Tid

I föräldrahemmets kök för 54 år sedan, kanske…tänk vad tiden går. Men jag har förstås bakat sedan dess. Till och med pepparkakor, fast det har ju varit i mitt arbete tillsammans med med små barn i ungefär _{samma ålder som jag själv var i på bilden.}

_{Runt omkring mig har jag syskon och en mamma som också bakar pepparkakor. Min äldsta storebror står i kostym vid andra änden av bordet och tittar på. Han kanske var 18 år då och var redan vuxen. När han gick ut hade han hatt och galoscher.}

_{Vår storebror lever fortfarande upp till storebrorskapet. Han tar verkligen hand om allt som har med våra gamla föräldrar att göra på ett vuxet sätt. Både medan pappa levde och nu efteråt. Vi andra bidrar på bästa sätt. En del mer än andra. Men ändå finns det bara en storebror. Den vuxne. Många gånger undrar jag hur jag hade blivit om jag hade varit äldst. Får ju aldrig veta, men förmodligen hade jag känt mig vuxen i förtid jag också. Om jag sedan hade klarat av att verka vuxen är ju sedan en annan sak.}

_{Det kan finnas stunder när jag känner mig vuxen, men det är ju nästan bara i förhållande till dem som är yngre. Som när jag bakar med barn på fritids….}

_{Om någon människa agerar omoget kan jag ändå svårligen ta på mig min vuxna min och säga…”Hallå! Så här får det inte gå till!” Om jag säger ifrån känner jag mig snarare lite kaxigt uppkäftig i stället…}

_{Jag har nästan alltid umgåtts med äldre kompisar eller jämnåriga, men det var väl ett trendbrott för sisådär 10-15 år sedan när kompisarna plötsligt började vara yngre än jag. Ganska skönt…Äntligen kunde jag tala och agera som om jag hade uppnått någon slags visdom. Först då förstod jag vikten av ålder. Och nu har jag bara accepterat: En del mognar snabbt, en del inte alls och så en del som har lärt sig att låtsas att de har en talang för mognad. Mellan de där två sista kategorierna går jag ofta och balanserar på en tunn tråd.}

_{Men ge mig bara en deg och en klase ungar}

_{så kan jag dominera…} 

Visst låter det som en charadmening? Och jag leker levande charader på egen hand på south of everything – i alla fall, ”south of Skrapan”. Vad behöver människan egentligen? Lite mat, lite kaffe och lite ström…Det sistnämnda har det varit ont om sista 7-8 timmarna. Strömlöst nästan hela söder och söder om söder. Vaknade utan ström. Sprang iväg för att köpa take-away-latte. När jag kom hem insåg jag att brickan som öppnar porten inte öppnar dörren. Ringde min kära därhemma med mitt sista mobilbatteri som kunde öppna åt mig, men en annan man hann före.

Kablar har brunnit visar det sig, och man reparerar för fullt. Ännu vid två-tiden var det inte klart. Jag hade stämt träff med en brorsdotter för överlämning av nyckel till landet och hon skulle ringa när de började närma sig. Hemtelefonen funkar inte utan ström längre och mobilen började sina…lyckades få iväg meddelnde om mitt gamla mobilnummer….men det batteriet började också ta slut. Gör vi  oss beroende? Utan ström mitt i civilisationen – en mardröm, typ? Nääärååå…man kan gå café och tanka både det ena och det andra. Och nu har jag hittat ett ”nytt” café på andra sidan Ringvägen bara…

Inget ont som inte har nåt gott med sig.

Och I-landsproblem är bara förnamnet.

Och snart är min nylätta pc fullladdad med hjälp av den energisk damen ovan….och lite ström. Själv har jag tankat kaffe för…ja, vi får väl se? 😉

Imorgon är en annan dag!

See ya…. =)

Det moderna livspusslet har nog bara en väldigt Stockholmslokal anknytning. Tror inte det dryftas så mycket sånt när människor jobbar jämt och ständigt med egna företag, på bondgårdar och allt vad det är. Man kanske tråcklar ihop ett och annat freelance-jobb med något annat. Barnen kanske behöver passas ibland, men jag tror inte det talas på det viset om att hinna hämta före 6, kasta sig hem och laga mat – förmodligen något redan förabetat i  frysdisken, och hinna ha kontakt med alla bostadsföreningar, ex-makar, barn i andra äktenskap och…jag vet inte vad alla människor i de där pusselåldrarna har för sig utom att de har mycket att göra men hinner ändå ingenting.

För min del handlar det inte så mycket om att ha mycket att göra – utom en hektisk månad före och efter avslutningen, då allt ska ske. Under den hektiska perioden har jag förståelse för livspusslarna, vilket jag har annars också fast på ett lite annat plan.

Den senaste tiden sedan jag gick på min semester, har ett antal frågetecken snurrat i luften. Stora och små  saker, som tillsammans bilder oregelbundna pusselbitar som är svåra att lägga  och att känna igen som lättlagda.

Hur ska det gå för min mamma i sommar?
Hur ska mitt schema bli i höst för att jag ska slippa stressa mig fram genom livet ? Hur ska jag angripa det hela?
Det var de stora sakerna som inte var lösta inför semestern. Sen tillkommer problem med  min laptop som blev het och omöjlig att ha i knät till slut. Den lät som ett tröskverk när vi satt på landet i stillheten så öronen bågnade. Bara att stänga av. Men lite trist eftersom inte heller TV:n på landet fungerar längre. Men man kan sitta och njuta i de ljusa vårkvällarna – utom när regnet öser ner, förstås.

Och det finns förutom detta ett antal småsaker som kan kännas oöverstigliga fast de inte är det.  Det gäller bara att komma ihåg det. ”Javisst ja! Katterna ska vaccineras, innan vi far ut på landet igen”…typ…

I min hjärna bildar dessa svårpassade  pusselbitar en tjock krånglig massa, omöjlig att forcera.

Men så händer något i ena änden som blir bra. Något som jag kan göra något åt, och vips känns det som om det ena efter det andra löser sig. Allt det där…All vår början bliver svår, heter det! Och precis så är det. Hur svårt allt än är, så blir det alltid mycket lättare när man har tagit sig an det. Att jag aldrig lär mig?
Nu är snart mitt ”hjärnpussel” på väg att ge sig. Några bitar är utlagda – de största som jag våndades mest över verkar lösa sig alldeles snart och sen följer ju nästan alltid resten efter utan större vånda. Och när nu en av de senaste bitarna – datorn med fläktproblem – fläkten var irreparabel – har jag ägnat några dygn åt att välja ny på nätet och genom rekommendationer från vänner. Det känns stort att köpa ny dator efter bara två år, men jag bestämde mig för att satsa en del för att slippa behöva köpa en till snart igen. Och till slut och efter mycket om och men…ny laptop är beställd och skall få backup från den gamla. Jag får hjälp på slutet! Pusslet nästan lagt!  Och nu i färg! =)

Nu har den kommit. Sommaren….

Har lyssnat på ett Sommarprogram som grep mig. Har badat från närmsta brygga och ätit och druckit gott. En dag som började i lätt duggregn och fortsatte så fram till middagsdags -sen sprack det upp – men nu åter tillbaka till det våta. I i denna svenska sommar kan man ändå sitta ute och äta alla sina måltider på altanen, fast under ett litet utskjutande tak. Ja, utom middagen då som åts under den fria himlen. Uppsprickande molntäcke!

Nu är det kväller…

Disken diskad, mörkret har sänkt sig för en stund – inte så länge så här i juni. Funderar över Anja Pärssons fina sommarprogram. Med vilken skärpa och målmedvetenhet hon berättar om sin nya kärlek. En person som alltid har gjort sitt bästa i backarna. Som alltid vill vinna. Jag tror att hon faktiskt kan vinna svenska folket på ett nytt sätt nu. Genom ärlighet och styrka. Allt tar tid. För Anja som alltid är så snabb, kan det nog kännas som en evighet att vänta från första känslan till ett erkännande inför sig själv och sen att delge alla vad hon har varit med om. Och sättet hon gjorde det på var också mycket levande. Jag är imponerad och beundrar henne än mer. Hon vinner i längden på det mänskliga planet…;-)

Själv är jag varken stark, snabb eller modig. Jag vågar inte kasta mig utför några stup varken på tvären eller i mentala utförslöpor. I alla fall gör jag det inte medvetet, i så fall. Det liksom bara blir. Men det kan hända att jag har trott mig om klara av saker som visade sig ligga lite över min egen horisont. Ingen riktigt realistisk självuppfattning, heter det nog. Eller kanske dumdristig? Men nog känns det som om jag har svårt att hitta rätt nivå. Inte för mycket och inte för lite. Jag har en kär vän som brukar fråga sig: ”Hur svårt kan det vara?”, innan hon kastar sig över det ena svårare jobbet än det andra. Men för det mesta går det ju över förväntan bra. Jämfört med henne är jag en mild västanfläkt, men så kommer jag just ingenstans heller…

Har man en usel självuppfattning tror man inte mycket om sig själv och får säkert jobb därefter. Fast problemet är nog att jag har lite av båda. Har ibland en känsla av att jag är suverän inom vissa områden, och inom andra inte vatten värd. Och det finns inget att gör åt de dåliga sidorna. Noll träning i att tro på att övning ger färdighet. Där skulle jag ju ha haft så oändligt mycket att lära av Anja. På det sociala planet har självgodheten och jag varit Ett….har jag trott. När jag någon enstaka gång erfar att jag har en ganska blek profil …sjunker hela mitt självförtroende och självkänsla till botten. Fastän det sker så sällan kan jag ändå känna den bottenlösa skräcken ibland inför vad som skulle hända om ”min största talang” – den sociala kompetensen – skulle lacka ur och jag inte skulle veta hur jag skulle reagera. Kanske att jag funderar mer på det nu, i samband med att min mamma har blivit såpass glömsk. Jag känner igen mig själv och tänker att jag kanske är där förr än jag anar. Mitt minne är visserligen inte så kass men det är sämre än det har varit och jag kan inte lita på det, som jag gjorde förr.  Jag behöver det i mitt jobb, i kontakt med alla barn och föräldrar. Faktum är att jag vet att det kommer att gå bra, men trots det kan jag känna hur avgrunden öppnar sig när jag minst anar det.

Men jag tror att jag ska passa på att fira semester nu när jag ändå råkar ha semester. Det skulle kunna fylla igen alla avgrunder i hjärnvindlingarna

Imorgon ska jag inte tänka på nånting annat än att hålla mig på lagom nivå i förhållande till vattenytan. Ett bra sätt att träna självuppfattning på…;-)

När kunskap ensidigt handlar om matematik  och svenska ”i raka led”, när allt utöver det inte räknas som kunskap utan tillfällig förströelse – eller ännu värre – hamnar under begreppet ”flumpedagogik, då vet man att allt prat om kunskap egentligen bara är kallprat om ingenting.
När läsplattor ska förbjudas i undervisningen och musikundervisningen lämnas över till människor med minimal utbildning eller inte alls – hur var det nu med legitimerade lärare? inte så noga inom just musikämnet? – inser man att kunskap är relativ. Det vill säga att den är relativt viktig beroende på vem som bestämmer om vad kunskap är och beroende på hur mycket pengar som finns att tillgå. Naturligtvis är musik lägst i rankingen. Allt som har med kultur att göra ska vara gratis. Behövs inte sjungas annat än vid stora mästerskap eller vid skolavslutningar, men då…då ska alla sånger sjungas som aldrig förr och tårar ska fällas av rörelse.
Ja, det är en viktig tradition, men hur många skolor bäddar för att sångerna på avslutningen ska framföras väl? Hur många barn får de rätta förutsättningarna?

Hur många politiker vet vad de pratar om när de pratar om musik i undervisningen? Hur många vet vad det innebär att lyfta fram barns förmågor inom sång och instrumentspel? Hur många är intresserade av resultatet och hur många är intresserade av jobbet och engagemanget bakom kulisserna. Inte många bryr sig eftersom inte många lyfter ett lillfinger för att ge musikundervisningen en högre status. Nu satsar man inte någonting på undervisningen på de lägre stadierna – på Musikhögskolorna får studenterna bara metodik för att lära ut på högstadiet och gymnasiet. Och på de lägre stadierna ska ungarna alltså vara hänvisade till de mer eller mindre utbildade klasslärarna eller någon vikarie som råkar vara lite musikkunnig…Ok – om det visar sig funka – men om inte?
Vem bryr sig?

Jag kan bara konstatera att alla skulle bry sig om det handlade om en klasslärare på lågstadiet eller mellanstadiet, eller t.o.m. en gymnastiklärare. En lärarlegitimation är viktig inom alla ämnen utom musik, eller…?

Rätta mig gärna om jag har fel!

Och varför skulle det vara så viktigt med musik, frågar du kanske? Musik är fostrande, musik är kunskap, musik är gemenskap och glädje och tröst, musik är en konstart, förutom att musik är själva livet förstås. Till skillnad från vissa idrotter är musik samspel, lyhördhet, allmänbildande och roligt. Man kan få vänner för livet genom musiken. Och det går inte ut på att någon ska konkurrera ut någon annan (som man försöker få folk att tro genom alla TV-program som Idol och alla möjliga musiktävlingar). I musik går det nämligen ut på att uppnå bästa möjliga resultat tillsammans med andra för att såväl medverkande som eventuell publik ska känna sig så tillfredsställda och uppfyllda som möjligt av den framförda musiken.

Om vi bygger ett hus bygger vi från grunden, eller hur?
Men i Alliansens Sverige bygger man inte upp någon musik alls utan startar från toppen och hoppas att några talanger ska kunna nå dit av sig själva. Att musikalisk begåvning skulle kunna ha med pedagogik, övning och kunskap och göra, verkar vara dem främmande. Jag önskar, hoppas och tror att en annan regering tänker annorlunda…så det inte blir som det beskrivs så bra i den här artikeln om skolavslutningar.

Det finns hoppfulla pedagogiska exempel: El Sistema, t.ex som har nått Hammarkullen i Göteborg via Gustavo Dudamel, världsberömd dirigent som själv vuxit upp i fattigt område i Syd-Amerika men som fick chansen att utbildas i den musikaliska miljö som El Sistema kunde erbjuda.

Ahhh…jag blir lika lycklig varje gång jag ser något sådant här! =)

Ursäkta om jag upprepar mig. Jag har nog tjatat om det här förut, och jag tänker fortsätta tills något positivt händer…

Snart är det sommar….Trevlig semester! 😉

Det är märkligt med tid.

Den får mig att stanna ibland och rusa ibland.
Som barn väntade jag mest. På somrarna väntade jag och längtade till hösten, om jag var på landet. På sommaren var jag alltid på landet, men jag hade inga lekkamrater där och sykonen var alltid för gamla. En sommar hade min yngsta bror en flickvän i närbelägen vik och den flickvännen hade en lillasyster. Vi fann varann och hade mycket skoj. Men det tog slut med brorsans förhållande och därmed ingen lekkamrat. Men någon sommar senare flyttade det in nya grannar på grannholmen och där fann jag återigen en ny kompis. Riktigt kul faktiskt. Hon hade mer jämnåriga syskon också. Men sommaren därpå hade hon börjat jobba på café i Nynäshamn och fick en pojkvän – tja…återigen en väntan på tider som ska komma. Men visst kom syskon, och deras kompisar, och visst kom också egna kompisar från stan på besök…föräldrars vänner och deras barn – men ingen riktig kontinuitet blev det.

Så jag läste mig igenom hela Nynäshamns bibliotek. Jag älskade att läsa, men ju äldre jag blev fanns där en längtan och en väntan på att själv få uppleva allt det där…det där jag bara läste om….Har alltid avundats de där villabarnen som cyklade runt i villaområdena och bara var med varann och pallade äpplen, och allt vad de gjorde…

Men om min väntan och längtan kändes evig då, känns själva väntan avundsvärd nuförtiden. För tänk att snart är det sommar, avslutning, min mamma fyller år varje år när allt är som mest hektiskt, alla konserter och sammankomster, vädret som är vackert högst tilllfälligt och när man själv inte vill, alla möten och allt som ska sammanställas och övas på innan den stora ledigheten tar över…..

Vad händer? Jag hann inte längta i år heller. Jo jag kan längta lite efter att få vissa saker avklarade, men det är ju mer en negativ längtan och dessutom finns alltid nya hinder framför näsan på en just när man tror att man kan pusta lite.

Men denna regniga helg gick det äntligen att stoppa lite. Inte ens jag själv kunde begära av mig att gå ut i naturen och vara lycklig.

Det är så skönt att slippa längta och vänta på något gott ibland – att bara vara i det miserabla – och njuta av att slippa försöka njuta lyckligt. 😉

Det tog några år för Sverige och Europa att äntligen landa. Första gången Sverige vann melodifestivalen stod vi liksom högre än alla andra och balanserade på platåskor. Och hela låten handlade om ett slag för länge sedan. Ett slag i luften blev det dock inte eftersom vi vann. Sen träddes de gyllene skorna på i förhoppning om guld och gröna skogar och vi vann med de dansande guldskorna på. Därpå blev drömmarna allt mer högtflygande – Fångade av en stormvind, och sedan fick flyga till himlen i Tusen och en natt. Allt detta för att under ett drygt decennium falla platt ner till marken. Inga segrar och inga stora erövringar – inga vidgade vyer. Och Europa i sin helhet tycktes gå samma väg. Europa krackelerar. Bygget håller inte tätt….

Men nu igår fick vi svaret:
Vi får grunda nu – känna jorden och liksom börja om från början.
Hela EUropa når EUforin med vår i grunden trygga sångerska och artist, Loreen. Det är som hela Europa föds på nytt i denna barfotadans med en kvinna – och en man. Inget glitter och inget sprattlande med benen i vädret i onödan. Bara genuint, ur jorden kommen.
Europa, är du redo?

Vi gjorde en ”show”. Två föreställningar. Och vem räddade alla skavanker och missar, förutom barnen själva?

Jo, det var naturligtvis Astrid själv. Astrid Lindgren. Vilken klippa…vilka texter och vilka sånger, som visserligen inte är hennes även om texterna är det!

Vi sydde ihop nästan alla Astridberättelser till en egen kökkenmödding och barnen agerade olika huvudpersoner i olika historier. Huvudrollerna hade lottats ut och alla fann sig i detta. Några som var villiga att sjunga solo fick göra det. Några som aldrig sa sig vilja sjunga solo gjorde det ändå till allas förvåning och utan att blinka. Barn som man trodde skulle krokna tog sitt fulla ansvar och hela tiden fanns ”den stora kören” där i bakgrunden som stöttade och sjöng…hjälpte dem som hade glömt sina repliker. Själv gjorde jag en blunder och körde över en solist i första föreställningen men fick ta löfte av henne att inte göra om det i andra. Hon log uppskattande mot mig när det hade gått bra efter andra försöket.

Det är så skönt när små 6-åringar som annars inte tar ansvar för någonting frågar om jag har kommit ihåg någon detalj i rekvisitan eller när barnen hjälper varann i solopartierna, utan att någon tar över.

Jag är stolt över det arbete jag får göra med de här barnen och jag är stolt över det kulturarv vi har fått ärva av Astrid Lindgren. För när inte kittet mellan scenerna håller och när verser glöms bort finns orden ändå inom oss alla som har växt upp med dem. Orden som förenar oss i flera släktled och mellan olika befolkningsgrupper. Ett förmildrande kitt uppstår som minsta gemensamma nämnare.

Men det är inte bara orden – det är humorn. För om man bara tar en replik från en bok som får möta en replik från en figur i en annan historia blir det också komiskt, just för att alla känner till originalberättelserna.

Kultur förenar. Glöm inte det, alla förstockade allianspolitiker – och för all del, inga politiker eller andra människor över huvudtaget!

Och Lilla Gubben håller med…äntligen på grönbete, efter alla föreställningar. 😉

Jag känner inget verkligt kräk…bara ett lätt illamående….;-)

Dagens program var nästan spikat. Skulle sjunga på högmässa var det tänkt och sen skulle vi ta en tur med mamma i bilen. Men varje gång jag vaknade i natt kände jag ett väldigt halsont och på morgonen kom ett stort illamående och magont över mig. Kände mig darrig och svettig.
En vacker söndagförmiddag som denna känns det  lite dystert att känna sig tvungen att hålla sig på mattan inomhus.  Men jag inser att det kan vara en viss stress som gör sig gällande. Det är nu – de sista skälvande veckorna på terminen – som allt ska göras och säcken ska knytas ihop. I år är det dessutom jag som har extra ansvar för den ”vårshow´” som fritidsbarnen ska ha om två veckor för alla våra föräldrar. Dessutom ska vi ha två invänjningar med nya barn på 6-års, överlämnandesamtal med 26 barns föräldrar och barnens förskolor. Jag ska med kören på turné mitt upp i alltihopa, och så ska jag öva sommaravslutningssånger med de klasser jag har.

Om kroppen reagerar är det ju inte konstigt heller. Samtidigt är jag gladare än jag har varit på många år, så här års, för äntligen får jag jobba som jag har önskat i höst. I 6-årsklassen hela tiden. Kanske någon eftermiddag på fritids, och ev någon musiktimme, men huvudskligen förmiddagstid, alltså.

Och äntligen, äntligen lättar trycket. Jag får ett annat förhållningssätt till mitt arbete och jag kan koncentrera mig på det jag är där för. Att slippa gå och grunna på varför jag får göra det och inte det. Nu kan jag också få nästan ett hav av mer tid till mitt eget ”berömda” projekt, av vad huvudet är fullt, just nu.
Kanske, kanske, kanske är jag nyckeln på spåret nu – nyckeln till hur det ska utformas och vart det ska leda…..

Och det är faktiskt inte säkert att det hade gått fortare om jag hade haft mer tid på mig på ett tidigare stadium i processen….kanske hade då tidigare idéer stressats fram, som sen hade visat sig inte vara så gångbara. Nu när jag har provat olika varianter med de barn jag har haft i musik/rytmik, under året som gått, har vissa låtar och vissa övningar utkristalliserats som användbara och lustfyllda.
När jag hade musik senast var det en av eleverna som plötsligt utbrast – ”Kan inte jag få den här låten av dig? Den är så braaaa!”

Sådan positiv feedback har jag fått under året några gånger, men jag har inte tagit mig tid att ta in det positiva, för att jag hela tiden tänker att jag måste få ut det maximala av tiden jag har på en musiklektion. Stressad är förnamnet…;-)

Kanske ska jag ta mig tid att fråga vad som är så bra med en låt, för jag vet ju att allt går mycket lättare om barn gillar att höra och göra det de hör och gör. Fast jag behöver egentligen inte fråga…jag reagerar ungefär likadant själv. Vissa låtar har något…en knorr….det kan vara en rytm, roliga och spännande ljud samt att det ska finnas ett sväng i den som gör att man inte kan stå still när man hör musiken. Det går alltså inte hem att bara ha en pedagogiskt tillrättalagd musik – den måste vara rolig också, på det ena eller andra sättet.

Samma övningar hade jag gjort till samma musik med 6-åringarna tidigare i veckan, med den ”populäraste” låten. Då var det en flicka som sa: ”Varför kan vi inte ha en uppvisning för alla föräldrar så de får se vad vi har lärt oss på musiken?”
Ja, det hade ju varit roligt, sa jag, men nu ska vi ju ha en Astrid Lindgren-show med alla, så det har vi nog inte tid med det i år…

Och DÅ föddes tanken….Varför inte utforma hela den musikpedagogiska grejen till en minimusikal? Ett färdigt prospekt – precis som med Röris-tanken (att alla lärare går på kurs och lär sig ”rätta”rörelser till förinspelad musik, som de sedan för ut till alla barn i skolorna) – med men en liten extra spets på det hela – att man kan använda sina kunskaper och gå vidare med dem – visa upp, om man vill – och på detta sätt kan kunskapen fördjupas i föreställandets konst.

Som sagt …. Av vad huvudet är fullt…och hjärtat…

Ha en lika skön söndag som jag skulle vilja ha!

Utan stress och press…..Jag jobbar på det. 😉