt rätt håll, vilket även andra i personalen kunde bekräfta för mig igår. ”Hon är ju så rolig”, var det en av dem som sa, och då vet man att mamma äntligen är på ”mammas gata”, när hon har fått tillbaka sin humor. De var lite si och så med den i början….av förklarliga skäl. Det är inte så ofta man rycks upp ifrån sitt hem efter 67 års boende, men lika tråkigt som det är att ha förlorat stor del av sitt närminne, lika bra är det ju när hon kan glömma och gå vidare.

Så lättad och ledig kunde jag cykla hem via ett franskt café där jag stämde träff med en av mina gamla urkompisar, varpå sommarens händelser kunde avhandlas. Härligt! Och sen hem för att laga mat. Det blev en lite senare mer kontinental måltid. Och en vardagkväll i stan med katten knät. Kan man begära mer? Den katt som normalt befinner sig på flykt undan barn, hundar och ”främmande karlar”, när vi är på landet…Den katten följer efter mig som en liten hund hemma i lägenheten, ty här lurar inga hemska faror…

Det är i lätta tankar jag börjar jobbet i morgon. Trots en skön och avkopplande sommar märker jag hur mitt synfält har varit förmörkat och oroligt fokuserat på utgången av en mammaflytt, samt svallvågorna efteråt. Nu känns det lättare, allting. Till och med en tvättstuga känns nästan befriande vanligt, vänligt trivsam.

Och nu ska jag snart gå ner igen och stoppa in i torktumlaren, det som på landet kan hängas upp streck och torkas i sol och vind. Men allt har sin tid…

Man får vara glad så länge man har minnet kvar av hur gott det sen kunde dofta av nyhängd tvätt….;-)

Nu har vi kommit till det stadiet då sommaren kan summeras:

Det har varit en bra sommar.
Det har regnat ibland.
Det har varit helt magiskt vackert ibland.
Det har aldrig varit riktigt varmt. Aldrig så varmt att jag har kunnat sitta ute sent på kvällen i bara linnet….det är min enda egentliga invändning mot den här sommaren.

Så har det varit en flytt – för min mammas del som har påverkat oss alla. Det har till vissa delar varit smärtsamt men ändå nödvändigt. I och med detta en hel del förflyttningar mellan stad och land för egen del, och en hel del oro. Men nu får vi hoppas att vi är iland.

Och en fantastisk resa ”Vänern runt, med lite utvikningar” har vi hunnit med.

Och tillbaka till detta fantastiska sommarställe som vi har fått tillgång till tack vare föräldrarna.

Här har katterna levt sina alldeles egna liv under 5-6 veckor. De är hemma här och trygga så länge inga andra släktingar gör intrång på deras revir. Det går an med vissa av dem som katterna har känt sen de var ungar, men alla de andra…små barn, vuxna karlar som kommer dundrande som elefanter, eller barnfamiljer med hund. Det värsta är våra nya gäster som de aldrig har träffat. Då springer katterna till skogs eller fräser högt åt dem.

Nej, katter går inte att tämja eller uppfostra vilket jag för min del uppskattar. Om en vecka börjar jag jobba igen…då blir det till att uppfostra/tämja/roa/roas av en hel grupp med nya 6-åringar. Jag gläds åt det men vet också allt för väl vad det innebär. Jag måste bli ordentlig och bestämd igen. I viss mån tråkig och principfast. Sådan som jag inbillar mig att jag inte vill vara.
Ungefär som jag inbillar mig att man måste vara om man uppfostrar en hund, men som man slipper om man har katt…i alla fall till viss del. Ibland får man tjoa till väldigt bestämt om de gör något riktigt galet, eller spruta vatten på dem om de klättrar i gardinerna, eller väsa eller klappa i händerna. Det brukar funka, men de lär sig rätt bra och eftersom de ogillar skarpa tonlägen och annat obehag försöker de helt enkelt undvika sådana obehag.

Däremot kan man ju aldrig lära katter att gå fot eller komma när man ropar på dem. De kommer bara när de själva vill. Men när de väl kommer, efter flera nätter i skogen, då smälter ett mattehjärta. De dunsar ner bredvid en i soffan och spinner som ett helt mudderverk, allrahelst om man kliar dem mellan öronen eller under hakan eller på annan särskilt behaglig plats. Då känner man sig utvald som människa.

Och egentligen – lite fungerar det ju så även med barn. Om man inte håller på och kommenderar dem och ställer allt för hårda men ändå befogade krav på dem, kommer de ofta självmant till en efter ett tag.

Så jag kanske ska ändra inställning – jag ska inte uppfostra ett gäng valpigt olydiga ungar utan vänta ut ett antal självständiga barn som tids nog uppsöker mig och den kunskap jag eventuellt kan ge dem?

Hehe….och sanningen ligger som vanligt någonstans där mitt i mellan. 😉

Detta bildspel kräver JavaScript.

Så började visan…sedan 60 år tillbaka sjöngs den till pappa, så som mina äldsta två syskon hade sjungit till hans 40:e födelsedag. De hade själva hittat på text och melodi och en andrastämma till. Sen har denna lilla sång bearbetats och använts i alla möjliga sammanhang sen dess.

Men idag tystnade sången. Han blev aldrig hundra, utom i våra minnen. Mamma har flyttat till ett äldreboende och minns inte längre – lever han eller inte? – alla tider går i varann – och så är det ju….vad är tid?

När jag döpte denna blogg till Tid för 7 år sedan var det kanske ingen slump, men nu kan jag bara mer och mer förundras över hur tiden spelar oss spratt och hur betydelsefull den är, fast den inte finns….tid är verkligen allting och ingenting.

För fem månader sedan levde min pappa. Inte nu.

Rent faktiskt vet jag att det var bra att han till sist fick somna in, men i hela mitt liv har han känts i det närmaste odödlig. Vår mamma minns inte, men vi vet att han inte lever och begriper ändå ingenting…vad är egentligen skillnaden?

Men så kan det gå…

Du sa en av de sista dagarna i ditt liv att ”i sommar blir jag hundra”…jag hade unnat dig det, men jag unnar dig att du fick gå bort medan tid var…

Nu fattas du oss ”på den näst, näst sista dan i juli”….och himlen gråter en smula….

Nu mitt i högsommaren finns inte annat att göra än att vänta in och vänta ut…

Och så är plötsligt vinbären mogna, hallonen som inte har visat sig på några år – de blev angripna av något – har kommit tillbaka och börjar också mogna…fågelbären (körsbär spridda av fåglar) är högst ätbara just nu. Förr i världen hade vi jordgubbar i trädgården som min pappa skötte. Han odlade också potatis och rödbetor och morötter, sallad och lite annat som jag inte minns. Men jag minns att vi levde nästan hela senare delen av sommaren på de hemodlade rotgrönskerna. Jag lärde mig redan som barn att njut av färsk potatis och smör eller ännu hellre färska rödbetor med smör och stönade lika mycket av förtjusning som när andra människor får sätta tänderna i nåt grillat köttstycke. Jo, jag tycker om det också, men det hör inte till min barndoms ”nu-upplevelser”. Tror att det är där skon klämmer….vad man är uppväxt med och hur man uppfattade detta i sin barndom. Eftersom pappa var vegetarian fick vi andra hänga med på köpet, men ibland fyllde mamma ut med köttbullar eller fiskpinnar, till vardags. Till fest kunde hon bjuda på de mest kulinariska rätter med kött eller fisk med tillhörande såser och grönsksgratänger och allt vad det var.

Men en dag för inte så många år sedan upphörde hennes förmåga att laga mat. Plötsligt visste hon inte hur hon hade gjort. Hon har ju sedan blivit alltmer glömsk, men det där var antagligen första tecknet….det förstod vi inte fullt ut då men nu kan man i efterhand se. Hursomhelst var den där grundkosten som vi alla hade vuxit upp med bestående. Pappa var själv bäste dräng och satte på potatis och morötter i ångkokaren och sköljde sallad och tomater och faktiskt…mamma behärskade fortfarande den lilla såsdetaljen….en filsås med lite kryddor i som hon alltid hade använt. Då var det tur att inte pappa någonsin hade vart särskilt krävande vad det gällde mat. Det var först när han började bli riktigt dålig sista halvåret som han kände att han fick lite för lite i sig. Han som alltid tyckt att mamma hållt på med för mycket matlagning – blev plötsligt krävande – och det var ju så dags då, när hon inte längre förmådde…..
Så på senare år tog vi hem lite thai-mat som vi åt tillsammans med dem och pappa åt med god aptit. Han tyckte att jag lagade så god mat, trots att jag bara köpte färdiglagat.

Stackars mamma….men vi tog alltid henne i försvar och sa att hon alltid hade lagat världens godaste mat på den tiden det begav sig…jo, papa visste väl det, fast åldern måste väl ta ut sin rätt på honom också.

Han som kunde njuta mer än någon annan, tillät sig sällan att njuta av alla mammas läckerheter medan tid var.

Men när hallonen mognade, lagom till hans födelsedag, njöt han i fulla drag. Han kunde stå länge nere i hallonlanden och plocka flera liter till födelsedagsefterätten – ofta serverade med mjölk, eller möjligen vaniljglass, men det tror jag var ett senare påfund. Då njöt inte bara han utan även alla vi andra. Och i den bästa av världar kunde vi ju ha glädjen att njuta av både mammas huvudrätt och pappas efterrätt.

Och nu på söndag när de nya hallonen är både mogna och ganska många fyller han hundra – minus 5 månader – så vi får äta hallonen och njuta dubbelt upp då….

Ja, tidevarv komma, tidevarv försvinna…blott hallonen bestå….

Men oavsett allt annat…tiden går ….

Vi får väl väcka upp några gratulanter från en annan tid…som kunde både sjunga och dikta till din ära: For you, the one an only! As time goes by! =)

När jag fyllde 7 år fick jag en klocka – men först måste jag ju lära mig klockan. Det tyckte jag aldrig var svårt. Detta att få en klocka var något stort. Jag blev stor och tiden var mogen för det. Det finns en tanke bakom att barn i Sverige börjar skolan vid 7 års ålder. En harmonisk ålder, liksom 5-årsåldern – men här har man tyckt att barn inte ska behöva börja skolan redan när de är fem, och 6-åldern är ju som en första pubertet.

Så 7 år är perfekt!

Och jag är idag 17/7 en stolt innehavare av en mogen men ändå vaken och rörlig 7-årsblogg. Nu gäller det för mig att hänga med i svängarna. För 7 år sedan började vi blogga och även om jag har varit lite otrogen ibland så har jag alltid kommit tillbaka till dig.

Hoppas att du tycker om presenten….annars finns det några fler modeller.

Mer tid åt Tiden!

HURRA!

På fredag bär det av. Från oändligt antal kvadratmeter till 40m2. Det kommer att bli bra. Hon får mat och husrum, hjälp och omsorg dygnet runt, vid behov. Hon kommer att oroa sig för att inte var tillräckligt social, men i själva verket är hon mycket mer social än jag. Men det har hon glömt. Och hon vet innerst inne att hon inte kan leva upp till sin tidigare standard och jag förstår henne. Kan känna igen fenomenet.

När min mormor var på landet på slutet av sin levnad kunde hon aldrig komma ihåg att hon nyss varit ute och ville ut igen, eller tvärtom. Men hon kunde inte gå ut själv och mamma som samtidigt vaktade sina små tre-åriga barnbarn nere vid stranden stod plötsligt inför det delikata dilemmat vem eller vilka hon skulle rädda först…sin mamma som hängde i en gren som hon fått fatt i för att kunna kliva ner på altan från sjöstugans höga trappsteg, eller sina barnbarn som just höll på att dränka varann? Nå…mormor fick vänta, och det gick bra  för alla inblandade.. Mamma berättade ofta den där historien eftersom det var  en frustrerande situation för henne och var ganska komisk. Och hon höll den levande länge. Jag minns att jag gjorde en lite målning efter hennes berättelse som hon gillade. För bara några år sedan hade pappa och hon hittat den där i gömmorna. Hon såg undrande på mig..vad var det där? Hon hade glömt.

Sånt är livet, helt enkelt.

När vi nu ska flytta med mamma på fredag och ta allt som hon kan komma att behöva  och lämna resten (vilken lär bli stor) till ett senare tillfälle, känns det skönt och tryggt för oss alla, inklusive mamma, med den ständigt närvarande möjligheten till omsorg, men ändå att få bli värdigt bemött. Det är så det verkar i alla fall på förhand. Det ska bli mycket spännande att följa hur det går när mamma flyttar hemifrån vid 93 års ålder. Första flytten på 67 år. Lite pirrigt….? Bara förnamnet…;-)

Hon behöver egentligen bara bli påmind…om när hon har varit ute eller inne, och lite till…för ”mamma är lik sin mamma”…..;-)

Detta påminde jag mig, för när man är på landet kan gränsen mellan ute och inne vara minst sagt flytande, och särskilt i vackert väder. Men medan jag har skrivit detta har jag suttit både ute och inne och nu är jag inne och ska snart gå ut igen trots att jag nyss var ute. Det minns jag! Än så länge….Tjingeling! =)

Drömmar av silver, drömmar av guld…eller drömmar som går upp i rök…

Lite undrande inför vad som sker och har skett.

Är tacksam, glad och orolig, sorgsen och trött, rastlös och kolugn…allt sammantaget  en helt OK sommar, så här långt. Är inte så beroende av vädret som av att få vila. inte minst i mitt huvud.

Här på landet spökar pappa på ett vänligt sätt. Jag hör honom stämma fiolen i mina uppvaknande drömmar och minnena här är starkare än i stan. Här umgicks vi även som vuxna och inte bara som representanter för olika generationer, som i stan. Men här kunde man också bli tillrättavisad som ett barn fast man var en vuxen. Eller ombedd att hämta saker som om jag faktiskt fortfarande var ett barn. Men där brukade mamma rycka in. Vid en viss ålder var det ju irriterande, men ju äldre föräldrarna blev, desto mindre irritationsmoment. Och pappa blev alltmer ”mild och god” ju äldre han blev, i gengäld.
Så här i efterhand blir ju alla egenheter så personliga. Man hade inte velat vara utan dem. Nu står man här lite tafatt på vedbacken och funderar över vedklyvning till bastun. Jag behövde ju aldrig lära mig det. Jag var ju tjej. Det var inte det att pappa inte tyckte att jag skulle eller borde för att jag var tjej, men han förväntade sig inte det av mig, bara. Inte av min syster heller, men av mina bröder och av andra manliga bekanta som kom in i familjen. När några vänner besökte oss nyligen fick vi hjälp av mannen i sällskapet. Han tyckte det var roligt, uppenbarligen. Och förvånades över att inte alla vi syskon tyckte detsamma.
Pappa högg och klöv sin ved så länge han fick..tills vi sa att det inte var lämpligt längre att han högg sig själv i benet eller på annat sätt skadade sig…förr kunde han själv till nöds sy ihop sina egna skador eftersom han lärt sig kirurgi på tandläkarutbildningen, men hans hud blev tunnare och han började ju se sämre. De hela blev allt vanskligare. Och han löd order och slutade. Men inte många tog vid. Han hade ju gjort allt, kunde allt, och för oss vanliga dödliga var det inte lätt att plötsligt ta över. Jag trodde många år att föräldrarna skulle överleva oss alla. Det var de som levde och regerade här på landet. Inte förrän för tre år sedan abdikerade de från tronen. Och i och med det försvann kontinuiteten i skötseln av landet. Vedklyvning och gräsklippning, exempelvis, som tillhörde pappas paradgrenar. Mammas förmåga att samla oss alla till fantastiska middagar i stora huset och alla musikaliska sammankomster som jag har berättat om tidigare – dessa synliga och osynliga omsorger – de kunde ibland kännas krävande för oss barn – men nu, var är de nu? Vi gör fortfarande så att vi ser till att ses nån gång, om vi är här många då vi har nån form av knytkalas – och medan min mamma fortfarande lever, känns det ännu inte så konstigt, fast vi alla vet att hon nuförtiden inte skulle kunna åstadkomma något av det hon en gång klarade så galant.

Så konstigt att sitta uppe på ”deras västsida” och äta middag tills solen ”går i ek”. Plötsligt sitter jag där och kommenterar, liksom min pappa alltid gjorde, vilka träd och grenar som borde fällas och sågas ner, precis som om jag skulle kunna göra det själv. Det gjorde alltid pappa med hjälp av någon son eller svärson. Men inte jag. Nu har solen gått ner och det blåser från sjön och här nere i vårt ”katthus” är det vi som äger. Men det känns bra tomt att inte gå upp till gula huset och spela på en nystämd fiol på eftermiddagen tillsammans med föräldrarna. Att inte kunna gnabbas med pappa och dagens sommarprogram, som enligt pappa alltid var uselt om musiken enligt hans tyckande var dålig. Häromdagen  när jag hörde på Daniel Sjölins somarprogram kom jag på mig med att tänka efter varje musikstycke – ”det här skulle pappa tycka om, och efter nästa…nej, det här skulle han tycka var hopplöst…”
Jag tyckte förstås att det var ett jättebra program trots att jag inte var helt förtjust i musiken. Men tänk att jag inte kan släppa ”his masters voice” ens nu, när jag har världens chans.
Men som jag sa från början: Så här i ”döda pappors sällskap”, saknar man egenheterna lika mycket som allt det andra. Här på landet var nog pappa mer sig själv än någon annanstans. Det var här han stod på vedbacken timmavis, det var här han klippte gräsmattan med en vanlig handjagare i många år och de var här han satt i solgasset på västsidan efter bastun och ropade på sina barn att de skulle  hjälpa mamma i köket. Det var här han njöt som mest av livet. Det var han fena på. Det är här vi saknar honom mest, och hur han var i levande livet.

Jag har kommit på att jag har glömt bort att sakna under vårens lopp. Har haft fullt sjå med att få mamma att minnas att han inte finns. Men nästa vecka ska hon få komma till ett äldreboende där alla vi, inklusive hon själv tror att hon ska trivas utan att känna sig ensam och orolig hela tiden.
Och ytterligare en vecka senare skulle pappa ha fyllt 100 år.

Tänk vad tiden går och tänk vad lite man förstår ….. det är nog tur det.